Enligt 12 kap. 10 § regeringsformen ska förvaltningsorgan på samma sätt som domstolarna kunna pröva om lagar och andra föreskrifter överensstämmer med högre författning. Bestämmelsen ger upphov till frågor om förvaltningens konstitutionella roll och har kritiserats i den juridiska debatten. I statsvetenskapliga undersökningar har en spänning identifierats mellan förvaltningens roll som å ena sidan ett lojalt redskap för den politiska makten, å andra sidan en motmakt. I bakgrunden finns grundläggande diskussioner om maktdelning och funktionsfördelning mellan statsorgan. Artikeln undersöker innebörden av grundlagsbestämmelsen i ljuset av dessa diskussioner. I artikeln behandlas den historiska bakgrunden, vilka organ som omfattas av bestämmelsen, vilka regler som kan prövas samt förfarandet vid lagprövning i förvaltningen. Artikeln konstaterar att det finns principiella och praktiska svårigheter med en ordning där förvaltningsorgan får och ska ägna sig åt lagprövning. På ett principiellt plan är dock den svenska ordningen i linje med en internationell utveckling mot att förvaltningen uppfattas som mer självständig från den politiska makten. Inte minst passar grundlagsbestämmelsen dessutom väl ihop med krav i EU-domstolens praxis (t.ex. i mål 103/88 Costanzo) på att offentliga organ på alla nivåer ska åsidosätta nationella regler som strider mot EU-rätten
