Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige

Släktvapen har fungerat som ett identifikationsmedel i Sverige och Europa sedan medeltiden, ursprungligen främst i sigill och på sköldar. Hur ett vapen får utformas ges av heraldiska normer – heraldik är läran om vapenmärken. Ett vapen bestäms utifrån dess innehåll, till skillnad från varumärken som bestäms av dess yttre form. Tack vare detta system har släktvapen från 1100-talet överlevt in i modern tid. Denna uppsats ämnar utreda hur den heraldiska släktvapentraditionen uppstod, vad den innebär och hur den har utvecklats i Sverige, ur ett juridiskt perspektiv. Släktvapenrätten avhandlades först av konciliatorn Bartolus de Saxoferrato i sitt verk Tractatus de Insigniis et Armis 1358, men uppkom under 1100-talet i Västeuropa i samband med bland annat korstågen. Den idélära som formulerades om vapenbruk innebar bland annat en ensamrätt till vapen som kunde göras gällande när annan använde sig av likadant vapen på ett menligt sätt mot din person. Ett släktvapen ansågs vara en förlängning av din person på samma sätt som ett namn. Med universitetens framväxt spreds den romerska rätten i Europa. Efter Alsnö stadga ca. 1280 fick svensk adel en egen stiftelseurkund. Släktvapenrätten i Sverige kom i stor utsträckning att präglas av adeln och adelns intressen. Adliga vapen skiljer sig från borgerliga vapen genom vissa attribut såsom användande av öppen hjälm till skillnad från stängd hjälm. Det har dock alltid varit fritt vem som helst att anta ett vapen. 1762 infördes en förordning som förbjöd ofrälse att föra vapen med adliga attribut mot risk att böta 500 daler silvermynt som en reaktion mot att ofrälse i allt större omfattning använde adliga vapen. Från åren efter förordningens införande finns två kända rättsfall: Laurin-fallet, där häradshövding Laurin undslapp böter på grund av ett missförstånd om sin börd, och von Sydow-fallet där von Sydow ansågs tillhöra adel men frågan om ensamrätt till vapnet inte prövades. 1762 års förordning har inte upphävts och har ansetts gällande framgent. 2009 fann Patent- och besvärsrätten att ensamrätt till släktvapen inte inbegrep skydd mot registrering av ett heraldiskt likt varumärke. Domstolen tillade däremot att släktvapen undantagsvis skulle kunna vara skyddat mot registrering av varumärke analogivis, genom att vara ägnat att uppfattas som annans släktnamn. 1762 års förordning ansågs dock inte vara tillämplig i målet. Sammanfattningsvis lyser skydd för släktvapen med sin frånvaro i dagens Sverige