Sammanfattning och slutsatser Information för 16 möjliga försurningsindikatorer, signalarter, har sammanställts i särskilda artpresentationer (se översikt i tabell på nästa sida). Dessa signalarter reagerar på försurningens drivkrafter svavel eller kväve, eller på dess effekter från marksurhet (pH) och/eller aluminiumhalt. Sju av de 16 signalarterna bedöms som särskilt lämpliga försurningsindikatorer för att deras reaktion är tydlig och för att de är välkända och lätta att studera. Fyra av dessa sju goda försurningsindikatorerna är växter av vilka två är utmärkta indikatorer för kväve, backsippa som minskar med ökat kväve och hallon som ökar med ökat kväve. Två andra växtarter svarar bra på förändringar i pH. En av dessa arter, harsyra, ökar när surheten ökar medan en annan, blåsippa, minskar när surheten ökar. En av de sju goda försurningsindikatorerna utgörs av en djurgrupp, brungrodor. Brungrodorna är vanlig groda, åkergroda och långbensgroda och de är känsliga för aluminium och minskar när aluminiumhalten ökar i det vatten där de växer upp. Deras ägg är också direkt påverkade av lågt pH i vattnet. Två av de sju goda försurningsindikatorerna är svampar. Den ena svamparten, kantarell, minskar när kvävemängden ökar och den andra, trattkantarell, ökar när det blir surare (pH sjunker). De övriga nio arterna fungerar mindre väl som försurningsindikatorer. Detta gäller för de fyra undersökta växtarterna, mosippa, ekorrbär, lungört och skogsbingel. Det gäller också för de tre djurgrupperna, vattensalamandrar (större och mindre vattensalamander), landsnäckor (en grupp med drygt 100 arter som t.ex. trädgårdssnäcka och vinbergssnäcka) och daggmaskar (en grupp med ca 20 arter) samt för fågelarten knipa. Inte heller den enda här studerade lavarten, lunglav, visade sig fungera bra som försurningsindikator. Vi föreslår att man fortsätter att arbeta vidare med de fyra arterna blåsippa, hallon, kantarell och trattkantarell. Dessa är sannolikt de mest lätt igenkännbara och mest allmänt spridda av de sju goda försurningsindikatorerna. Alla fyra speglar förhållanden i framför allt skogsmark, den livsmiljötyp där försurningstrycket sannolikt är störst idag. Två av dem svarar på ökat kvävenedfall: kantarell (minskar) och hallon (ökar). Kväve är sedan några år på väg att ta över svavlets roll som främsta drivkraft för det fortsatt höga försurningstrycket, och effekter av kvävenedfall är därför viktigt att följa. Två av de fyra är försurningsindikatorer som svarar på ökad syramängd, nämligen blåsippa (minskar) och trattkantarell (ökar). I skogsmarken är försurningsnivån idag fortfarande mycket hög och effekten av ändrad syramängd i skogsmark är därför viktig att kunna fortsätta följa. För de här föreslagna, fyra arterna behöver en uppföljnings- och redovisningsmetodik tas fram. Dessa metoder avses användas för att kunna föra en fruktbar dialog mellan allmänhet, myndigheter och forskare. Dialogen ska syfta till att driva åtgärdsarbetet snabbare fram mot ett minskat försurningshot och en snabbare återhämtning av påverkade livsmiljöer och arter
