Våren 2003 anlades ett ca 0,8 ha stort observationsfält på sydsluttningen av Bjärehalvön med syftet att under tre år registrera kväveläckaget via dräneringsvattnet från en intensiv sallatodling. Jordarten var moränsand. Vattenflödet mättes kontinuerligt och vattenprov uttogs flödesproportionellt. Grödorna var bäddodlad sallat i två kulturer per år. Ca 75% av fältytan utgjordes av odlingsbäddar. I den första kulturen odlades planterad sallat och i den andra s.k. babyleaf (späd bladsallat) som såddes med 12 cm radavstånd. Två av åren odlades fånggröda (havre) efter avslutad skörd av den sista kulturen. Odlingen sköttes av odlaren på vanligt sätt, gödsling etc. och skördar rapporterades årligen. I medeltal var den årliga kvävetillförseln ca 350 kg/ha bädd (drygt 260 kg/ha fältareal). Total medelskörd per år var 33 ton/ha färskvikt och N-skörden 92 kg/ha. N-koncentrationerna i dräneringsvattnet varierade mellan 11 och 103 mg N/liter, och årsutlakningen av total-N mellan 42 och 128 kg/ha. Den sammanvägda medelhalten under hela perioden blev för totalkväve 42 mg N/liter och för nitratkväve 38 mg N/liter. Den årsvisa medelutlakningen blev 95 resp. 87 kg N/ha. Sista året, 2005, genomfördes ett enkel demoförsök med isbergssallat där effekten på gröda och mineralkväve (ammonium- och nitratkväve) i marken av tre olika gödslingsstrategier och gödslingsnivåer studerades. Resultaten visade bl.a. att man kan sänka startgivan vid planteringen till 1/3-del om man placerar gödseln enbart invid plantan, i stället för att fördela den jämnt över hela bäddytan, utan att plantvikten vid skörd minskade. Att placera en låg giva startgödsel bara omkring plantan gjorde också att man hittade betydligt mindre restkväve djupt nere i marken vid skörd. Med stor sannolikhet går det att få ett bättre utnyttjande av kväve och att sänka kväveutlakningen genom att utveckla bättre gödslingsstrategi och gödslingsteknik. Men det behövs också förbättrad kunskap om grödornas egentliga kvävebehov eftersom mängden kväve man behöver använda tycks vara starkt förknippad med vilken teknik eller strategi man använder att tillföra gödseln. Detta gäller inte bara kvävet utan kan vara lika viktigt när det gäller andra växtnäringsämnen, som t.ex. fosfor. Metoden att placera en låg startgiva nära den späda plantan känns värd att utveckla vidare, men den måste kompletteras med lämpliga gödslingsnormer för hela växtperioden. Genom att placera gödsel nära plantan säkerställs den nysatta plantans tillgång till både fosfor och kväve. Dessutom undviker man att gödsla markytor som ännu inte innehåller några växtrötter som kan ta upp näring och vatten. Därigenom minimerar man risken att gödselkväve från startgivan som befinner sig vid sidan om den aktuella rotzonen lakas ner till markskikt nedanför grödans maximala rotdjup. Nerlakningen vid sidan om rotzonen förstärks av att det där inte heller sker något vattenupptag som minskar den neråtgående vattenströmmen vid nederbörd och bevattning.
