Kolbäcksån - recipientkontroll 1997

Tillståndet i Kolbäcksåns vattensystem 1997 har undersökts inom ramen för ett samordnat recipientkontrollprogram. Programmet omfattade provtagning av vattenkemi vid 9 stationer i rinnande vatten samt i 12 sjöar. Vattenkemiprovtagningen gjordes i mitten på varje månad i rinnande vatten och i februari och augusti i sjöarna. Växtplanktonprover från sjöarnas epilimnionvatten (vattenvolymen ovanför temperatursprånskiktet) togs i augusti då även bottenfaunaprover i litoralen (strandzonen) togs. Bottenfauna provtogs även i profundalen (djupbottnar) och i sublitoralen (4-6 meter) i februari. Både vintern och sommaren 1997 var varmare än normalt. Årsnederbörden var normal medan medelvattenföringen i Kolbäcksåns mynning vid Strömsholm var 30% lägre än normalt. Halterna av fosfor, som är det viktigaste näringsämnet för växtplankton, visade att Kolb~cksåns vattensystem yar näringsfattigt «15Ilg Tot-PIl) i de övre delarna till och med Amänningen. Mellan Amänningen och utloppet i Strömsund tillförs mycket fosfor från tätorter och jordbruksmark och vattnet kan där betraktas som näringsrikt. Årstransporten av fosfor med vattnet var 18,6 ton i mynningen. I Freden, en avsnörd vik av Mälaren där Kolbäcksån mynnar, var fosforhalterna mycket höga i bottenvattnet. Det visar att fosfor som lagrats på botten när Freden var kraftigare belastad, fortfarande läcker ut till vattnet och har stor betydelse för växtplanktonproduktionen i sjön. Halterna av kväve, ett annat växtnäringsämne, var höga i hela vattensystemet jämfört med fosfor. I de flesta fall var halterna måttligt höga till höga «450 Ilg tot-NIl). Kvävetransporten i mynningen var 750 ton per år varav 350 ton i form av nitrat och ammonium vilka är direkt tillgängliga för växtplankton. Det nationella miljömålet är att transporter av växtnäringsämnena kväve och fosfor inte ska överskrida den dubbla naturliga halten. Detta mål uppfylldes för fosfor men inte för kväve där transporten var 3 gånger den naturliga. Den största förekomsten av växtplankton uppmättes i den relativt lilla och belastade sjön Trätten. Hälften av växtplanktons biovolym upptogs där av den vattenblommande cyanoba.~terien (blågröna algen) Aphanizomenon. Mycket stor biovolym uppmättes också i Ostersjön och i Stora Aspen. I dessa sjöar dominerade den stora flagellaten Gonyostomum (gubbslem). Denna art kan i stora koncentrationer orsaka besvär främst i form av klåda för badande. I de resterande sjöarna var växtplanktonförekomsten liten eller mycket liten. Bottenfaunans sammansättning på djupbottnarna visade att tillgången på löst syrgas, som är avgörande för livsbetingelserna, var dålig i många av sjöarna. Syrgastillgången påverkas bl a av utsläpp av organiskt material. I de tungt belastade sjöarna Stora Aspen och Freden, visade bottenfaunans sammansättning att syrgashalterna var låga även på de grundare bottnarna 4-6 m. Tillgången påo syrgas vid botte~.under sommaren påverkas även av temperaturskiktningen i sjön. I Amänningen och Ostersjön, som normalt är omblandade i augusti, orsakade en tillfällig skiktning ovanligt låga syrgashalter vid botten. I Saxen var syrgashalten på djupbotten istället ovanligt hög, vilket förmodligen berodde på en senare skiktning än normalt. Strandzonernas bottennfauna visade att de provtagna sjöarna i Kolbäcksåns vattensystem inte är drabbade av försurning. Bl a fanns denJörsurningskänsliga dagsländan Caenis horaria i stor mängd i flera av sjöarna. Aven den kemiska provtagningen visade på ett gott surhetstillstånd med pH mellan 6 och 7. Alkaliniteten, som är vattnets förmåga att motstå försurning, var även den tillfredsställande, med halter över 0,1 mekvll i de flesta fall. Bara i den lilla skogsbäcken Pellabäcken, högt uppe i vattensystemet, sjönk alkaliniteten till ° vid några tillfällen under våren och hösten. Detta hade till största delen naturliga orsaker. Kolbäcksån är kraftigt påverkad av metaller från både tidigare och nutida metallhantering. Detta visade sig i att halterna av många tungmetaller var höga. I Saxen och Saxens utlopp var halterna av zink, bly och kadmium dubbelt så höga jämfört med vad som rekommenderas för råvatten i EU-s dricksvattendirektiv. De höga halterna i Saxen beror på läckage från Saxdalens nedlagda gruva. Under de senaste fyra åren har zinktransporten i Saxens utlopp halverats. Samtidigt låg transporten i den nedströms belägna stationen Ludvika på ungefär samma nivå vilket visar att den mellanliggande sjön Väsmans förmåga att binda metaller relativt sett har minskat. En liknande tendens noterades för bly. Två andra metaller, nickel och krom tillfördes i första hand från metallindustrin i vattensystemets nedre delar. Detta kunde man se genom att nickelhalten ökade 3 ggr mellan Semla och Virsbo. Kolbäcksån passerar där Fagersta, där den största punktkällan för nickel är belägen. För krom skedde den största haltökningen istället mellan Trångfors och Strömsholm där Hallstahammar är beläget. Den totala årstransporten av metaller i Kolbäcksåns utloppsvatten i Strömsholm var 1,2 ton koppar, 7,5 ton zink, 0,01 ton kadmium, 0,37 ton bly, 0,72 ton krom, 1,2 ton nickel, 0,14 ton kobolt och 0,22 ton wolfra

Kolbäcksån - recipientkontroll 1998

Kolbäcksåns vattensysten har under 1998 undersökts inom ramen för ett samordnat treårigt recipientkontrollprogram löpande under åren 1997-1999. Programmet omfattar provtagning av vattenkemi i 12 sjöar samt vid 9 stationer i rinnande vatten. Provtagningar för vattenkemi utfördes i sjöarna under vinter/vårvinter (februari-april) . samt i augusti. I rinnande vatten utfördes månadsvisa provtagningar. Växtplanktonprover togs i augusti i sjöarnas epilirnnion (vattenvolymen ovanför språngskiktet). Bottenfaunaprover togs augusti i sjöarnas litoral (strandzon) samt under vinter/vårvinter i profundal (djupbotten) och sublitoraI. Medeltemperaturen och den totala nederbörden var nära normala under 1998. Vintern var mild med en lägre nederbörd än normalt. Våren var normal med avseende på temperatur och nederbörd medan sommaren var något kallare än normalt och nederbördsrik. Temperaturen under hösten var normal medan nederbörden var fortsatt större än normalt. Medelvattenföringen vid Strömsholm var 31 m 3 /s vilket är högre än normalt och avvek från referensperiodens medelvärden under flera månader. Under vintern var vattenföringen betydligt högre än normalt. Under våren var medelvattenföringen lägre eller mycket lägre än normalt. Under sommar och sensommar var vattenföringen normal och under höst/senhöst återigen högre än den normala. Totalfosforhalterna i sjöar och vattendrag var låga i de övre delarna av systemet och ökade efter hand till höga halter i den nedersta delen av systemet. Förhöjda fosfathalter förekom i augusti i bottenvattnet av sjöarna Södra Barken, Stora Aspen och Trätten i samband med temperaturskiktning och låga syrgashalter. Den sammanlagda transporten av totalfosfor till Mälaren under 1998 var 25,7 ton. Det största fosfortillskottet sker efter Virsbo där Kolbäcksån rinner genom rikajordbruksmarker. Totalkvävehalterna i sjöar och vattendrag var under 1998 måttligt höga till höga och ökade efter hand nedströms i systemet. Årstransporten av totalkväve vid Strömsholm var 742 ton varav 300 ton var partikelbunden vilket kan jämföras med de 409 ton totalkväve som tillfördes Kolbäcksåsystemet från punktkällorna. Vid provtagningarna i augusti uppvisade samtliga sjöar förutom Saxen, Åmänningen, Östersjön och Freden en tydlig temperaturskiktning. Mycket låga syrgashalter i bottenvattnet fanns i augusti i sjöarna Södra Barken, Stora Aspen och Trätten. God buffertkapacitet (alkalinitet normalt högre än 0,1 mekv/l) rådde i samtliga sjöar och vattendrag under 1998. Endast i de uppströms liggande provpunkterna, Pellabäcken, Saxens utlopp och Bysjön, samt i Trätten förekom vid vinterprovtagningen 1998 enstaka värden under 0,1 mekv/l. Under 1998 uppvisade Saxen fortsatt mycket höga halter av koppar, zink, kadmium och bly i jämförelse med övriga sjöar i systemet. Förhöjd blyhalt konstaterades också i bottenvatten från Stora Aspen i augusti. Transporten av zink låg på en hög nivå i hela Kolbäcksåns huvudfåra medan transporten av övriga metaller kraftigt ökade nedströms Semla. Kolbäcksån passerar där tätorterna Fagersta, Surahammar och Hallstahammar med flera stora industrier och det saknas större sjöar som kan binda metaller. Den svala sommaren gjorde att kiselalger dominerade i nio sjöar medan vattenblornmande cyanobakterier och Gonyostomum semen förekom i avsevärt mindre mängder än under 1997. Den största växtplanktonvolymen uppmättes i sjön Trätten, dinoflagellater och kiselalger dominerade växtplanktonsarnhället i motsats till 1997 då cyanobakterier, (Aphanizomenon) förekom i stor mängd. Totalvolymen i både Östersjön och Freden var stor och bestod till 70-80 % av trådformade kiselalger, framför allt Aulacoseira spp. I de flesta av de resterande sjöarna var växtplanktonförekomsten liten . eller mycket liten. Totalt påträffades 179 olika taxa i bottenfaunaproverna från de undersökta sjöarna i Kolbäcksåns vattensystem. Det högsta sammanlagda antalet taxa~ 161, påträffades i litoralproverna, medan sublitoral- och profundalproverna uppvisade sammanlagt 63 respektive 32 taxa. ASPT indexet, som används för bedömning av miljökvalitet med litoralfaunan, visar på måttliga till starka effekter av störning. Det är Saxen och något överraskande Bysjön som uppvisar tydliga och starka effekter av störning. Längre ned i systemet var störningseffekterna måttliga till svaga. För profundalbottnarna visar BQI indexet på måttligt höga till höga indexvärden (måttliga till tydliga effekter av störning) för sjöar i den övre delen av Kolbäcksåns vattensystem (Bysjön, Väsman, Övre Hillen, Haggen och Norra Barken). Förekomst av fjädermygglarver Heterotrissocladius grimshawi, Sergen tia coracina och Tanytarsus sp. I dessa sjöar indikerar goda syrgasförhållanden på de djupa bottnarna. I de mer näringsrika sjöarna längre ned i systemet (Södra Barken, Stora Aspen, Östersjön och Freden) dominerar i stället fjädermyggarter med ett lägre indikatorvärde som Chironomus plumosus-typ och Chironomus anthracinus. Dessa sjöar har följaktligen BQI indexvärden lägre än 2, vilket indikerar starka effekter av störning. De undersökta sjöarna hade en hög diversitet, med Shannonindex varierande mellan 2,35 och 4,40, vilket är höga eller mycket höga värden enligt bedömningsgrunderna. Medins surhets index visar att bottenfaunan i Kolbäcksåns sjöar inte uppvisar några skador av låga pH-värden