Jörg Lauster, Der heilige Geist: Eine Biographie

N/

Tobias Andersson, Kommentar till Sanusi: En systematisk studie i islamisk teologi

N/

Numinous Edifices

In this article, I explore the experience of the sacred with a focus on how it is experienced through spatial categories, particularly buildings. My main aim is to show how this is an aesthetic experience in the sense of what is intuitively given through our senses. My perspective is phenomenological in that I am above all concerned with how the sacred is experienced, not with how it should be interpreted. Thus, I discuss some of the classic writers on the phenomenology of religion – Mircea Eliade and Rudolf Otto – as well as some of their critics – Jonathan Z. Smith and, indirectly, Erika Fischer-Lichte. In their respective contributions to our understanding of how the sacred manifests itself in spatial edifices, I find both the classics and their critics constructive but ultimately wanting: while the classic approaches emphasize the power of the sacred and its verticality, the critics' responses stress the performance of the sacred and its horizontality. My own contribution consists of a dialectic combination of the two: that the sacred is in some sense construed through the iterations of its performance does not exclude a sacred power that manifests itself through this very performance as a surplus. I conclude that there is a need for a phenomenology of numinous edifices that attends more concretely both to the actual materiality of the buildings in question, as this gives rise to different experiences of the sacred, as well as to the articulation and nuances of a multisensory experience of such buildings

Enheten Enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande Didactic Reasoning in Academic Teacher Development Towards a New Understanding of Teacher Training for Academics

English: Academic teacher development is an educational meeting place for academics already practising the art of teaching. Yet, it is in courses for this development that academics are supposed to be taught how to teach and how to improve their teaching skills. In my article I propose a new conceptual methodological framework for teaching teachers how to teach -Didactic Reasoning. Its foundation can be traced to pragmatist philosophy and interfaith dialogue in theology. The key aspect of Didactic Reasoning is to make university teachers better teachers by the development of a didactic voice and the courage to try this voice in teaching activities. This is done through intersubjective meetings between academics to develop a respect for the 'teaching-other' in their colleagues and through the use of practice-focused themed conversations led by teacher educators. Svenska: Högskolepedagogisk utbildning är en fortbildande mötesplats för universitetslärare vilka redan praktiserar konsten att undervisa. Trots detta syftar utbildningen till att lära universitetslärare hur de ska lära ut och hur de kan förbättra sina undervisningsfärdigheter. I min artikel föreslår jag ett nytt konceptuellt metodologiskt ramverk för undervisning av universitetslärare i undervisning -didaktiskt resonerande. Grunden till denna hämtas från pragmatisk filosofi och teologisk inter-religiös dialog. Det centrala i didaktiskt resonerande är att göra universitetslärare till bättre lärare genom att utveckla en didaktisk röst och ge mod till att träna denna röst i själva undervisningen. Detta kan uppnås genom intersubjektiva möten mellan universitetslärare där en respekt utvecklas för den undervisande andre i kollegorna samt genom att ha praktiknära samtal utifrån didaktiska teman ledda av högskolepedagogiska lärare. Förord Jag vill passa på att tacka Enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande Min artikel behandlar undervisning i högskolepedagogik och hur denna kan fördjupas och förändras till att ytterligare bidra till att utveckla duktiga universitetslärare. Orsaken till detta ämnesval står att finna i min egen undervisning av universitetslärare i högskolepedagogik vid Göteborgs universitet. Således står inte den vanlige studenten i centrum i min artikel och hur denne ska utbildas utan studentens lärare och dennes utbildning till lärare. Eftersom en vetenskaplig artikel måste hållas strikt avgränsad och utformad utifrån de krav som dels disciplinen och dels tidskriften ställer kan det vara behövligt att i denna kappa gå något utanför detta ramverk och bidra med några aspekter som det inte fanns möjlighet att behandla i själva artikeln. Huvudsyftet med min artikel Didactic Reasoning in Academic Teacher Development: Towards a New Perspective of Teacher Training for Academics har varit att utveckla och fördjupa undervisningen av universitetslärare i högskolepedagogik. Under den tid jag själv dels läst högskolepedagogik och dels senare undervisat i ämnet har jag ofta slagits av tanken att ämnet många gånger setts som en del av den 5 administrativa fortbildningen av universitetslärare och som något helt inom ämnet pedagogik med dess vanligen förekommande inriktning mot psykologiska och sociologiska förklaringsmodeller. I mitt perspektiv är högskolepedagogik en lärarutbildning för universitetslärare -långt bort från administrativa utbildningsmoduler -och måste som sådan därmed ledas av personer som även själva deltar i undervisning på universitetet. Som doktor i teologi har jag ofta känt mig intresserad av att föra in humanistiska och teologiska perspektiv på att konsten att undervisa -inte bara på universitetet i allmänhet utan även i högskolepedagogik i synnerhet. Tanken att föra in teologiska perspektiv på högskolepedagogik är något helt nytt, men har stora likheter med de filosofiska perspektiv som lagts på utbildning sedan lång tid tillbaka. Reasoning) i syfte att kunna dels överbrygga skilda undervisningspraktiker inom de olika vetenskapliga disciplinerna på universitetsnivå och dels söka styrka och inspiration i dessa olika praktiker. Scriptural Reasoning strävar inte mot att skapa en enhetlig förståelse och utövning av religion utan en acceptans av mångfald och på samma sätt strävar inte didaktiskt resonerande mot en enda sammanfogad undervisningspraktik utan mot erkännandet av de många kompetenser och styrkor som finns i samspelet mellan alla dessa undervisningspraktiker. 6 Undervisning i högskolepedagogik har i Sverige många gånger kommit att utvecklas till en interdisciplinär och universitetsgemensam utbildning. Olika undervisningspraktiker möts i de olika kursdeltagarna och bryts mot varandra. Det är i dessa möten som didaktiskt resonerande kan vara en framkomlig och berikande väg att gå för att både utbilda universitetslärarna och träna dem i att bli bättre lärare genom att i dialog med andra lärare formulera sina egna perspektiv på undervisning. Min artikel handlar enkom om den högskolepedagogiska utbildningen för att avgränsa och sätta fokus på denna del i universitetslärarutbildningen, men denna utbildning är naturligtvis bara en del av undervisningen -utan studentutbildning blir det ingen universitetsutbildning alls. Genom hela artikeln betonar jag vikten av att agera utifrån det teoretiska resonerandet. Att resonera didaktiskt är värdelöst om det inte åtföljs av handling i den vanliga undervisningen. En av grunderna i didaktiskt resonerande är etablerandet av intersubjektiva möten och rum där deltagarna kan känna sig respekterade av de andra deltagarna och accepterade som kompetenta lärare -den undervisande andre. Genom att känna sig sedda och accepterade är det lättare att framföra konstruktiv kritik och bidra till en bättre utbildning som universitetslärare. Min förhoppning är, även om den faller utanför själva artikelns mål och syfte, att detta förhållningssätt även används av universitetslärare gentemot sina studenter -förmågan att skapa intersubjektiva möten och rum i undervisningen där studenterna kan känna sig respekterade -som den andre i ett möte mellan ett du och ett jag -även om skillnader vad gäller kompetensnivå och hierarki mellan lärare och student inte ska suddas ut. En student som möts av en lärare som ser studenten som den andre och möter denne andre med respekt som människa kommer få fantastiska möjligheter till god undervisning. Konsten att se den andre som ett subjekt är svårt och att tränas i detta i högskolepedagogisk utbildning vore ett viktigt steg i denna riktning -den andre är naturligtvis inte bara undervisande kollegor utan även studenter i utbildning. Inom universitetsvärldens olika vetenskapsdiscipliner finns en uppsjö av undervisningspraktiker -somliga gamla (mitt eget ämne teologi har funnits med sedan universitetens start på 1000-talet) och somliga nya (högskolepedagogik, å andra sidan, är ett av de nyaste ämnena). Vad som räknas som god undervisning inom en praktik räknas inte alltid som sådan inom en annan praktik. Detta beror både på traditioner och på de olika vetenskapsdisciplinernas konstitutioner och undervisningsbehov. 7 Denna praktikdiversitet ligger i fokus i didaktiskt resonerande där det interdisciplinära mötet skapar möjligheter till att reflektera kring de egna praktikernas styrkor och svagheter samt inspireras till att pröva nya grepp genom utbyte av erfarenheter. Ett hypotetiskt scenario för didaktiskt resonerande skulle kunna vara de mer allmänna introducerande kurserna i högskolepedagogik där denna metod lämpar sig väl. På dessa kurser möter universitetslärare -ofta för första gången -praktiserande lärare från andra vetenskapsdiscipliner och samtalar kring sina egna undervisningspraktiker. Även om det inte alltid är tanken att detta ska utgöra grunden tycks det som omöjligt -och ytterst positivt -att kopplingar görs mellan det som undervisas om och den egna undervisningserfarenheten och de andra kursdeltagarnas liknande erfarenheter. Didaktiskt resonerande blir därmed ett sätt att ta tag i dessa självreflektioner och föra in dessa i ett mer didaktiskt reflekterande kring undervisning. Vid Göteborgs universitet har vi medvetet skapat basgrupper i dessa introducerande kurser med utgångspunkt i diversitet och mångfald i vetenskaplig hemvist och undervisningspraktik -något som ofta beskrivits som positivt. Den undervisande andre blir synliggjord i dessa samtal och skapar ett intresse för att veta mer och pröva nya idéer i den egna undervisningen efter dessa samtal. Med min artikel Didactic Reasoning in Academic Teacher Development: Towards a New Perspective of Teacher Training for Academics har jag strävat efter att tillföra det högskolepedagogiska fältet nya perspektiv vad gäller både möjligheterna att låta högskolepedagogik korsbefruktas av andra vetenskapliga discipliner -i detta fall teologi -och gå bortom ett tekniskt/mekaniskt sätt att se på lärarutbildning för universitetslärare som ett hur man undervisar med hjälp av teorier kring lärande (långt bortom dessa teoriers egentliga syften). På detta sätt blir verkligen högskolepedagogik det som ofta sägs i teorin -en diskurs med många dialekter. Min artikel är en början till att formulera en teologisk dialekt

The Body of Illness: Narrativity, Embodiment and Relationality in Doctoring and Nursing

In this article, I will discuss the connections between narrativity, embodiment and relationality in the practise of doctoring and nursing. In particular, I will elucidate these connections by discussing the patient chart as a diagnostic tool that also determines the kind of relationship the doctor or nurse adopts vis-à-vis the patient and thus what kind of embodiment becomes the subject of examination. This becomes a way to seek the ill body; the body to which medicine devotes its care. The perspective is derived primarily from contemporary philosophy, the history of ideas and the medical humanities. The task of the article is critical in the sense that I aim to analyse the connections mentioned to shed light on their historical and philosophical foundations and thus be able to suggest possible alternatives to accepted practice. I will begin by discussing the narrative basis of diagnosis and showing the philosophical differences between the inanimate body and the lived body. I will thereafter discuss what may be called ‘bodily absence’ before returning to the patient chart and how the chart can stage various connections between narrativity, embodiment and relationality in doctoring and nursing.This is a translation of a Swedish paper, “Sjukdomens kropp: Narrativitet, kroppslighet och relationalitet i medicinsk praktik och omvårdnad”, published in Sygdommens kropp: Kritisk Forum for Praktisk Teologi, 31 (123), 2011, p. 6–22. Translated by Rosemary Nordström for Proper English AB. Copyright for the English translation belongs to the author. This translated version is published digitally on April 2015

Karl Barth som den andre: En studie i den svenska teologins Barthreception

This dissertation discusses the reception of Karl Barth in Swedish theology, with particular emphasis on the period since 1947. Harmonising tendencies arechar2cteristic of Swedish theology, and therefore, by its emphasis on discontinuity between I iod and man Barth's theology becomes the natural 'other' of Swedish theology. Barth's theoiogy is trivialised either through exclusion or through subsumption, and is claimed to be 'narrow' compared to the 'generous' Swedish theology, which deals with (:ommon human concerns, and not only specific Christian concerns. Swedish theolooy~ tl erefore, is put forward as a 'public' theology, compared to Barth's 'private' theology. This dissertation attempts to show that Barth's theology must not be seen as a contrastinr~ altemative, and that a more fruitful approach would be to negotiate critically between the different perspectives, as a precaution against one-sidedness. The relation between Swedish and Barth's theology is not a relation between universal and particular, but between two (or more) particular perspectives. In the last chapter it is suggested that the claim of theology to universality is primarily of an eschatological nature, and not one that all human beings will immcdiately acknowledge. Other perspectives ought therefore not to be characterised as thcology's (negative) 'others'. Since the discourse of theology does not possess God, it muct expect to meet God in other discourses as well. Theology's claims to universality are not identical with the universal reality of God. This dissertation therefore suogt sts that theology always our~ht to be understood as 'on its way'. Its talk of God should be, as in Barth, dialectical and analol~ical. No f nal synthcsis is possible beforc thc eschaton, and theology therefore ought to accept to live 'after Babel', while yet anticipating the ' heavenly Jerusalem'

Religious Embodiment between Medicine and Modernity

In this essay, I discuss how religious embodiment has been and is conceived in relation to other perspectives on embodiment such as the role of medicine in modernity. My focus is on the cultural representation of embodiment, and the theoretical perspective is phenomenological and hermeneutical. I start out from an account of the dissection of the abbess Chiara of Montefalco’s body in 1308 to show how even such a practice as the cutting open of bodies takes on meaning in relation to its context, from the religious search for indications of sanctity to medical autopsies. This is an example of a historical displacement of the meaning of embodiment, and to talk responsibly about embodiment in a philosophical context also means to take into account the historicity of embodiment. For a philosophy of religion, then, it is a challenge to talk about religious embodiment in a modern context where medicine has become hegemonic in the cultural representation of the body, turning the body into, in essence, a manipulable object. For religion, defined as the subjective, this means that the personal as well as the social embodiment of faith is lost sight of in a process of ‘excarnation.’ For the religious body to occur today in any meaningful sense, there is a need of a refiguration of the understanding of embodiment as such, which can be achieved through phenomenological accounts of embodiment. I end the article with some suggestions how this might look

Postmodern teologi : en introduktion

Den moderna teologins förutsättningar kom att förändras på många sätt av postmodernismens ifrågasättande av människan, språket, kunskapen och historien som entydigt givna storheter. Den postmoderna teologin kastar nytt ljus över klassiska teologiska frågeställningar och över dolda eller glömda delar av den teologiska traditionen. Här ges oanade möjligheter för en kulturteologi som på allvar griper sig an frågor om Gud, Kristus, kropp, sex och död

En gåtfull spegelbild : introduktion till postmodern teologi

Kapitlet utgör en introduktion till olika strömningar inom postmodern teologi