The worldview of antiquity is traditionally seen as being anthropocentric. However, there exists a philosophical tradition that calls for just treatment of non-human animals, seeing the fates of humans and other animals as interlinked. This article traces this continuum of thought spanning from archaic poetry, mythology and religious ritual to Late Antiquity. Particular attention is given to the work of two philosophers, Plutarch and Empedocles. The second half of the article concentrates on the collective traditions that may have informed the work of these philosophers. Animal figures and metaphors occur frequently in archaic poetry, and close relationship between gods and animals is a recurring theme in mythology. It is also noted that the Greek word for ”animal” – ζῷον – is semantically wide and covers not only animals but also humans and gods. Finally, the article looks at two religious rituals in which the animal metaphor deepens towards metamorphosis. A conclusion is drawn that the idea of mimesis, which formed the foundation of ancient Greek education and was used particularly in rituals, both required and developed the ability to identify with the other, and that the echoes of this deep communion can be found in the thinking of Empedocles and Plutarch.Toisenlajisia eläimiä huomioiva ja mm. kasvissyöntiä puolustava ajattelu on antiikin
filosofiassa omalaatuinen jatkumo, joka ulottuu esiklassiselta kaudelta myöhäisantiikkiin.
Tutkin artikkelissani tämän ajattelun suhdetta varhaisempaan kreikkalaiseen kulttuuriperinteeseen,
jonka ilmauksina tarkastelen arkaaista runoutta, mytologiaa ja uskonnollisia
rituaaleja. Eläinmyönteisistä filosofeista esimerkeikseni olen poiminut Empedokleen (n.
490–430 eKr.) ja Plutarkhoksen (n. 45–125 jKr.).
Lähtökohtanani on ihmetys, jota Plutarkhoksen voimakkaat eläinten tappamista
vastustavat tekstit herättävät antiikin perinteisesti hyvin antroposentriseksi miellettyä
taustaa vasten. Plutarkhoksen osoittamia jälkiä pitkin etenen ajassa taaksepäin, esisokraatikko
Empedokleeseen. Näiden kahden filosofin ajattelusta nostan esiin erityisesti
oikeudenmukaisuuteen sekä ihmisten ja muiden eläinten sukulaisuuteen ja kosmiseen
kohtalonyhteyteen liittyviä teemoja.
Artikkelini jälkimmäisessä osassa tutkin eläinmyönteisten filosofien taustalla mahdollisesti
vaikuttavaa kollektiivista perinnettä. Tarkastelen eläinhahmoja ja eläinmetaforien
käyttöä varhaisessa runoudessa, esimerkkeinäni otteita Homerokselta ja kuorolyyrikko
Alkmanilta (600-luku eKr.). Runokuvien rinnalla jäljitän kreikkalaisen mytologian välittämää
kuvaa eläimistä, erityisesti eläinten ja jumalien suhdetta. Jäljitystä pohjustavat
esimerkit Zeuksen eläimellisistä muodonmuutoksista sekä havainto kreikan ”eläintä”
merkitsevän ζῷον-sanan semanttisesta avaruudesta, joka kattaa toisenlajisten eläinten
lisäksi niin ihmiset kuin jumalat.
Lopuksi tarkastelen kahta uskonnollista rituaalia, spartalaista nuorten neitojen
kuororituaalia ja attikalaista Artemis Brauronian karhujuhlaa, joissa eläinmetaforiikka
syvenee kohti metamorfoosia, samaistumista toisenlajiseen eläimeen ja muuntumista
toiseksi rituaalin tilassa. Johtopäätöksenä esitän, että arkaaisen kreikkalaisen kasvatuksen perustana toimiva ja erityisesti rituaalisissa yhteyksissä hyödynnetty mimesiksen
ajatus sekä edellytti että ruokki kykyä samaistua toiseen, myös toiseen eläimeen, ja että
kaikuja tästä syvästä yhteyden tunteesta voidaan tavoittaa esimerkiksi Empedokleen ja
Plutarkhoksen ajattelussa.Ett tänkande som uppmärksammar alla levande djurarter och försvarar vegetarianism
visar sig vara en särpräglad kontinuitet som sträcker sig från förklassisk tid till senantiken.
I artikeln undersöker jag det här tänkandets relation till tidigare grekisk kulturtradition
vars uttryck jag granskar i arkaisk diktning, mytologi och religiösa ritualer. Som exempel
på djurinrikade filosofer har jag valt Empedokles (cirka 490–430 f.Kr.) och Plutarchos
(cirka 45–125 e.Kr.).
Plutarchos texter som mycket starkt motsätter sig dödandet av djur, i motsats till
den allmänna uppfattningen om antikens världsbild som antropocentrisk, blev min
utgångspunkt och inspiration. Vägledd av Plutarchos följer jag spåren bakåt i tiden till
den försokratiske Empedokles. Från deras tänkande lyfter jag fram teman som kretsar
kring rättvisetanken, relationen mellan människor och andra djur och den kosmiska
ödesgemenskapen.
I den senare delen studerar jag hur den kollektiva traditionen eventuellt har påverkat
de djurinriktade filosoferna. Jag granskar användningen av djurfigurer och djurmetaforer
i tidig diktning och jag använder utdrag ur Homeros och körlyrikern Alkman
(600 talet f.Kr.) som exempel. Vid sidan av diktningens bilder spårar jag den bild som
grekisk mytologi ger av djur, särskilt relationen mellan djur och gudar. De exempel som
utredningen baserar sig på kommer från Zeus djurhamnskifte och på den semantiska
rymden av det grekiska ordet för djur ζῷον, som inkluderar både andra djurraser och
människor och gudar.
Slutligen granskar jag två religiösa ritualer – en körritual för jungfrur i Sparta och den
attiska Artemis Brauronias björnfest – i vilka djurmetaforiken fördjupas mot metamorfos,
en sammansmältning med djur av annat slag och till och med en förvandling till det
andra under ritualen. Min slutsats är att den mimetiska tanken, som var central i både
uppfostran och ritualer i det förklassiska Grekland, både förutsatte och närde en förmåga att identifiera sig med en annan, också ett annat djur och att ekon från denna djupa
känsla av samhörighet kan hittas exempelvis i Empedokles och Plutarchos tänkande
