Motivational interviewing may facilitate professional interactions with inspectees during environmental inspections and enforcement conversations

In the present work inspectors used Motivational Interviewing (MI) to promote environmentally sustainable behaviour in inspectees. MI is a counselling method with scientific support for various health behaviour changes. Inspectors (n = 32) in four Swedish municipalities received training in MI over a yearlong period. Their MI competency as well as their experience of using MI in routine inspections was monitored over the year. The results showed that inspectors significantly increased their competence in the Empathy variable, defined as accurate listening to inspectees. Inspectors judged MI to be useful in inspections, approximately 5 on the 6-point scale. There were indications that MI may be easier or more appropriate to use in certain inspections than in others

Utvärdering av målen för programmet Krafttag Ål

Den här rapporten utvärderar utfallet av programmet “Krafttag Ål”, ett program som pågick som ett samarbetsprojekt mellan Havs- och vattenmyndigheten och ett antal vattenkraftsföretag under åren 2011-2013. Syftet med programmet var att öka antalet lekvandrande ålar som oskadda kan lämna vårt land och det genom att på olika sätt minska den dödlighet som är förknippad med passage av vattenkraftverk. Resultaten visar att produktionen av lekvandrande ål kommer att öka till de antal som överenskommits, även om merparten i praktiken inte produceras förrän om ca 15 år från idag. Däremot har inte den överenskomna nivån för det direkta skyddet (genom ökad överlevnad vid kraftverkspassage) nåtts och kan inte heller nås med de åtgärder som vidtagits. Rapporten ger rekommendationer om hur programmet på ett bättre sätt kan samordnas med de nationella och internationella ansatser som görs för att skydda ålbeståndet och hur ett adekvat uppföljningsprogram bör tas fram. Det europeiska ålbeståndet har sedan lång tid minskat över hela utbredningsområdet. EU beslutade 2007 om en rådsförordning (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet. Målet är att minst 40% av biomassan av blankål tar sig ut till havet, för att leka i Sargassohavet på andra sidan Atlanten. Sveriges Ålförvaltningsplan bygger på fyra olika åtgärder: inskränkningar i fisket, minskad turbindödlighet, stödutsättningar samt en utökad kontroll. Våren 2010 undertecknade dåvarande Fiskeriverket ett samarbetsavtal med sex större vattenkraftbolag om att på frivillig väg reducera den nuvarande totala turbinförlusten i svenska vattendrag till högst 60% (dvs. 40% överlever). Följande åtgärder föreslogs: inrättande av fiskväg förbi kraftverk; skonsam drift under blankålsvandring; fångst och nedtransport förbi kraftverk (Trap & Transport), och kompensatorisk utsättning av ålyngel (de första två åtgärderna har ännu inte använts inom programmet). 2011 startades programmet ”Krafttag Ål”, och den här rapporten utvärderar programmet. Mål 1 var ”Den genomsnittliga turbindödligheten ska halveras för utvandrande blankål i de prioriterade vattendragen där undertecknade kraftbolag äger vattenkraft”; och Mål 2 ”Vidtagna åtgärder ska motsvara en ökning med 100000 blankålar till 2013 som når havet”. För att bedöma påverkan från vattenkraften på ålbeståndet och effekten av skyddsåtgärder, så behövs kunskap om hur mycket ål det finns uppströms och hur stor del av dessa som förolyckas vid kraftverkspassage. I avsaknad av ett lämpligt uppföljningsprogram inom Krafttag Ål, så har vi rekonstruerat hur beståndet borde se ut genom att använda historisk information om hur mycket ål som vandrar in till sötvatten och hur mycket ål som sätts ut. Vidare har rapporterad kommersiell fångst och uppgifter om dödlighet i ett antal vattenkraftverk ingått i beräkningarna. Lekvandrande ålar är normalt gamla (5-30 år eller mer, i medeltal 15 år), och därför behövs långa tidsserier. Än mera viktigt är att det är åtgärder som gjordes runt år 2000 som idag bestämmer utfallen, och att dagens åtgärder får full effekt först 2030. Mål 1 (dödlighet) fokuserar på direkta effekter, medan Mål 2 (ökad lekvandring) beaktar de långsiktiga effekterna av dagens åtgärder. Den totala produktionen av blankål, i de av KTÅ prioriterade vattendragen (Dalälven, Nyköpingsån, Motala ström, Mörrumsån, Lagan och Göta älv), uppskattas för 2013 till närmare 200 ton, varav 90% härrör från utsättning av ålyngel (från åren strax före 2000). År 2013 var den kommersiella fångsten av ål i de prioriterade vattendragen 30 ton, förlusterna relaterade till vattenkraften 133ton och 48ton vandrade vidare för lek. Från Trap & Transport tillkom 14 ton (från fisket) och år 2030 kommer dagens kompensatoriska utsättningar på Västkusten att producera ytterligare 63 ton. På grund av det långa tidsspannet mellan rekrytering och lekvandring i kombination med osäkerhet i ålarnas överlevnad under dessa 15 år, så är våra uppskattningar inte så precisa. För att verifiera och/eller förbättra våra resultat så rekommenderas att ett särskilt uppföljningsprogram, som kvantifierar beståndet, överlevnaden och de olika faktorer som påverkar beståndet, tas fram. Om man jämför målen med de resultat som nåtts, så visar analysen att Mål 1 (att halvera dödligheten) inte har nåtts, men att inom en 20-årsperiod så kommer 2013-års åtgärder medföra att Mål 2 nås (en ökning med 100 000 blankålar ≈86ton). Ett utökat Trap & Transport program ger en omedelbart ökad överlevnad, men även om insjöfiskets hela fångst skulle tas i anspråk så skulle inte Mål 1 nås fullt ut genom bara en sådan åtgärd. Mål 1 motsvarar 40%-målet i EU:s Ålförordning, men det krävs en högre överlevnad för att beståndet skall öka och återhämta sig på lång sikt. Den svenska Ålförvaltnings­planen har satt upp en högre ambitionsnivå, nämligen 80-90% överlevnad, och dagens internationella vetenskapliga råd är att reducera all dödlighet till ett absolut minimum. Med tanke på de olika mål och ambitionsnivåer som figurerar, rekommenderar vi att målen uppdateras och omvärderas. År 2013, härrörde 90% av ålproduktionen från ålar, som sattes ut runt år 2000 med syfte att ge underlag för ett yrkesfiske. Idag däremot, syftar utsättningarna till att bygga upp beståndet, och de görs mest i system med fria vattenvägar på Västkusten. Vänern utgör dock ett viktigt undantag, då stora utsättningar görs uppströms tre vattenkraftverk. På grund av denna förändrade utsättningspolicy, från exempelvis Mälaren utan vandringshinder (men mynnar i Östersjön), till Vänern med tre kraftverk, (men som vetter mot väster), så ökar faktiskt den totala vattenkrafts­relaterade dödligheten. De olika målen, att ge underlag för ett fiske, att bygga upp beståndet och att minska vattenkraftens påverkan är således intrikat sammanvävda. Utan utsättning skulle det knappast finnas någon ål kvar i många sötvatten och utan ett kommersiellt fiske skulle förutsättningarna för Trap & Transport vara små. Vi rekommenderar att utvärdera och diskutera utsättningar och deras rumsliga fördelning med ansvarige myndigheter, och att stämma av mot de olika intressenternas mål och åtgärder

Session C5: Experiments to Improve Passage Ways for Downstream Migrating Silver Eel

Abstract: A trial was conducted with passage ways for migrating silver eel at a low head weir in a tributary to River Mörrumsån in Sweden. Behavioral traits useful for maximizing the number of eel per volume of water were sought. Six openings were made in the weir and supplied with various set-ups. One of the openings, a plain hole, served as a control. A second opening had significantly more eel passing than the control (11 versus 2; p\u3c0.05). This setup (U-chute) had a raceway extending 7m upstream of the weir. Inflow of water (and eel) took place through vertical slots on the side. Further development of this model is advocated. Two other set-ups had about the same number of eel passing (4 and 2) as the control. The first was a nature like bypass. The other, the M-chute, had a submerged raceway extending 7m upstream. Inflow took place over the sides. The last two set-ups had no eel passing through or entering, and very few eel were observed near. The first was a dead end (no water flow) and the second had a flow of water coming out of the entrance. A separate trial, involving silver eel and modified water quality, was carried out at the aquarium experimental facility at Ar, Sweden. Eel, kept in 4m² experimental fresh water fish tanks, were offered two narrow escape ways. One opening had an inflow of brackish water, the other opening had an inflow of fresh water. Significantly more eel passed out through the opening with brackish water than the opening with fresh water (21 versus 8; p\u3c0.05). This effect was however not deemed strong enough for attracting eel to passages. It is argued there is a need for better knowledge of silver eel migration behavior during the descent to the sea

Negative influence of a threatened species on ecological status classification: A case study of the influence of European eel within the Swedish fish index VIX

Biological indicators are important quality elements for classification of ecological status of water bodies ac-cording to the European Water Framework Directive. Multimetric indices are commonly regarded as robust and reliable indicators of human impact and are often used as quality elements. In fish-based indices, species are often grouped into guilds based on general tolerance to common anthropogenic pressures, with higher pro-portion of tolerant species being indicative of degraded systems. Within the Swedish electrofishing index VIX, the critically endangered European eel Anguilla anguilla (L.) is classified as a tolerant indicator species, and it therefore has a negative effect on classified ecological status. The scientific literature, however, suggests that eels are not generally tolerant and they benefit from similar environmental conditions as many insensitive species. VIX has been criticized for being too sensitive to the presence of eel in catch data, leading to low status clas-sifications when eels are caught in the monitoring surveys. In a case study using manipulations of historical electrofishing data, we assessed the influence of eel presence and abundance on the ecological status classifi-cation as determined by VIX. We demonstrate that reduction of eels in survey data have positive effects on the classified status, in many cases substantial effects. An increase of eels in the data had the reverse effect. Mere presence of eel had a strong negative effect, which is problematic if the aim is to increase the endangered eel population. Given the Swedish classification system where the quality element indicating the worst status is decisive, the classified ecological status of Swedish rivers can theoretically be improved by management actions disfavouring eel, unless the results from VIX are carefully evaluated by experts. Along the same lines, measures implemented with an aim to increase the endangered eel population will lead to a decrease in assessed ecological status of Swedish rivers. Our conclusion is that the usage of VIX within Swedish water management is prob-lematic and needs revision. From a broader perspective, the classification of species as generally tolerant need to be approached with great caution when developing new indices for assessing ecological status and integrity

Utvärdering av den svenska ålförvaltningen

Sammanfattning och utvärdering Europas ålbestånd har minskat kraftigt. Trots att tillbakagången har noterats sedan decennier har det tagit mycket lång tid innan effektiva åtgärder vidtagits. Rapporter om en nedgående trend kom redan år 1968 och sedan 1980 har antalet nyrekryterade ålar som når Europa årligen minskat med hela 15 % i genomsnitt. Detta är en indikation på att reproduktionen i västra Atlanten (söder om Bermuda) kan ha försämrats. Ändå har inte en skydds- och återhämtningsplan för den europeiska ålen upprättats förrän år 2007. Det traditionella ålfisket bedrivs småskaligt med relativt enkla redskap, i sjöar, vattendrag och längs med kusten. Fisket påverkas av vad som händer i närområdet, så som lokala utsläpp och vandringshinder i form av exempelvis vattenkraft. Samtidigt med de lokala, småskaliga perspektiven så utgör ålen enskilt det mest utbredda fiskbeståndet i Europa. Ålen är den enda fisk som förekommer i alla EU:s medlemsstater, ger sysselsättning för fler människor än något annat fiskebestånd och som länkar samman helt olika livsmiljöer, från öppna hav, kustområden, stora sjöar och floder till små sjöar och de minsta bäckar. All ål (förutom havsål, Conger) i Europa och angränsande områden tillhör samma art och även ett och samma bestånd. Även om livsmiljöerna är vitt skilda med tusentals floder och miljontals sjöar och mindre vattendrag så är det samma bestånd man fiskar på och det är samma bestånd som utsätts för all slags lokal påverkan. Nedgången av ålbeståndet är en gemensam angelägenhet för alla länder i Europa. Men, vi vet inte om ål från alla delar av Europa verkligen bidrar till reproduktionen i Atlanten i närheten av Bermuda. Kanske är en del av utbredningsområdet viktigare och resten är mera en slags diaspora? Oavsett medför försiktighetsansatsen att ålen skall ges tillräckligt skydd varhelst den förekommer, över hela kontinenten och i varje enskilt land. Kontrasten mellan det lokala småskaliga fisket och ålens kontinentala utbredning har gjort att det tagit långt tid att skapa en ansvarsfull förvaltning och att inrätta en adekvat skyddsplan. Enskilda fiskare och regeringar har noterat den pågående nedgången, men inte haft överblick över ålens situation i Europa. På egen hand har ingen av dem haft någon möjlighet att vända trenden. Skydd och ansvarsfull hantering av ålen kräver en gemensam europeisk strategi. Strategin måste införas i ett mycket stort antal mindre områden över hela kontinenten. År 2007 antog den Europeiska unionen en förordning om åtgärder för återhämtning av ålbeståndet i Europa. Sverige har spelat en aktiv roll i utvecklingen av denna så kallade Ålförordning. EU:s strategi har varit att fastställa ett gemensamt mål för alla länder och att enhetliga och kvantifierbara verktyg skall utformas för att nå dessa mål. Varje land har ansvar för sina lokala problem och ska göra egna nationella bedömningar. Man ska också kontakta sina grannländer om det behövs. Genom att kombinera en gemensam ambition och ett gemensamt riktmärke med lokalt anpassade åtgärder, inklusive utvärderingar, har Ålförordningen slutligen kunna bryta en lång serie av misslyckanden inom ålförvaltningen. Det långsiktiga syftet med EU:s Ålförordning är "skydd och hållbart nyttjande av det europeiska ålbeståndet". För detta har ett mål för återställandet av beståndet formulerats: "Syftet [är] ... att minska den antropogena mortaliteten [till en viss nivå, som anses hållbar]". En lägre dödlighet kommer således att öka antalet ålar som vandrar mot reproduktionsområdet i Atlanten. I enlighet med Ålförordningen är medlemsstaterna skyldiga att förverkliga sina nationella förvaltningsplaner för ål från år 2009. Sverige lämnade in sin plan år 2008 och arbetet med att genomföra planen pågår. Som i andra länder är den svenska ålproblematiken och därmed också planen komplex. Den svenska Ålförvaltningsplanen anger som ett allmänt mål att skydda Sveriges andel av beståndet så att det når en nivå som " vänder utvecklingen från minskande till ökande ålrekrytering". Sedan 2009 har fiskebegränsningar genomförts, och fler ålyngel har transporterats hit från Atlantkusten för att stärka våra bestånd genom utsättning i svenska vatten. Även några ytterligare åtgärder av mindre kvantitativ betydelse för ålbeståndet har vidtagits. I samband med 2015 års regleringsbrev har Havs- och vattenmyndigheten (HaV) tilldelats ett regeringsuppdrag att analysera behovet av och vid behov föreslå revidering av Ålförvaltningsplanen. HaV har, i sin tur, beställt från SLU Aqua att rapportera om det aktuella läget och att bidra till utvärderingen. Denna "Aqua reports" presenterar den tillgängliga informationen, sammanfattar tidigare nationell och internationell rapportering samt utvärderar resultaten. Fisket på den svenska västkusten stängdes helt under våren 2012. Det kommer dock att ta många år till att beståndet återhämtat sig från det tidigare överfisket. Eftersom det inte finns något program för uppföljning och övervakning är status för återhämtningen på västkusten oklar. Förmodligen är bidraget till lekbeståndet fortfarande mycket litet (2012 års uppskattning var 12 ton, för 2015 är det okänt). Sedan genomförandet av den svenska förvaltningsplanen 2009 har utsättningarna ökat på västkusten i form av ålyngel som importerats från England och Frankrike. Men dessa utsättningar kommer inte att bidra till lekflykten förrän många år senare och kvantiteterna är mycket små i jämförelse med det naturliga beståndet (samma utlåtande, dvs. relativt små mängder i förhållande till det naturliga beståndet, gäller även de utsättningar som görs på Östersjökusten, något som diskuteras längre fram). På Östersjökusten är fisket riktat efter ål som vandrar mot lekplatsen i Atlanten. Dessa blankålar kan ha vuxit upp var som helst i Östersjöområdet, i andra länder, i sötvatten, längs kusten eller i skärgårdarna. Bidraget från Östersjön som helhet är stort (2012 års uppskattning var 3 770 ton vilket är en tredjedel av vad som rapporterades från Europa totalt). Det svenska kustfisket tar bara några få procent av dessa vandringsålar men mycket kan ha hänt innan dessa ålar blev fångstbara i svenska fisket. Många faktorer påverkar ålen i hela Östersjöområdet och dessa faktorer är inte väl kända. Inom ramen för HELCOM Baltic Sea Action Plan är Sverige ledande land för en gemensam förvaltning av ålen sedan 2009. En inventering av tillgänglig information samt en plan för forskningssamarbete har tagits fram, men ingen samordning har kommit till stånd. Situationen i inlandsvattnen är mer komplex än den på kusten. Vandringshinder i åar och älvar blockerar invandringen av ålyngel från havet. Fångst och uppsamling av invandrande ålyngel, som sedan flyttas uppströms, är något som praktiserats i vårt land i mer än ett sekel. Mängden uppsamlade ålyngel har minskat till låga nivåer i takt med den minskade rekryteringen. Sedan 1990 har de ersatts av ålyngel importerade från England och Frankrike. Fisket fångar ungefär en tredjedel av produktionen och fyrtio procent dör av vattenkraftsrelaterade orsaker. Något över en fjärdedel vandrar ner till havet (2014: nästan 100 ton). Som en kompensation för den vattenkraftsrelaterade dödligheten, så har ålar fångats för att sedan transporterats ner mot havet, och kompensatoriska utsättningar har gjorts direkt i havet på västkusten. Nettoeffekten av dagens ålfiskevårdsåtgärder är att utvandringen av blankål för lek, så kallade lekflyktingar, faktiskt minskat med ungefär tio procent sedan den svenska Ålförvaltningsplanen började gälla. Det är till stor del en konsekvens av vad som hände under tidigt 2000-tal (mindre import och utsättning av ålyngel från utlandet), och inte av dagens åtgärder. Dagens skyddsnivå för ålen i sötvatten är dock långt under målen i EU:s Ålförordning, och det gäller även i förhållande till målen i vår nationella Ålförvaltningsplan. Utan utsättning av ålyngel skulle det knappast finnas någon ål i våra sjöar och vattendrag, utan ett fiske skulle det inte finnas någon ål för nedtransport med lastbil förbi kraftverk (s.k. Trap & transport) och utan vattenkraften ingen ekonomisk bas för åtgärder, något av en Moment 22 situation. Det är svårt att ange om Sverige som helhet för närvarande uppfyller kraven i Ålförordningen, och har uppnått målen i sin Ålförvaltningsplan. Det skulle kräva att vi lägger till aktuella uppskattningar av blankålsproduktionen från västkusten (okänd), till det som kommer från sötvatten (komplext) och från Östersjökusten (ofullständigt). Uppenbarligen är nuvarande skyddsnivå skyddsnivå Aqua reports 2016:11 maximal på västkusten, långt därifrån i sötvatten och ofullständig längs med Östersjöns kuster. Trots att den föreskrivna långsiktiga, landsomfattande skyddsnivån kan ha uppnåtts så är bidraget på kort sikt försumbart, då antalet blankålar som lämnar vårt territorium knappt hunnit förändrats sedan genomförandet av Ålförvaltningsplanen. Slutligen beskriver vi det övergripande skyddet av ålbeståndet i Europa och hur sannolikheten är att nedgången har stoppats eller vänts till att öka. De första skyddsåtgärderna enligt Ålförordningen genomfördes under 2009. För de flesta skyddsåtgärder och i många områden (t.ex. den svenska västkusten) kommer det att ta många år innan man kan förvänta sig större effekt på produktionen av lekvandrande ålar. Men det finns åtgärder direkt kopplade till lekflykten, som kan få effekt redan ett par år efter införandet. Skyddsåtgärder som sattes in hösten 2009 kan följaktligen ha resulterat i en ökad rekrytering våren 2012. Även om det var ett begränsat antal sådana omedelbara åtgärder som gjordes 2009 i Europa, visade 2012 års rekrytering på en oväntat stor ökning i hela Europa. Denna upprepades under 2013 och 2014, men inte 2015. Om den oväntade ökningen faktiskt var relaterad till de åtgärder som gjorts (över hela kontinenten eller mer specifikt i något område), eller härrör från helt okända yttre omständigheter, det återstår att se. Den internationella utvärdering som gjordes under 2012 indikerade att den minsta möjliga skyddsnivån, i enlighet med Ålförordningen, inte hade uppnåtts i så många länder och områden. Flera länder hade en ofullständig eller ingen rapportering alls och rapporterande ländernas genomsnittliga uppnådda skyddsnivå var för låg. Oavsett den nivå Sverige nått, så är en återhämtning av beståndet som helhet högst osannolik utan en effektivt samordnad insats för att skydda ålen över hela Östersjöområdet och i hela Europa

Evaluation of Sampling Methods for Maturation Stage Determination in the European Eel Anguilla anguilla

Monitoring data is important in ecological research, but differences between and within areas or species in data collection methods could introduce bias in the analyses. Standardizing data collection is particularly important when monitoring migratory species that have a distribution that crosses several national borders. The European Eel Anguilla anguilla is an extreme example of such a species since it constitutes one stock across the entire distribution area. One important variable collected for the European Eel is maturation stage. This data is needed to monitor silver eel escapement to assess population trends. To determine maturation, data on length, weight, diameter of the eyes, and pectoral fin length are used to calculate Pankhurst eye index and Durif's silver index. In this study, we investigated effects of precision and interobserver variability on data collection relevant for maturation stage determination according to Pankhurst and Durif's indices. We found that eye diameter differed in size between the left and right eyes; however, the mean difference (0.19 mm) is probably an artifact of the large sample size (n = 16,977) and can be regarded as being within the measurement precision. Meanwhile, there was no significant difference in pectoral fin length. These results suggest that either side of the eel could be used without losing precision. Visually determined maturation stage classifications differed from those calculated with Pankhurst and Durif's indices but could still provide useful information; hence, it is recommended to collect this variable. Measurements performed using computer software generated greater precision than using calipers, which increased interobserver variability. Since the difference was relatively small and since computer analysis of images may not always be an option, measuring method can be decided based on the level of precision needed in each case. These suggested implementations can reduce observation bias and streamline the data collection used for stock assessments of the European Eel

Ålmärkningsprojekt i sjön Ymsen

Denna rapport sammanställer information om märkningsprojekt med ål (Anguilla anguilla) utförda i sjön Ymsen. Märkningsexperimenten utfördes åren 1998–2002 samt 2012. Data över återfångster samlas in kontinuerligt, en insamling som pågår än idag (år 2023). Denna rapport innehåller data insamlad fram till och med år 2022. Syftet med rapporten är både att sammanfatta vad som har gjorts och att redogöra för vilka data som finns tillgängliga för framtida projekt. Följande märkningsprojekt har utförts i sjön:• År 1998 utfördes en mindre inledande testmärkning med PIT-tags på ålyngel, 190 märkta ålar sattes ut. • År 1999 utfördes ytterligare en testmärkning med PIT-tags, denna gång märktes 83 gulålar. • År 1999–2002 utfördes märkningsexperiment för att undersöka om strontiummärkning (Sr) fungerar för att skilja utsatt från naturligt förekommande ål. Totalt sattes 17 768 Sr-märkta ålar ut, varav 2 627 även var märkta med PIT-tags (PIT-tags användes år 1999 och 2000). Av de som både var Sr och PIT-tag märkta så har 334 återfångats (till och med 2022) och resultaten visade att strontium fungerade bra för att märka ål. • År 2004 undersökte man skarvens påverkan som predator på ål genom att söka efter PIT-tags (från märkningarna som utfördes 1999 och 2000) i en skarvkoloni. Totalt 30 PIT-tag märken återfanns i skarvkolonin. • År 2012 utfördes ett märkningsexperiment där 118 gulålar märktes med PIT-tags och Carlinmärken för att undersöka om förlust av Carlinmärken förekom. Av de 65 ålar som återfångats (till och med 2016) hade en förlorat sitt Carlinmärke.Data över utsättningar och återfångster finns lagrade på Sötvattenslaboratoriet server, och/eller i databasen ”Sötebasen” (som hanteras av Sveriges lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua)