Självständiga Bankgarantier - Vad innebär de och när kan betalningskrav under dem vägras?

Föreliggande uppsats syftar till att, ur framförallt ett svenskt perspektiv, belysa vad s.k. självständiga bankgarantier egentligen innebär och när betalningskrav under dem kan vägras. Med tanke på att denna internationella rättsfigur ännu är tämligen oreglerad i Sverige sökes dock i betydande utsträckning ledning i engelsk och tysk rätt samt olika internationella regelverk, framförallt olika standardavtal från Internationella Handelskammaren. Inledningsvis behandlas grundläggande mekanismer och funktioner hos de vanligaste typerna av självständiga garantier. Härvid visas att utöver den grundläggande funktionen att utgöra säkerhet, är den självständiga garantin i praktiken ett effektivt medel för att i större eller mindre utsträckning allokera risker mellan beneficienten och uppdragsgivaren. Vidare visas att hur stor denna riskallokering blir beror huvudsakligen på vilken typ av betalningsmekanism som väljs. Således kan betalningsmekanismen anses utgöra garantins egentliga kärna, då denna i mångt och mycket bestämmer vilka fördelar garantin medför för beneficienten, och vilka risker den innefattar för uppdragsgivaren. Ifråga om garantins rättsliga karaktär påvisas att den närmast kan klassificeras som en rättslig hybrid mellan borgen och rembursen, och att det således bör, med vederbörligt beaktande av garantins specifika natur, vara möjligt att söka ledning i såväl borgens- som rembursreglerna. Vidare behandlas tolkningen av garantiåtaganden, varvid inledningsvis fokuseras på gränsdragningsproblematiken mellan accessoriska och självständiga åtaganden. Därefter granskas närmare den konkreta utformningen av den vanligaste och för självständiga garantier mest utmärkande typen av betalningsmekansim, den s.k. on demand-mekanismen. Härefter diskuteras de grundläggande formella villkoren för utbetalning av garantisumman samt de olika inblandade parternas regressrätt gentemot varandra vid såväl direkta som indirekta garantier. Härvid visas att ett för svensk rätts del särskilt problematiskt förhållande är utgångspunkten - vid indirekta garantier - att den instruerande bankens motgaranti skall anses vara i princip oberoende av den utfärdande bankens primärgaranti. Anledningen till att denna i sig komplexa fråga blir än mer problematisk för svensk rätt, är att den för självständiga garantier fundamentala principen om ''pay first, argue later'' inte kan genomföras gentemot den utfärdande banken, på grund av begränsningarna i svensk skadeståndsrätt ifråga om utomobligatoriskt ansvar för rena förmögenhetsskador. Konsekvensen härav kan bli att om uppdragsgivaren inte omedelbart, utan först senare, kan styrka att den utfärdande banken brustit i sina åligganden, kan den utfärdande banken helt undgå ansvar för sin försumlighet. Vidare utreds i vilken mån betalning under garantier kan vägras då de därunder framställda betalningskraven visserligen uppfyller de formella kraven enligt garantierna, men är materiellt ogrundade såtillvida att de saknar berättigande enligt det underliggande basavtalet mellan uppdragsgivaren och beneficienten. Det visas härvid att det finns relativt klart rättsligt stöd för att inskränkningar i abstraktionsprincipen principiellt kan ske även i svensk rätt, men att det däremot ännu inte råder klarhet kring exakt under vilka närmare omständigheter så kan ske. Det klarläggs att den lämpligaste matriellrättsliga utgångspunkten för att vägra ogrundade betalningskrav bör vara 36 § avtalslagen under hänvisning till att kraven kan anses utgöra rättsmissbruk. Vidare visas att rättsmissbruk i detta sammanhang torde anses föreligga då det är uppenbart att betalningskravet saknar tänkbar grund enligt basavtalet. Det påvisas även att denna rättighet för banken att vägra betalning, under vissa omständigheter, torde övergå till en skyldighet för banken att vägra betalning, såtillvida att banken annars riskerar att förlora sin regressrätt gentemot uppdragsgivaren. Avslutningsvis visas att, åtminstone enligt svensk rätt, torde banken anses ha en skyldighet att upplysa sin uppdragsgivare om att betalningskrav har rests under garantin, innan banken verkställer utbetalning av garantisumman. Vidare påvisas att denna upplysningsskyldighet är av stort praktiskt värde, då banken överhuvudtaget inte kan anses ha någon egen plikt att utreda huruvida betalningskravet de facto är materiellt berättigat under basavtalet, utan endast har en skyldighet att verifiera de formella kraven enligt garantin. Således åligger det istället helt och hållet uppdragsgivaren att upplysa banken om ett eventuellt missbruk av garantin, och prestera så mycket bevisning som krävs för att banken rätteligen skall kunna vägra ett ogrundat betalningskrav