Förvaltning av de okända och ohanterliga : Indikatorer för främmande arter i marin miljö – svårigheter och möjligheter

Abstract

Den mänskliga introduktionen av främmande arter antas fortsätta accelerera på grund av den ökande globaliseringen. Detta utgör ett allvarligt hot mot biologisk mångfald och tillhörande produktion av ekosystemtjänster. I Europaparlamentet och rådets ramdirektiv om en marin strategi, också kallat havsmiljödirektivet, är främmande arter en av elva kvalitativa deskriptorer (deskriptor 2) för att fastställa en god miljöstatus. Definitionen på god miljöstatus för deskriptor 2 är att ”främmande arter som har införts genom mänsklig verksamhet håller sig på nivåer som inte förändrar ekosystemen negativt”. I rapporten diskuterar vi tillhörande kriterier och attribut, samt exempel på föreslagna indikatorer till de samma. Eftersom havsmiljödirektivet eftersträvar att säkerställa ekosystemens långsiktiga förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster och uppnå god miljöstatus till år 2020, ställer vi oss kritiska till nuvarande formulering för deskriptor 2 och tillhörande kriterier och attribut vars fokus är att mäta trender och effekter av invasiva främmande arter efter att de har introducerats till ett nytt område. Främmande arter är mycket svåra att utrota eller kontrollera i marin miljö när de väl anlänt. Därför behöver åtgärder mot främmande arter fokusera på att förhindra deras ankomst. För att kunna följa upp åtgärderna bör ett miljöövervakningsprogram vara utformat så att nya arter upptäcks så tidigt som möjligt för att ge en chans att sätta in åtgärder för att begränsa vidare spridning. Havsmiljödirektivets indikatorer skall vara operativa förvaltningsverktyg med tydlig målsättning, och bör som sådana vara utformade för att ge incitament till åtgärder som minskar och på sikt förhindra nya introduktioner. Sammanfattningsvis så rekommenderar vi en indikator för deskriptor 2 i havsmiljödirektivet som baseras på antalet nya introduktioner av främmande arter för ett bedömningsområde. Eftersom alla medlemsstater ska uppnå god miljöstatus ger en indikator som räknar antal nya introduktioner av främmande arter starka incitament att framgångsrika förvaltningsåtgärder utförs som just minskar nya introduktioner. Eftersom åtgärder mot främmande arter är mycket svåra efter de väl har anlänt och åtgärder därmed bör fokusera på att förhindra nya introduktioner, kommer resultatet av en sådan indikator vara hanterbart och långsiktigt säkra tillhandahållandet av ekosystemtjänster.Human introductions of invasive non-indigenous species are predicted to accelerate due to increasing globalization. This in turn, introduces a serious threat against biodiversity and accompanying ecosystem services. In the European Union’s framework directive on marine strategy also known as the Marine Strategy Framework Directive (MSFD), the non-indigenous species descriptor (descriptor 2) is one of eleven qualitative descriptors that aims to establish good environmental status (GEnS). The definition of GEnS for descriptor 2 is “Non-indigenous species introduced by human activities are at levels that do not adversely alter the ecosystem”. In this report we discuss criteria and attributes associated with descriptor 2 and examples of suggested indicators for the quantification of GEnS. Because the MSFD aims to secure the long-term ability of ecosystems to provide ecosystem services and to reach GEnS by 2020, we are critical of the current definition of descriptor 2 and attributing criteria which focus on measuring trends and effects of invasive non-indigenous species after their introduction to a new area. Once introduced, invasive species are inherently difficult to exterminate or control in marine environments. Therefore, preventive measures should be taken prior to their arrival. Moreover, to be able to follow up on such measures, an environmental monitoring program should be designed in such a way that allows new species to be discovered as soon as possible. Moreover, it will facilitate that measures are taken in time to prevent further spread. The MSFD indicators must be operational management tools with clear targets, and should thus be designed in such a way as to give incentives for actions that minimize, and in the long-term eliminate introductions. In conclusion, we recommend an indicator for descriptor 2 of the MSFD that is based on the number of new species introductions in a given assessment area. This also gives strong incentive for member states to present preventive management strategies with aims to minimize new introductions. The proposed indicator will as such be manageable and ensure a long-term availability of ecosystem services