Tidigare forskning har pekat på ökad instrumentalisering i regional kulturpolitik i Sverige efter Kultursamverkansmodellens införande. Denna studie visar på förändringar i Region Skånes kulturpolitiska argumentation som tvärtom innebär förstärkning av konstens och kulturens egenvärde, och vikten av utrymme för konstnärligt utvecklingsarbete. Den visar också på att Region Skåne provar nya sätt att uppnå de mer komplexa målen, exempelvis genom ökat intresse för hur universitetens konstnärliga kunskapsbildning kan integreras med konstnärligt utvecklingsarbete inom regionala kulturinstitutioner. En mer generell rörelse noteras i Sverige som innebär att diskussionen om konstens och kulturens autonomi och principen för armlängds avstånd tagit ny fart vilket, tillsammans med ovanstående, kan antyda en ny riktning i svensk kulturpolitik framöver. Studien visar att konstnärlig forskning och kunskapsbildning fått ökat genomslag inom både kulturpolitik och konstnärlig praktik, vilket kan öppna upp för att överlappningen mellan utbildnings- och kulturpolitik blir mer intressant att studera framöver
