Exchange Rates and Markov Switching Dynamics

This article presents a systematic and extensive empirical study on the presence of Markov switching dynamics in three dollar-based exchange rates. A Monte Carlo approach is adopted to circumvent the statistical inference problem inherent to the test of regime-switching behavior. Two data frequencies, two sample periods, and various specifications are considered. Quarterly data yield inconclusive evidence - the test rejects neither random walk nor Markov switching. Monthly data, on the other hand, offer unambiguous evidence of the presence of Markov switching dynamics. The results suggest that data frequency, in addition to sample size, is crucial for determining the number of regimes.exchange rate dynamics, regime switching, Monte Carlo Test, sampling frequency

High-mobility group box protein 1 (HMGB1): an alarmin mediating the pathogenesis of rheumatic disease

High-mobility group box protein 1 (HMGB1) is a non-histone nuclear protein that has a dual function. Inside the cell, HMGB1 binds DNA, regulating transcription and determining chromosomal architecture. Outside the cell, HMGB1 can serve as an alarmin to activate the innate system and mediate a wide range of physiological and pathological responses. To function as an alarmin, HMGB1 translocates from the nucleus of the cell to the extra-cellular milieu, a process that can take place with cell activation as well as cell death. HMGB1 can interact with receptors that include RAGE (receptor for advanced glycation endproducts) as well as Toll-like receptor-2 (TLR-2) and TLR-4 and function in a synergistic fashion with other proinflammatory mediators to induce responses. As shown in studies on patients as well as animal models, HMGB1 can play an important role in the pathogenesis of rheumatic disease, including rheumatoid arthritis, systemic lupus erythematosus, and polymyositis among others. New approaches to therapy for these diseases may involve strategies to inhibit HMGB1 release from cells, its interaction with receptors, and downstream signaling

Spiggens påverkan på rekryteringsområden för abborre och gädda i Östersjön

Storspigg har visat sig ha en negativ påverkan på rekryteringen av rovfiskar längs Östersjökusten, framför allt gädda och abborre, genom predation på ägg och larver. Detta leder till minskade rovfiskbestånd i kustzonen och en förlust av viktiga ekosystemfunktioner. I den här studien har vi kvantifierat omfattningen av denna störning med hjälp av rumslig och statistisk modellering där vi undersöker hur utbredning och abundans av rovfiskens reproduktionsområden förändrats över tid. I analyserna nyttjar vi data från de omfattande undersökningar av kustfiskens reproduktion längs ostkusten som gjorts med hjälp av tryckvåg från slutet av 1970-talet och framåt. Vi har tillämpat tre olika analysmetoder för att skatta förändringen i reproduktionsområden, i syfte att få en uppfattning om spannet i uppskattningarna. Vi har nyttjat två modeller från redan publicerade vetenskapliga artiklar, och även utvecklat en ny modell. Den ena av de två publicerade modellerna beskriver utvecklingen i täthet abborre och spigg över tid (Eriksson m fl 2021), medan den andra beskriver utvecklingen av ytor med rovfiskdominans (Eklöf m fl 2020). Den nyutvecklade modellen beskriver i sin tur förändringar i ytan lämpliga reproduktionsområden för abborre och gädda. De olika analyserna har i någon mån varierande geografisk täckning, som mest omfattande kuststräckan från norra Skåne län till södra Gävleborgs län. Sammantaget visar analyserna på betydande nedgångar i reproduktionen av abborre och gädda längs centrala Östersjökusten de senaste 30-40 åren. Resultaten visar att ytan fungerande reproduktionsområden för abborre och gädda minskat med i storleksordningen 40-65%, medan tätheten abborryngel kan ha minskat med så mycket som 80 %. Det är framför allt tidigare mycket produktiva rekryteringsområden för abborre och gädda längs öppna kuststräckor och i mellan- och ytterskärgårdar som gått förlorade. De tydliga sambanden mellan spigg och rekrytering av abborre och gädda indikerar att spiggen har varit en starkt bidragande orsak till nedgången, och framför allt att spiggen sannolikt blockerar en återkomst av abborre och gädda till områden där reproduktionen slagits ut. Förlusten av lokala rovfiskbestånd i skärgårdarna har en negativ påverkan inte bara på fisket, utan minskar även kustekosystemets förmåga att motstå de negativa effekterna av övergödning. En angelägen fråga för kommande forskning är att förstå mekanismerna bakom den dramatiska spiggökningen, och att identifiera metoder för att stärka reproduktionen och återetablera bestånd av abborre och gädda i de störda områdena

Modellering och kartering av fiskhabitat i Östersjöns kustområden

I kust- och havsförvaltningen är behovet av heltäckande utbredningskartor över viktiga fiskhabitat stort både på regional och nationell nivå. Kartorna efterfrågas inom både fiskförvaltning, områdesskydd och havsplanering, liksom vid hanteringen av tillstånds- och dispensärenden gällande byggnation och vattenverksamhet.För att ta fram heltäckande utbredningskartor utgående från provfiskedata kan man tillämpa habitatmodellering, där man statistiskt beskriver förekomst och abundans av arter i provfisken med olika miljövariabler och därefter predikterar utbredningen av lämpliga habitat med hjälp av kartor över miljövariablerna. I denna studie har vi tagit fram heltäckande, högupplösta kartor över abundans och lämpliga habitat för tolv fiskarter genom modellering av data från provfisken med Nordiska kustöversiktsnät utförda längs svenska Östersjökusten åren 2002-2021. Artvisa kartprediktioner togs fram separat för Bottniska viken och Egentliga Östersjön för individer större än 12 cm. Vid modelleringen användes en teknik som kallas deltamodellering, där man först kartlägger förekomsten av lämpliga habitat och sedan predikterar abundansen inom dessa områden med hjälp av abundansmodeller. För båda modelltyperna, det vill säga både för förekomst- och abundansmodellerna, användes ensemblemodellering, där ett flertal konceptuellt olika statistiska modelleringsmetoder kombinerades för att få så säkra och robusta utbredningskartor som möjligt.De förekomstmodeller som låg till grund för kartorna av lämpliga habitat blev genomgående starka, med AUC-värden mellan 0.79-0.98, vilket innebär att de hade god förmåga att separera mellan lämpliga och mindre lämpliga habitat. En majoritet av de framtagna abundansmodellerna hade en förhållandevis hög förklaringsgrad på 11-44%, med ett medelvärde på 24%, medan abundansmodellerna för gädda hade lägre förklaringsgrad (5 respektive 6% för Bottniska viken respektive Egentliga östersjön). Kartorna som tagits fram i denna studie kan användas inom arbetet med fiskförvaltning, havsplanering, grön infrastruktur och områdesskydd på regional till nationell nivå

Kartering av uppväxtområden för fisk och större kräftdjur i grunda områden i Västerhavet

I kust- och havsförvaltningen är behovet av heltäckande utbredningskartor över viktiga fiskhabitat stort både på regional och nationell nivå. Kartorna efterfrågas för både fiskförvaltning, områdesskydd och havsplanering, liksom för hanteringen av tillstånds- och dispensärenden. Habitatmodellering där man kopplar förekomst av arter i provfisken till olika miljövariabler och på så sätt predikterar lämpliga habitat är en metod som gör det möjligt att ta fram heltäckande utbredningskartor utifrån provfiskedata. Hos många fiskarter är speciellt de yngre livsstadierna starkast knutna till specifika miljöer, vilket dels gör dem extra känsliga för påverkan i dessa områden. Samtidigt gör detta dem lämpliga att kartlägga med hjälp av modellering. I denna studie har vi tagit fram heltäckande, högupplösta kartor över uppväxtområden för ett tjugotal av de viktigaste fiskarterna i grunda områden längs svenska västkusten. Vi har använt så kallad ensemblemodellering, där ett flertal statistiska metoder kombineras, för att predicera så säkra utbredningskartor som möjligt. Modellerna bygger på förekomstdata från provfisken utförda med ryssjor under maj till september, i kombination med data på fem miljövariabler (djup, rugositet, vågexponering, temperatur och salinitet). Totalt har 5 146 prover från åren 2002-2017 ingått i modelleringen. Kartorna täcker kustområden ner till 30 meter djup i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, vilket utgör huvudsakligt utbredningsområde i svenskt vatten för merparten av de modellerade arterna. De predicerade utbredningskartorna är användbara till exempel inom fiskförvaltning, havsplanering, arbete med grön infrastruktur och områdesskydd på både nationell och regional nivå

Kartering av uppväxtområden för fisk i grunda områden i Östersjön

I kust- och havsförvaltningen är behovet av heltäckande utbredningskartor över viktiga fiskhabitat stort både på regional och på nationell nivå. Kartorna efterfrågas för både fiskförvaltning, områdesskydd och havsplanering, liksom för hanteringen av tillstånds- och dispensärenden. Habitatmodellering där man kopplar förekomst av arter i provfisken till olika miljövariabler och på så sätt predikterar lämpliga habitat är en metod som gör det möjligt att ta fram heltäckande utbredningskartor utifrån provfiskedata. Hos många fiskarter är speciellt de yngre livsstadierna starkast knutna till specifika miljöer, vilket dels gör dem extra känsliga för påverkan i dessa områden. Samtidigt gör detta dem lämpliga att kartlägga med hjälp av modellering. I denna studie har vi tagit fram heltäckande, högupplösta kartor över uppväxtområden för ett tjugotal av de viktigaste fiskarterna i grunda områden längs svenska kusten i Östersjön. Vi har använt så kallad ensemblemodellering, där ett flertal statistiska metoder kombineras, för att predicera så säkra utbredningskartor som möjligt. Modellerna bygger på data på yngelförekomst under sensommaren, baserat på provfisken utförda med små undervattensdetonationer under sensommaren, i kombination med data på sex miljövariabler (djup, vågexponering, siktdjup, temperatur, salinitet och avstånd till utsjön). Totalt har 5 867 prover från åren 2005– 2018 ingått i modelleringen. Kartorna täcker in kuststräckan från norra Bottenviken till norra delen av skånska kusten, och 0–6 m djup, som utgör huvudsakligt utbredningsområde för merparten av de modellerade arterna. De predicerade utbredningskartorna är användbara till exempel inom fiskförvaltning, havsplanering, arbete med grön infrastruktur och områdesskydd på både nationell och regional nivå

Förekomst av fisk och större kräftdjur på Västerhavets grunda mjukbottnar : kartering baserad på fallfälleprovtagning

I denna rapport sammanställer vi provfiskedata från Öresund, Kattegatt och Skagerrak, insamlade med fallfällor 2004–2019, och använder dessa data för att kartlägga habitat för fisk och större kräftdjur på grunda mjukbottnar (0−1 m). Vi fokuserar på åtta arter, inklusive årsyngel av två arter av plattfisk (rödspätta och skrubbskädda), ett antal mindre fiskarter (sandstubb, lerstubb, storspigg och tångsnälla) samt två arter av större kräftdjur (strandkrabba och sandräka). I rapporten beskriver vi tillgängliga dataset, presenterar tidsserier från de platser där upprepad provtagning har skett, och kartlägger utbredningen av de inkluderade arterna. Genom att kombinera fallfälledatat med heltäckande kartor över viktiga miljövariabler (salthalt, vågexponering, bottnens lutning), bygger vi habitatmodeller som vi använder för att prediktera sannolikheten för förekomst av de olika arterna vid grunda bottnar längs hela västkusten. Modellerna fungerar bra för att prediktera förekomst inom de områden där insamlade data finns, och visar på tydliga rumsliga mönster hos flera av arterna. Dock är prediktionerna osäkra för de områden där data inte finns att tillgå. Då fallfällor provtar ett viktigt habitat (grunda mjukbottnar) där det är ont om kunskap om utbredningen av fiskar och kräftdjur kan både det sammanställda datasetet och kartprediktionerna fungera som viktigt underlag i förvaltningen av dessa habitat i de områden där data finns att tillgå

Long-term decline in northern pike (Esox lucius L.) populations in the Baltic Sea revealed by recreational angling data

In the Baltic Sea, the large predatory fish northern pike (Esox lucius L.) is important for both recreational fisheries and ecosystem functioning. As existing fishery-independent surveys do not adequately monitor pike populations, a general lack of knowledge on population status and trends poses challenges for management. Here we use recreational angling data as an alternative method to describe pike population development along the Swedish Baltic Sea coast from 1938 onwards and assess the change over time in potential mortality factors by estimating harvest by fisheries and consumption by large predators. Data from a Swedish national register on trophy-sized pike (>12 kg) showed that numbers and maximum sizes peaked in 1990-1995, after which declines in both metrics are evident. In logbooks from a sport fishing club in the Stockholm archipelago, a simultaneous decrease in maximum sizes of pike was observed, together with a decrease in the total number of pike caught per fishing day. Jointly, these data indicate a decline in the abundance of large pike since around 1990. While commercial pike fisheries in the Baltic Sea have decreased continuously since the 1950s, recreational fishing increased after 1985, when Swedish coastal waters were made open access to anglers. The declines in large pike starting in the 1990s could, thus, have been driven by an increase in mortality from recreational fisheries, which at the time primarily practiced catch and kill. Since the 2000s, bag and slot length limits, spawning closures, and a general increase in catch-and-release fishing has reduced the landings of pike in recreational fisheries. Despite these fisheries regulations and higher release rates the decline in catches of large pike has continued, indicating an effect of other mortality factors. The strong growth of grey seal (Halichoerus grypus) and great cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis) populations suggest that predation pressure on pike has increased over time. In the Stockholm archipelago these two predators were estimated to remove 5-18 times (range based on different diet composition estimates) more pike biomass than total fisheries landings in 2014-2017. To improve the situation for northern pike in the Baltic Sea managers need to consider both fisheries restrictions and measures to decrease predation pressure and increase recruitment. Catch data from recreational fisheries may be used to evaluate such management efforts by providing information on the population development of this keystone species

Morphological characterization of intra-articular HMGB1 expression during the course of collagen-induced arthritis

High-mobility group chromosomal box protein 1 (HMGB1) is a structural nuclear protein that promotes inflammation when present extracellularly. Aberrant, extracellular HMGB1 expression has been demonstrated in human and experimental synovitis. The aim of the present study was to elucidate the temporal and spatial expression of HMGB1 compared to that of the central mediators tumor necrosis factor (TNF) and interleukin-1-beta (IL-1β) during the course of collagen-induced arthritis. Thus, Dark Agouti rats were immunized with homologous type II collagen and synovial tissue specimens were obtained at various time points prior to and during the course of clinical arthritis. Local cytokine responses were assessed by immunohistochemistry and by in situ hybridization. We demonstrate a distinct nuclear expression of HMGB1 at early disease-preceding time points. Preceding clinical onset by a few days, cytoplasmic HMGB1 expression was evident in synoviocytes within the non-proliferative lining layer. Pronounced cytoplasmic and additional extracellular HMGB1 expression coincided with the progression of clinical disease. In advanced arthritis, the number of cells with cytoplasmic HMGB1 expression was quantitatively comparable to that of cells expressing TNF and IL-1β. Interestingly, although HMGB1 was abundantly expressed throughout the inflamed synovium at a protein level, upregulation of HMGB1 mRNA was restricted mainly to areas of cartilage and bone destruction. In conclusion, these new findings implicate a role for HMGB1 in both inducing and perpetuating inflammatory events of significant importance in the destructive processes in chronic arthritis

High mobility group box protein 1 in complex with lipopolysaccharide or IL-1 promotes an increased inflammatory phenotype in synovial fibroblasts

Inflammation can be infectious and/or sterile depending on the initiating event. The proinflammatory mediator High mobility group box protein 1 (HMGB1) is a nuclear protein released from cells during both sterile and infectious inflammation and once extracellular, initates and potentiates inflammation by inducing cytokine production and by recruiting inflammatory cells. Autoimmune diseases are characterised by chronic sterile inflammation leading to tissue destruction. HMGB1 has been implicated in the pathogenesis of several autoimmune diseases including rheumatoid arthritis (RA), systemic lupus erythematosis, multiple sclerosis and myositis. The involvement of HMGB1 in arthritis has been shown by overexpression of HMGB1 in RA synovial tissue and synovial fluid, by beneficial outcome of therapeutic HMGB1-blockade in several experimental arthritis models and by the induction of arthritis by intra-articular injection of recombinant HMGB1 into mice. In this thesis work I set out to investigate the potential role of HMGB1 in juvenile idiopathic arthritis (JIA), to further delineate mechanisms by which HMGB1 can contribute to arthritis pathogenesis and to study the means by which HMGB1 activity can be suppressed. I could report for the first time that HMGB1 levels were increased in synovial fluid as compared to plasma during JIA. HMGB1 levels in synovial fluid did not correlate to disease duration. In contrast, the recorded levels of IL-8 and S100 proteins were higher in synovial fluid during early phases of disease. This indicates a change in the inflammatory phenotype during the progression of JIA. High HMGB1 levels in synovial fluid correlated with early JIA onset, suggesting differences in immunopathogenesis between patient groups. I have also demonstrated that HMGB1 may form complexes with the exogenous TLR ligand LPS or the endogenous inflammatory mediators IL-1α and IL-1β, respectively. Compared to each mediator alone such complexes stimulated synovial fibroblasts from arthritis patients to enhanced production of cytokines and tissue degrading enzymes. This enhancement is mediated via the reciprocal receptor for each HMGB1-partner molecule. Since all the studied mediators are present in arthritic joint during inflammation, this is a potential mechanism through which HMGB1 enhances ongoing inflammation and destruction during rheumatic diseases. Finally, I have demonstrated that the proinflammatory activity of HMGB1 can be therapeutically targeted, either by inhibiting its active release by clinically approved anti-rheumatic drugs or by neutralization with a HMGB1-specific monoclonal antibody. Extracellular secretion of HMGB1 from LPS+IFN-γ stimulated human primary monocytes was inhibited by dexamethasone, chloroquine and gold sodium thiomalate in vitro as recorded using an ELISPOT assay. Therapeutic administration of an HMGB1-specific HMGB1 monoclonal antibody ameliorated arthritis in two separate experimental models. In conclusion, my thesis work has added to the growing evidence that HMGB1 is involved in the pathogenesis of arthritis, has revealed a potential mechanism for its proinflammatory function and has demonstrated a means by which HMGB1-mediated activities can be counteracted