Den fysiska miljöns betydelse för sjukvård och omsorg : Ett miljöpsykologiskt perspektiv

Abstract

Redan romarna anlade fältsjukhus i natursköna områden för att rehabiliteringen skulle fungera bra. Även i modern tid har man uppfört sjukhus i parkmiljöer i syfte att förbättra hälsan hos patienterna. Sjukhusen har gärna utformats så att det är lätt att ta sig ut till de omgivande markerna, fönstren vetter utåt och trädgårdar planeras för att ge patienterna kontakt med naturmiljön. I slutet av 1800-talet påpekade Florence Nightingale att olikheter i design och konstruktion kunde förklara skillnader i patienternas överlevnad mellan olika sjukhusbyggnader. Med utgångspunkt i samtida psykologisk forskning förespråkade Humphry Osmond i slutet av 1950-talet återigen betydelsen av den fysiska miljön för patienternas väl. Några år senare hölls den första arkitekturpsykologiska konferensen (vad som sedermera blev miljöpsykologi) i Salt Lake City, Utah, USA. Vid konferensen diskuterade läkare, psykologer och arkitekter utformningen av bland annat mentalsjukhus (1). Idag finns återigen ett intresse för den fysiska miljön inom vården och miljöns roll i den läkande processen.Miljöpsykologi är ett i grunden tvärvetenskapligt ämne, vilket vuxit fram ur ett samarbete mellan framför allt psykologer och arkitekter, men även med betydande bidrag från andra professioner. Ämnet studerar människors psykologiska och fysiologiska samspel med omgivningen, i syfte att skapa en humant byggd miljö och en god relation till naturmiljö (2). I denna artikel beskriver vi en del av denna forskning, framför allt om miljöer för sjukvård, psykiatrisk vård och åldringsvård, alltifrån sjukhus till särskilt boende, samt miljöer för undervisning av barn med särskilda behov. Tonvikten ligger på vår egen forskning som bedrivs vid Miljöpsykologiska Enheten vid Lunds Tekniska Högskola i södra Sverige. Mycket av denna forskning har tagit sin utgångspunkt i en holistisk teori för samspelet mellan människa och miljö (the Human Environment Interaction-model; 3)