The focus of this thesis is individual emergency preparedness – prepping - in Sweden. Due to several threats and crises in recent years, including the COVID-19 pandemic, the Swedish Parliament chose to resume emergency preparedness planning in 2017, but few Swedes are prepared themselves. This thesis, therefore, focuses on people that are interested in prepping and self-identify as prepared, with the aim of investigating how we can understand Swedish prepping today. The aim is also to reflect the results based on the concepts of resilience and trust. To guide this effort, the study examines who is interested in preparedness, what motivates them to be, and how they define being prepared for crises. Furthermore, it investigates how citizens interested in preparing for the future view Swedish emergency preparedness and their own role in it, as well as what roles social resilience and trust play in prepping. To approach these research questions, an online survey was created and distributed in four Facebook groups, followed by semi-structured interviews with members of the same groups. In total, 464 people completed the survey, and ten interviews were conducted.
The result of this study finds that people preparing for crises are not a homogenous group. They differ in age, level of preparedness, interests, political standpoint, and background and they live all over Sweden. To some, prepping is about meeting basic needs, stocking up on food and gear, and planning for different events. To others it is a question about attitude and mental preparations, learning helpful skills, and how to deal with uncertainties. Preparing is, to some, a hobby that provides value when life runs on as usual and there is no crisis. Preparing for a crisis is therefore not only about the crisis but also about the act of preparing. Swedish prepping originates from upbringing and previous experiences, in combination with low emergency preparedness, which has contributed to the informants feeling that they must take responsibility, partly or completely, for themselves. Trust is important in this study, since the trust we have in organizations, political parties, and people stems from our previous experiences with those groups. Norms, social networks, and trust allow individuals to draw on social resources in their community to solve collective problems. The most resilient communities tend to be those that work together towards a shared purpose. This approach seems to be stronger in the countryside. Furthermore, the actions of preppers can contribute to resilient living conditions and increase a community’s resilience as well. But for a community to cope with and adapt to changes, more actors than just individuals such as preppers need to be involved. “Preppers” are an important part of increased community resilience, but so are the civil society, the civil defense, businesses, and agencies. The distribution of responsibility prior, during and after a crisis must be clearer. Only then can Sweden become resilient to future crises.Fokuset i den här uppsatsen är individuell krisberedskap – prepping – i Sverige. Till följd av flertalet hot och kriser de senaste åren, inklusive COVID-19-pandemin, valde Riksdagen 2017 att återuppta beredskapsplaneringen, men få svenskar är förberedda. Den här uppsatsen fokuserar på människor som är intresserade av prepping och identifierar sig som förberedda för kriser, i syfte att undersöka hur vi kan förstå samtidens intresse för prepping. Syftet är också att analysera resultaten baserat på begreppen social resiliens och tillit. För att vägleda denna studie undersöks vilka som är intresserad av krisberedskap, vad som motiverar dem att vara det och hur de definierar vad det innebär att vara förberedd för kriser. Vidare undersöks hur medborgare som är intresserade av att förbereda sig för framtiden ser på Sveriges krisberedskap och sin egen roll i denna, samt vilken roll social resiliens och tillit har i prepping. För att närma sig de här forskningsfrågorna skapades en internetenkät som distribuerades i fyra Facebook-grupper, följt av semistrukturerade intervjuer med medlemmar i samma grupper. Totalt genomförde 464 personer undersökningen och tio personer intervjuades.
Resultaten av den här studie visar att personer som förbereder sig för kriser inte är en homogen grupp. De skiljer sig åt i ålder, beredskapsnivå, intressen, politiska ståndpunkter och bakgrund och de bor över hela Sverige. För vissa handlar beredskap om att möta grundläggande behov, lagra mat. införskaffa redskap samt planera för möjliga kriser. För andra är det en fråga om attityd och mental förberedelse, att lära sig hjälpsamma färdigheter och hur man hanterar ovisshet. Förberedelser är för vissa en hobby de ägnar sig åt i vardagen som ger ett värde i sig när livet pågår som vanligt och det inte är någon kris. Förberedelser inför en kris handlar därför inte bara om krisen i sig, utan också om förberedelserna. Intresset för prepping härstammar från uppväxt och tidigare erfarenheter, i kombination med låg krisberedskap generellt i Sverige, vilket har lett till att informanterna känner att de måste ta ansvar, helt eller delvis, för sig själva. Tillit är viktigt i den här studien eftersom det förtroende vi har till organisationer, politiska partier och andra människor härstammar från våra tidigare erfarenheter av dessa grupper. Normer, sociala nätverk och tillit möjliggör för individer att dra nytta av sociala resurser i samhället för att lösa kollektiva problem. De mest resilienta samhällena tenderar att vara de som arbetar tillsammans för ett gemensamt syfte. Denna mentalitet verkar vara starkare på landsbygden. ”Preppers” handlingar kan bidra till resilienta levnadsförhållanden och kan dessutom öka ett samhälles resiliens. Men för att ett samhälle ska kunna hantera och anpassa sig till förändringar behövs fler aktörer än bara individer så som preppers vara inblandade. Preppers är en viktig pusselbit i ökad samhällsresiliens, men likaså är civilsamhället, det civila försvaret, företag och statliga myndigheter. Ansvarsfördelningen före, under och efter en kris måste vara tydligare. Först då kan Sverige visa resiliens i framtida kriser
