Björklund, Marie

Lennartsson, Tommy

Epsilon Open Archive

  This is an author produced version of a chapter published in book Naturvårdskedjan – för en effektiv naturvård.  Citation for the published chapter: Lennartsson, Tommy och Björklund, Marie (2011) Uppföljning av biologiskmångfald i fjällen. In Malin Almstedt Jansson, Torbjörn Ebenhard & Johnny de Jong (red.) Naturvårdskedjan – för en effektivnaturvård. Uppsala: Sveriges lantbruksuniversitet, Centrum för biologisk mångfald, pp 326-330.  Published with permission from: Sveriges lantbruksuniversitet, Centrum för biologisk mångfald.  Epsilon Open Archive http://epsilon.slu.se Fjällandskapet6326Inom såväl Natura 2000 (figur 6.45) .som arbetet med miljökvalitetsmålen är upp-följning en del av arbetet och uppföljnings-metoder har varit under utarbetande under fjällprojektets gång. Uppföljningen kan vara ett verktyg för att bedöma situationen för biologisk mångfald och för att utveckla åtgärder, under förutsättning att metoderna blir relevanta och av tillräcklig kvalitet. Andra uppföljningssys-tem som berör fjällen är NILS (Nationell In-ventering av Landskapet i Sverige), Natura 2000 och regional miljöövervakning (RMÖ).Några grundförutsättningar  för lyckad uppföljningFör att uppföljningen ska få tillräcklig kvalitet krävs att metoderna är förankrade i ekologisk grundkunskap om biologisk mångfald, exem-pelvis om hur biotoper fungerar och hur de och deras arter är hotade. Inom projektet har vi ar-betat med den ekologiska aspekten på uppfölj-ning. Vi har i viss mån fokuserat på biotoper snarare än landskap.Ett första steg vid utformningen av uppfölj-ningsmetoder måste vara att formulera mål för uppföljningen som är ekologiskt och admini-strativt relevanta. För varje uppföljningsmetod måste finnas en väl underbyggd fråga: Vad vill vi veta, och varför? På de metoder som väljs måste tre krav stäl-las. Metoder för uppföljning måste vara re-levanta för de uppställda målen, det vill säga metoderna måste läsa av rätt parametrar, till exempel rätt organismgrupp, så att vi får de svar vi önskar. De måste vara användbara, givet Uppföljning av biologisk  mångfald i fjällenTommy Lennartsson och Marie BjörklundFörändringar i den biologiska mångfalden måste följas upp regelbundet. Detta måste göras i olika skalor och med olika intensitet beroende på syftet. Hur gör man uppföljningen så att vi får ut mesta möjliga information till minsta möjliga kostnad och arbetsinsats?budget, kompetens och andra praktiska fakto-rer. De måste slutligen hålla tillräcklig kvalitet, så att de verkligen samlar sådana data som efter analys ger svar på de frågor som ställdes initialt. Detta innefattar att valda indikatorer och avläs-ningsmetoder ska vara tillräckligt känsliga för att upptäcka förändringar tillräckligt snabbt. Helst bör metoderna även indikera orsakerna till förändringar så att åtgärder kan sättas in. Den som utformar uppföljningsmetoder bör alltid se den slutliga databasen framför sig, lik-som analysen av den.Om något av dessa krav inte uppfylls har uppföljningen misslyckats. Detta självklara faktum får en viktig (och lika självklar) kon-sekvens: Uppföljningsmetodernas kvalitet, i termer av stickprov, inventeringsintervall (om-drev), kompetens hos inventerare, valda orga-nismgrupper och så vidare, måste anpassas till förhållanden i naturen. Exempelvis måste om-drev anpassas efter de valda variablernas föränd-ringstakt och fluktuation; om inte budgeten till-låter detta måste andra variabler väljas.Med pressad budget kan man tvingas över-vaka endast det mest basala. På motsvarande sätt kan man tvingas sänka metodernas detektions-förmåga genom att minska på antalet stickprov eller antalet avläsningar. Men rätt snart nås en punkt när övervakningen inte längre fyller nå-gon funktion, antingen därför att de valda indi-katorerna inte är relevanta för ens de nödvändi-gaste frågorna, eller för att de valda metoderna inte kan ge tillräckliga data. Att minska en me-tods känslighet ger därtill en tveksam besparing i och med att det krävs fler avläsningar (längre 327 Fjälltid) för att påvisa en förändring – det tar alltså längre tid innan den investering de första avläs-ningarna utgör ger utdelning. Ekonomiska pro-blem bör alltså åtgärdas på målnivån, inte på metodiknivån. Om inte det visar sig vara möj-ligt att förenkla frågeställningar och andra mål för uppföljningen får uppföljningen läggas på is tills nödvändiga medel finns.Det är inte all uppföljning som uppfyller de tre kraven ovan. Kravet på användbarhet har i viss mån en inbyggd självkontroll, för om avläs-ningen inte fungerar i fält, blir det ingen över-vakning. Kraven på relevans och kvalitet kan däremot fallera utan att det märks under själva fältarbetet.Ovanstående kan tolkas som att bra uppfölj-ning måste vara krånglig, komplicerad och dyr. Förmodligen är det tvärtom: ett bra grundar-bete gör uppföljningen enklare och tydligare, särskilt om övervakning innefattar även data-bashantering och analys. Arter, biotoper och landskap  – basen för val av indikatorerDet finns många sätt att definiera biotoper; ett sätt baseras på ekologiska processer som Figur 6.45 Vattenfall i Ridon-jira, Abisko, ett av Sveriges Natura 2000-områden.Urban Emanuelsson328tillsammans med andra grundförutsättning-ar skapar biotopens karaktäristiska strukturer och funktioner. Dessa är tillsammans ett mått på biotopens kvalitet. I princip är förekomsten av en strukturspe-cifik art (exempelvis en monofag insekt på sin värdväxt) det slutliga kvittot på kvaliteten, ef-tersom arten kräver sin livsmiljö, vilken i sin tur kräver rätt ekologiska processer för att upp-stå. Man kan således övervaka endast arten, men för att få indikationer på varför arten ökar eller minskar bör man även övervaka de struk-turer och processer den är beroende av. Att en-bart övervaka funktioner eller strukturer, utan att gå hela vägen till artnivån, ger inget full-ständigt kvalitetsmått. Ett område kan mycket väl innehålla önskvärda biotopspecifika struk-turer men utan att strukturerna hyser de arter som samhället satt upp som mål att bevara.Utöver tillräcklig biotopkvalitet krävs för långsiktigt bevarande av biologisk mångfald att biotopen förekommer i tillräcklig mängd. Biotopareal är därför alltid viktig att följa och sådan övervakning ger automatiskt en bild av biotopens utbredning i landskapet. De avgö-rande livsmiljöerna kan finnas i andra bioto-per, eller utspridda i landskapet, det vill säga de arter som observeras i en specifik biotop finns inte nödvändigtvis bara i den biotopen. Ett ex-empel är ekhagens trädlevande arter, som även förekommer i park- och allé-biotoper, samt på enstaka gammelekar i landskapet. För att få en helhetsbild av trender för biologisk mångfald i en viss biotop bör man därför om möjligt vidga övervakningen till de övervakade arternas vik-tigare alternativbiotoper.Inom regional miljöövervakning övervakas inte bara arter och biotoper utan även land-skap (figur 6.48). Vissa arter är överhuvudtaget inte knutna till biotoper utan deras livsmiljö utgörs av hela landskap. Det gäller huvudsak-ligen rörliga arter som fåglar och stora rovdjur. Andra arter är visserligen biotopspecifika men är beroende av spridningsmöjligheter och åter-kolonisation efter lokala utdöenden. För att ett landskap ska fungera som livsmiljö åt sådana arter krävs att det uppnår viss kvalitet vad gäl-ler till exempel biotop- och strukturinnehåll och en viss minsta spridningskontakt mellan biotoper. Även om det går att övervaka arterna i sig, exempelvis de stora rovdjuren, är det ofta svårt att hitta övervakningsbara landskapsva-riabler som enkelt skulle kunna förklara tren-der hos arterna. Detta beror på att ”landskaps-arter” inte är lika starkt knutna till specifika (övervakningsbara) strukturer som ”biotop-arter”. Omvänt är det svårt att hitta arter som är goda indikatorer på landskapskvalitet. En sådan indikatorart måste vara mycket resurs-specifik och vi behöver kunskap om dess rör-lighet och förmåga att hitta resursen. I vilken skala vill vi ha våra svar? Om man känner till sambanden mellan ar-ter, deras krav på biotopstrukturer och struk-turernas fördelning mellan biotoper i landska-pet kan man utforma övervakning i flera steg. Biotopareal kan exempelvis övervakas genom fjärranalys för stora områden, eventuellt för biotopen som helhet i landet. Biotopobjektens innehåll av viktiga strukturer måste under-sökas i fält i ett lämpligt stickprov av objekt. Strukturernas innehåll av arter, slutligen, kan följas i ett stickprov av strukturen.Så långt kan upplägget baseras på ekologisk kunskap. Hur stickproven ska utformas är dä-remot upp till frågeställaren eftersom den be-ror på i vilken skala vi önskar få svar. Om vi exempelvis vill veta statusen för kalkfjällheden och dess arter (figur 6.46 och 6.47) i ett Na-tura 2000-objekt, måste vi besöka tillräckligt många kalkhedsfläckar (”biotopobjekt”) inom Natura 2000-objektet. Önskas ett svar på läns-nivå måste vi besöka tillräckligt många biotop-objekt i länet, men det är upp till frågeställaren om stickprovet ska bestå av ett antal noggrant undersökta Natura 2000-objekt (fallstudier) eller vara mer utspridda (representera länet men inte mot enskilt objekt).Stickprovet är också beroende av vad vi vill använda övervakningen till. Vill vi kunna åt-gärda en eventuell negativ trend genom insatser, då måste skalan på övervakningen samman-falla med skalan på åtgärderna. För exempel-vis naturbetesmarker kan vi åtgärda förhållan-dena för biologisk mångfald genom att ändra skötseln i enskilda betesmarker, och då måste vi veta vilka av betesmarkerna som behöver in-satser. Detta kan vi få veta genom att identi-fiera indikatorer som sorterar betesmarkerna i Figur 6.47 Fjällgentiana, Gentiana nivalis, en konkur-renssvag art i kalkhedar och kalkgräsmarker. Figur 6.46 Lapsk alpros, Rhododendron lapponicum, en kalkhedsart. Tommy LennartssonTommy Lennartsson329 Fjällkategorier: med respektive utan behov av åt-gärder. En negativ trend på exempelvis länsni-vå ger således bara en indikation på att något bör göras, men utan att påvisa var insatserna behövs. I fjällen är det svårare att hitta den ope-rativa skalan. För naturvårdare kanske Natura 2000-objektet verkar vara en bra nivå, men om vi exempelvis vill använda renbetet som natur-vårdsverktyg, är det snarare sameby-nivå som är den rätta, eftersom same byn motsvarar låg-landets betesfålla.Skalan väljs sällan av ekologer utan avgörs av exempelvis skalan för rapportering till EU (biogeografisk region). Ekologisk kunskap kan däremot bidra till att belysa vad övervakningen egentligen säger och därigenom ge vägledning för vilka skalor som är relevanta för bevaran-de av biologisk mångfald – och vilka som inte är det. Låt oss som exempel anta att vi arbetar med att bevara en art, och att hälften av Na-tura 2000-objekten i en biogeografisk region i Sverige uppvisar negativa populationstrender för arten och den andra halvan positiva trender. Trenden för hela regionens population skulle därmed kunna anses vara stabil. Den tolkning-en ligger emellertid rätt långt från den ekolo-giska verkligheten eftersom en minskande po-pulation löper risk att försvinna oberoende av att en annan population ökar. Vi kommer så-ledes att få färre populationer på sikt och att få en tidig indikation på detta är rimligen nå-got vi önskar av övervakningen. Trenden för regionen ger dock inga sådana indikationer så länge positiva och negativa trender tar ut varan-dra utan först när populationer helt försvinner och ger ett nettobortfall för regionen. Exemplet här gäller populationstrender men samma sak gäller för trender i exempelvis biotop/livsmiljö-trender och framtidutsikter. Övervakning be-höver givetvis alltid begränsas med avseende på noggrannhet, omdrev och stickprovets storlek, och det är därför nödvändigt att kvalitetssäkra övervakningen genom att utvärdera den både rent ekologiskt och med avseende på vad som behövs i bevarandearbetet. En fallstudieNär indikatorerna för miljömålen, de så kallade RUS-indikatorerna, fördelades på olika rums-liga och ekologiska skalor visade det sig att de huvudsakligen behandlar biotoparealer (tabell 6.1). Biotopareal kan inte ensamt indikera tren-der för biologisk mångfald eftersom även ex-empelvis biotopkvalitet har stor betydelse. Det behövs således ytterligare indikatorer i andra skalor (tabell 6.1).De biotopscheman som presenteras i box 6.5 och 6.6 kan även användas för att kvalitets-Figur 6.48 Fjällen – ett landskap värt att bevara och övervaka. Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö framhål-ler att fjällen och dess värden skall brukas så att hållbar utveckling uppnås.Håkan Tunón330granska andra indikatorer, exempelvis de typis-ka arter som avses användas vid basinventering och uppföljning inom Natura 2000. Arterna ska indikera gynnsam bevarandestatus i bio-topen och bör därför vara tydligt kopplade till biotopkvalitet. Genom att analysera processer och strukturer i biotopen kan man hitta arter som är starkt knutna till de viktigaste proces-serna eller strukturerna och som reagerar nå-gorlunda snabbt på förändringar i kvalitet. Mängden struktur följs lättast genom att inven-tera strukturen i sig men artförekomst kan in-dikera kritiska tröskelvärden i mängd. I projektet har typiska arter för fjällen, fö-reslagna av Naturvårdsverket 2004, utvärde-rats och förslag på kompletterande typiska ar-ter tagits fram. För exempelvis fjällhed visade sig många av de arter som föreslagits ingå i basinventeringen, inte vara lämpade för upp-följning. Vissa arter, som stagg Nardus stricta och lappljung Phyllodoce caerulea (figur 6.49), har svag koppling till både biotop och biotop-struktur. Andra, som ripbär Arctostaphylos al-pinus, dvärgvide Salix herbacea och polarvide Salix polaris, är visserligen relativt struktur-specifika men hör samtidigt till de arter som tål störst förändring innan de försvinner. För att använda sådana arter i uppföljning krävs att deras förekomst kvantifieras vilket är dyrt jämfört med att arbeta med exempelvis närva-ro-frånvaro. I en av de viktigaste av fjällhedens biotopstrukturer, vindblottan, är kryptogamer den viktigaste växtgruppen, både vad gäller an-tal arter och biomassa, och uppföljning i fjäll-hed bör därför i högre grad utnyttja dessa or-ganismgrupper.Figur 6.49 Lappljung, Phyl­lodoce caerulea, en långlivad läsideart med bred ekologisk amplitud.Tabell 6.1 Indikatorer (2005) för uppföljning av biologisk mångfald (direkt eller indirekt) i miljömålen (RUS-indikatorer) fördelade på olika rumsliga och ekologiska skalor. Några tilläggsindikatorer för andra skalor i fjällen föreslås, baserade på viktiga förändringar och hot som tagits fram genom expertseminarier och kunskapssammanställningar.Landskap BiotopAreal Kvalitet Areal Kvalitet   Process Struktur Art RUS-indikatorer för biologisk mångfaldfjällrävsföryngringar  X    Xantal renar i fjällområdet    X   antal järvar i fjällen  X    Xskyddade fjällmiljöer X  (X)    exploateringsfria områden i fjällen X     nedfall av kväve    X   nedfall av svavel   X   skyddade våtmarker   (X)    antal skyddade våtmarker i myrskyddsplanen   X    Några förslag för fjällenareal nyckelbiotop biotopvis   X    renantal samebyvis    X   vindblottor, läsidor & snölegor på fjällhed    X X  kärlväxter, mossor, lavar på kalkhed      Xbusksnår, högörtvegetation och grässvål på kalkgräs-mark   X X  krävande kärlväxter i kalkgräsmark      Xöppna rikkärr och gläntor i ängsbjörkskog   X X X  lågörter i rikkärr och ängsbjörkskog      XTommy Lennartsson

Uppföljning av biologisk mångfald i fjällen

http://pub.epsilon.slu.se/10967/1/lennartsson_t_etal_150916.pdf

Uppföljning av biologisk mångfald i fjällen

Abstract

Similar works

Full text

Available Versions

Epsilon Open Archive