Hvorfor falder studerende fra? En opsummering af EVA’s analyser af frafald på de videregående uddannelser

Frafald er et stædigt problem, som optager mange i uddannelsessektoren. Og med god grund. Omkring hver tredje studerende, der optages på en videregående uddannelse, ender med at falde fra, og frafald er forbundet med betydelige omkostninger for de studerende, som beslutter sig for at afbryde uddannelsen, for uddannelsesinstitutionerne og for samfundet. Det er næppe hverken ønskeligt eller muligt at nedbringe frafaldet til nul. Uanset hvor god vejledning og information de unge får, vil nogle unge opleve at have truffet det forkerte studievalg, og i disse tilfælde vil det være i alles interesse, at uddannelsesforløbene afbrydes. Derudover er en stor del af frafaldet i realiteten studieskift: Kun en ud af otte (12 %) af de optagne falder fra uden at starte på en anden videregående uddannelse efterfølgende (EVA, 2021a). Det har naturligvis stor betydning for de samlede omkostninger forbundet med frafald, som i et lidt længere perspektiv i høj grad hænger sammen med de unges karriere på arbejdsmarkedet. Her har en tidligere analyse foretaget af EVA vist, at unge, der ikke færdiggør en videregående uddannelse, har markant højere risiko for at modtage offentlig forsørgelse sammenlignet med unge, som gennemfører. Det gælder i øvrigt også for udsatte unge (EVA, 2019f ). Alligevel giver det god mening at bestræbe sig på at nedbringe frafaldet, og her er der meget, man kan interessere sig for. Fx er det oplagt, at de studerendes studievalg og optagelsesprocessen har betydning. Det er også oplagt at forhold på uddannelsen som fremmer engagement, motivation og læringsudbytte har betydning for de studerendes frafaldssandsynlighed. Endelig er der en række aspekter ved fx de studerendes baggrund, som uddannelsen ikke umiddelbart kan påvirke, men hvor det alligevel kan være værdifuldt at kende til de forhold og karakteristika, der hænger sammen med en højere frafaldsrisiko. På EVA har vi siden 2016 gennemført en række undersøgelser med henblik på at kunne belyse faktorer, der hænger sammen med frafald på de videregående uddannelser. Vi vil i denne artikel kort introducere EVA’s tilgang til feltet og dernæst opsummere resultaterne fra de analyser af frafald, som EVA har gennemført gennem de senere år.

Distribution, structure and function of Nordic eelgrass (Zostera marina) ecosystems: implications for coastal management and conservation

This paper focuses on the marine foundation eelgrass species, Zostera marina, along a gradient from the northern Baltic Sea to the north-east Atlantic. This vast region supports a minimum of 1480 km2 eelgrass (maximum >2100 km2), which corresponds to more than four times the previously quantified area of eelgrass in Western Europe. Eelgrass meadows in the low salinity Baltic Sea support the highest diversity (4–6 spp.) of angiosperms overall, but eelgrass productivity is low (<2 g dw m-2 d-1) and meadows are isolated and genetically impoverished. Higher salinity areas support monospecific meadows, with higher productivity (3–10 g dw m-2 d-1) and greater genetic connectivity. The salinity gradient further imposes functional differences in biodiversity and food webs, in particular a decline in number, but increase in biomass of mesograzers in the Baltic. Significant declines in eelgrass depth limits and areal cover are documented, particularly in regions experiencing high human pressure. The failure of eelgrass to re-establish itself in affected areas, despite nutrient reductions and improved water quality, signals complex recovery trajectories and calls for much greater conservation effort to protect existing meadows. The knowledge base for Nordic eelgrass meadows is broad and sufficient to establish monitoring objectives across nine national borders. Nevertheless, ensuring awareness of their vulnerability remains challenging. Given the areal extent of Nordic eelgrass systems and the ecosystem services they provide, it is crucial to further develop incentives for protecting them

Bilder i elevers ögon och tankar: en uppsats om elevers användande av bilder för att få en ökad läsförståelse.

Sammanfattning: Bilder finns runt omkring oss dagligen. Det kan vara allt ifrån planscher och reklam till målade barnbilder och konsttavlor. Ett av de första mötena med färdiga bilder i böcker som barn gör är i pekboken, som sedan byts ut mot bilderboken. När barn börjar skolan fokuseras läsinlärningen ofta på avkodning, vilket gör att läsförståelsen kommer i skymundan. Detta är något som vi uppmärksammat när vi varit ute på VFU under lärarutbildningen och därför vill vi lyfta fram vikten av att redan i elevernas tidiga läsutveckling utveckla deras läsförståelse. Samtidigt kopplar vi detta till elevers användande av bilder när de läser. Uppsatsens syfte är således att undersöka vilken betydelse bilder kan ha för elevers läsförståelse. Vi frågar oss om bilder kan ge en ökad läsförståelse och i så fall hur, samt på vilket sätt elever använder sig av bilder när de läser bilderböcker. Undersökningen är av kvalitativ karaktär, där nio elever i skolår 1 dels intervjuas gruppvis i form av boksamtal kring en bilderbok som eleverna väljer utifrån ett urval på tre bilderböcker och dels får i uppgift att måla egna bilder i samband med att de fått en bilderboksberättelse uppläst för sig. Boksamtalen utgår från frågor som ställs av en samtalsledare och rör olika områden som exempelvis textförståelse, bildförståelse och elevernas förmåga att koppla till egna erfarenheter. Kring de bilder eleverna målar till den upplästa bilderboksberättelsen hålls ett samtal där eleverna får berätta vilken händelse ur berättelsen de målat, samt berätta något mer om bilden eller förklara varför de valde just den. Resultatet visar att eleverna inte själva är medvetna om att de använder sig av bilderna i bilderboken när de läser. När samtalsledaren frågar hur eleverna gör när de läser, svarar de hur själva ljudningen av bokstäverna går till. Det är först när eleverna får frågan om vad de tycker om att ha bilder i böcker som de förklarar att bilderna kan underlätta förståelsen av svåra ord

Sakrapport 2013 : Data från övervakning inom Programområde Luft t.o.m. år 2013

Naturvårdsverket, Enheten för luft och klimat, ansvarar för den nationella övervakningen av luftens och nederbördens kvalitet i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, ITM och SLU) till och med 2013 och modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2012. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 10 och 30 år sedan, generellt skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider i dagsläget MKN för hälsa. För såväl marknära ozon, partiklar (i form av PM 2.5) och bensen (i urban bakgrund) finns risk för haltnivåer som överstiger miljömålens preciseringar. Försurande och övergödande ämnen Luft En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av SO2-S på 1980-talet och 2000-talet visar att den årliga medelhalten har minskat med cirka 90 % på EMEP-stationerna. När man jämför de svenska regionerna blir det tydligt att koncentrationen under 2000-talet var högst i Götaland-kust och Skåne samt Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av SO4-S i luft, uppmätta på EMEP-stationerna, har minskat med 65-70 % från 1980-talet till 2000-talet. En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av NO2-N på 1980-talet och 2000-talet visar att de årliga medelkoncentrationerna vid EMEP-stationerna har minskat med 40 % i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö) och med 70 % i de västra delarna av norra Sverige (Bredkälen). Halterna i Bredkälen har dock varit låga (&lt; 1 μg m-3) under hela perioden, med undantag för 2003. Jämförelsen mellan svenska regioner visar att halterna under 2000-talet varit högst i Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av NO3-N i luft, mätta vid EMEP-stationerna under 1986-2013, visar en tendens till att ha minskat något i södra Sverige (Vavihill). Mätningarna på övriga stationer uppvisar ingen märkbar trend. För NH4-N-koncentrationen i luft har årsmedelvärdet minskat med 30-35 % under motsvarande tidsperiod vid stationerna i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö). Halter i luft av Cl, Na, Mg, Ca och K har mätts vid EMEP-stationerna under 2009-2013. Generellt har årsmedelhalterna varit högst vid Råö (Hallands län) och lägst vid Bredkälen (Jämtlands län). Modelleringen av lufthalter utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar respektive modeller kompletterar varandra i syfte att uppnå ett förbättrat kunskapsläge. Med hjälp av modellering kan föroreningshalterna i Sverige dessutom delas upp i halter orsakade av svenska emissioner och halter orsakade av emissioner utanför Sverige. Modelleringen visar att för reducerat kväve i luft varierar totalhalten för 2012 mellan som högst 1,7 μg N m-3 i söder och som lägst 0,09 μg N m-3 i nordligaste Sverige. För oxiderat kväve ses de högsta koncentrationerna i storstadsregionerna och varierar mellan 0,07 och 2,6 μg N m -3 över Sverige. För svaveldioxid varierar koncentrationen i luft mellan 0,03 och 1,9 μg S m-3 över Sverige, med högst värden vid storstäderna och Norrlandskusten. Över svenska landområden står Sveriges bidrag till totalhalterna år 2012 för 42 % för SO2, 39 % för NO2 och 35 % för NHx enligt modellering. Nederbörd och deposition Depositionen för flertalet ämnen var relativt låg under 2013 vilket främst kan förklaras av den låga nederbördsmängden. Uppmätta halter av olika ämnen i nederbörd över öppet fält består till största delen av våtdeposition, men i södra Sverige kan torrdepositionen uppgå till 40 % av den samlade depositionen. Ju längre norrut i Sverige desto lägre andel torrdeposition. Den statistiska analysen för nedfall med nederbörden (våtdepositionen) har koncentrerats till 2000-2013 uppdelat på tre olika områden i Sverige. De lokaler som ingått i analysen i de olika områdena är de lokaler som har full datatäckning under samtliga år. Ingen representativitets-aspekt för vilka lokaler som representerar de olika områdena har ingått i analysen. När det gäller nederbördsmängderna syns ingen statistiskt säkerställd trend i något område i Sverige. Våtdepositionen av svavel har minskat med 49-62 % under perioden 2000-2013 för alla tre områdena i Sverige. Mest har svaveldepositionen minskat i sydvästra Sverige och minst i norra Sverige där belastningen varit lägst. Vätejondepositionen, som kan användas som ett mått på den försurande belastningen, har även den minskat i samtliga områden sedan år 2000. Våtdepositionen av oorganiskt kväve (nitrat + ammoniumkväve) har under perioden 2000-2013 minskat signifikant i alla tre områdena i Sverige. Mest har depositionen av oorganiskt kväve minskat i sydöstra Sverige (30 %) och minst i norra Sverige (25 %). För enbart ammoniumkväve finns ingen statistiskt säkerställd förändring för något av de tre områdena. Nitratkväve däremot har minskat med 40 % i sydvästra Sverige och med 33 % i sydöstra Sverige sedan år 2000. I norra Sverige finns inga statistiskt säkerställda förändringar för nitratkväve. Man bör dock betänka att det endast är vid ett fåtal av de enskilda stationerna i de olika områdena som minskningen i våtdepositionen är statistiskt säkerställd, om man undantar nitratdepositionen i sydvästra Sverige som minskat vid 5 av 6 mätstationer. Modellering utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar och modeller kompletterar varandra, i syfte att uppnå förbättrad kunskap. Mängden totaldeposition (våt och torr) till olika marktyper har också beräknats med modellsystemet och redovisas i denna rapport. Modelleringen visar att våtdepositionens andel av totaldepositionen är det största bidraget, t.ex. år 2012 för svavel (havssalt ingår ej) 73 %, för NHX 77 % och för NOY 80 %. Modelleringen visar att oxiderat kväve har högst totaldeposition i sydvästra Sverige och lägst i norra Norrland. För 2012 varierar totaldepositionen mellan 40 och 650 mg N m -2. Liknande mönster syns för reducerat kväve, där totaldepositionen varierar mellan 35 och 620 mg N m-2 under 2012. För svavel (exklusive havssalt) varierar totaldepositionen mellan 80 och 670 mg S m-2. Högst är depositionen i södra Sverige och längs Norrlandskusten, och lägst i Norrlands inland. Under 2012 orsakade de svenska emissionerna i genomsnitt 9 % av totaldepositionen för svavel (exklusive havssalt) över Sveriges landyta. Motsvarande siffra för oxiderat och reducerat kväve var 7 % respektive 17 %. Tungmetaller Halterna av tungmetaller i luft och nederbörd är, med viss reservation för kvicksilver, lägre i Sverige än i många andra jämförbara EU-länder, främst till följd av vår nordliga position och våra förhållandevis låga inhemska emissioner. Årsmedelvärden av bly, nickel, kadmium och arsenik i luft i södra Sverige är som högst en faktor 10 gånger lägre än de tröskelvärden som anges i EU:s direktiv om halter i luft (2004/107/EG; 2008/50/EG) . Eftersom kvicksilver huvudsakligen uppträder som en gas, med lång uppehållstid i atmosfären, har metallen ett delvis annorlunda spridningsmönster än övriga tungmetaller. Numera är halterna av kvicksilver i luft och nederbörd i södra Sverige och i stora delar av Europa ungefär lika höga. Organiska miljögifter Halterna av PCB och klorerade pesticider i bakgrundsluft har generellt minskat sedan mätningarna startade 1996, men minskningen har klingat av och halterna under de senaste åren ligger i samma nivå. Under perioden 2009 till 2013 har halterna i luft av PAH, PCB och DDT varit högre i södra Sverige jämfört med norra Finland, medan α-HCH och klordaner har varit i samma nivå, vilket också gäller för depositionen. Pesticiderna aldrin, heptaklor, diuron, atrazin och isoproturon, vilka mäts på Råö, har endast kunnat detekteras i enstaka luft- och depositionsprover. Endosulfan (α-, β-endosulfan, endosulfan-sulfat) förekommer i samtliga luft- och depositionsprover från både Råö och Pallas. Sedan starten av mätningarna har BDE (47, 99, 100) i luft och deposition vid Pallas minskat för att nu ligga i samma storleksordning som vid Råö och Aspvreten. BDE-209 och HBCDD har endast detekterats vid enstaka tillfällen. Under 2009-2012 uppmättes vid de flesta tillfällen högre halter dioxiner/furaner i luften på svenska västkusten jämfört med östkusten, medan halten av klorparaffiner (SCCP) var högre på Aspvreten. Dessa mätningar, vars syfte är följa upp halter i luft och deposition av organiska miljögifter, visar att åtgärder som förbud mot användning, medför att halter i luft och deposition långsiktigt minskar. PCB förekommer dock fortfarande i luft vid svenska bakgrundsområden trots att användning för länge sedan stoppats. Minskningen av PCB-halterna går långsamt, vilket visar att det i samhället och i ekosystem har lagrats upp PCB. Vad gäller t.ex. PBDE syns en tydlig nedgång av halterna, vilket visar effekten av att dessa kemikalier har förbjudits inom EU. Växtskyddsmedel (pesticider) Högre halter och fler substanser av växtskyddsmedel påträffades i nederbörd från Vavihill i sydligaste Sverige jämfört med nederbörd från Aspvreten som ligger längre åt nordost (strax söder om Stockholm). Skillnaden mellan lokalerna beror på att Vavihill ligger betydligt närmare stora jordbruksområden, både i Sverige och på kontinenten, jämfört med Aspvreten. Under maj-juni påträffades generellt flest substanser, men i relativt lägre halter jämfört med under oktober, då högst halter uppmättes i nederbörden. För båda platserna gällde att knappt hälften av de substanser som oftast påträffades i nederbörden inte har varit godkända för användning i Sverige under de åren undersökningen pågått. Dock uppvisar halterna av vissa förbjudna substanser, främst atrazin, en tydligt avtagande trend till följd av att de förbjudits inom EU. Av de i Sverige godkända substanserna var det ogräsmedlet prosulfokarb som oftast påträffades, och i högst halter. Denna substans har en mycket omfattande användning även i våra grannländer och är ganska flyktig. Den samlade depositionen av pesticider vid Vavihill har i medeltal varierat mellan 100 och 650 mg ha -1, mån-1 (10-65 μg m-2, mån-1). Vid Aspvreten ligger depositionen ca en tiopotens lägre. I luftprov från Vavihill påträffas i stor utsträckning samma substanser som i neder Flyktiga organiska ämnen (VOC) Halterna för de flesta VOC:er är högst under november till mars, d.v.s. under den kallaste tiden av året. Orsakerna till årstidsvariationen är sannolikt att utsläppen från olika typer av förbränning är större under den kallare tiden av året, men även att blandningsskiktet i den lägre delen av atmosfären är lägre under vintermånaderna. Ingen årstidsspecifik variation av fördelningen mellan mer eller mindre flyktiga VOC påvisades för 2009-2013, de mest volatila ämnena stod för den största andelen under alla årstider. MKN för bensen är 5 μg m -3 som ett aritmetiskt årsmedelvärde som inte skall överskridas. Med ledning av 60 veckomätningar av bensen vid bakgrundsstationen Råö och 30 veckomedel av uppmätta bensenhalter i urban bakgrundsluft i Göteborg, i taknivå, överskreds sannolikt inte MKN på dessa platser under 2009-2013. För 1,3-butadien och bensen finns preciseringar till de nationella miljömålen som för butadien är 0.2 μg m -3 och för bensen 1 μg m-3 som årsmedelvärden. Medelhalter från drygt 5000 timmedelvärden under 2009-2013, i urban bakgrundsluft i Göteborg, var för 1,3-butadien &lt; 0.1 μg m-3 och för bensen 0.9 μg m-3 , vilket indikerar att det finns risk att miljömålet för bensen överskrids på årsbas. Partiklar Halten av PM 10 i den regionala bakgrunden är ungefär 15 μg m-3 i södra Sverige (Vavihill och Råö), ungefär 8 i Mellansverige (Aspvreten) och 3 i norra Sverige (Bredkälen). Halten av PM2.5 i den regionala bakgrunden är 7 -9 μg m-3 i södra Sverige (årsmedelvärde, Vavihill), 5 – 7 μg m-3 i mellersta Sverige (Råö och Aspvreten) och cirka 2 i norra delen av landet (Bredkälen). Den urbana bakgrundshalten av PM2.5 är i södra Sverige (Burlöv, Stockholm) i samma storleksordning som i den regionala bakgrunden, medan nivån är något högre i tätort än på landsbygd i norra Sverige (ca 4 μg m-3 i Umeå). Den genomsnittliga exponeringsindikatorn visar att Sverige uppnår de krav som EU ställt på en acceptabel exponeringsnivå. I Burlöv överskreds dock miljömålet (högst 3 dygn &gt; 25 μg m-3) både 2012 (11 dygn) och 2013 (8 dygn). Vid Aspvreten i Mellansverige, där mätningar av PM10 har pågått sedan 1990 har halten sjunkit från nästan 20 till 7 μg m-3 idag. Vid Vavihill i Skåne, där mätningarna startade 2000, och Råö i Göteborgstrakten (mätstart 2007) finns ingen tydlig trend. PM2.5 vid Aspvreten har sedan 1998 sjunkit från 11- 12 till cirka 6 μg m-3 idag. Det är framförallt under perioden 2000 – 2005 som halten sjunkit, därefter verkar minskningen avstannat. Trenden på de övriga stationerna överensstämmer väl med den vid Aspvreten. Halten av sot, mätt som organiskt kol (OC) i PM10-fraktionen, är i södra och mellersta delen av Sverige (Vavihill och Aspvreten) ungefär 1,5 μg m-3, utan någon tydlig årstidsvariation. Halten av elementärt kol (månadsmedelvärden) är cirka 0,2 – 0,5 μg m-3 under vintern och 0,1 – 0,2 under sommarhalvåret. Mätningar har gjorts sedan april 2008. Inga mätningar görs i norra Sverige. Sot har mätts med en indirekt metod som ’black smoke’ (BS) på flera bakgrundsstationer sedan början av 1980-talet. Sedan dess har halten i södra Sverige minskat från 4 - 7 till cirka 1,5 μg m-³ idag. I norra Sverige (Bredkälen) var halten cirka 1,5 μg m-3 under 1980-talet och är under 1 μg m-³ idag. Det mesta av minskningen skedde under 1980-talet och början av 1990-talet. En orsak till att ingen minskning kan ses därefter kan vara att halterna ofta är under mätmetodens detektionsgräns. Marknära ozon Halten av ozon styrs i stor utsträckning av de meteorologiska förutsättningarna, och för medelbelastningen av ozon finns det varken någon tydlig tidsmässig trend eller någon geografisk gradient över landet. Antalet höghaltstillfällen är dock betydligt fler i södra än i norra Sverige, vilket återspeglas i såväl 8-timmarsmedelvärdet (MKN för hälsa) som AOT40 (MKN för växtlighet). Under åren 2012 och 2013 uppmättes inga timmedelhalter över informationsnivån (180 μg m-3). Däremot överskreds såväl miljömålet för timme (80 μg m-3) som MKN för 8-timmarsmedelvärdet (120 μg m-3) vid flera av mätstationerna under dessa år.      The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. The report presents the results from the activities within the National monitoring progamme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, ITM and SLU respectively) until 2013 and modelling (performed by SMHI) under 2012. For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 10 and 30 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes. For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The ozone concentrations exceed the air quality standard for health. For O3, PM2.5 and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives. Acidifying and eutrophicating substances Air A comparison made between measured concentrations of SO2-S in air in the 1980s and in the 2000s shows that the annual average concentration has fallen by about 90 % at the EMEP stations. When comparing Swedish regions it becomes clear that the concentration in the 2000s was highest on the Götaland coast and in the Skåne region and in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average concentrations of SO4-S, measured at the EMEP stations, have fallen by 65-70 % from the 1980s to the 2000s. A comparison between measured air concentrations of NO2-N in the 1980s and 2000s show that the average concentrations at the EMEP stations have decreased by 40% in the Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö) and 70% in the western parts of northern Sweden (Bredkälen). Concentrations in Bredkälen has, however, been low (&lt;1 μg m-3) during the entire period, except in 2003. The comparison between Swedish regions shows that the concentrations in the 2000s were highest in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average of NO3-N in air, which has been measured at the EMEP stations during 1986-2013, shows a tendency to have declined somewhat in Götaland coast and Skåne region (Vavihill). The measurements at other stations show no significant trend. For NH4-N concentration in air, the annual average has decreased by 30-35% during the same period at the stations in Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö). Atmospheric concentrations of Cl, Na, Mg, Ca and K have been measured at the EMEP stations during 2009-2013. Generally the annual average concentrations have been highest at Råö (the county of Halland) and lowest at Bredkälen (the county of Jämtland). The modelling is carried out by combining observations and model data into an assessment, where measurements and model data complement each other, in order to achieve a better knowledge. With models it is also possible to quantify the air pollution concentrations into contributions by Swedish and other sources (long-range transport). The air concentration of reduced nitrogen in 2012 is modelled to range between 0.09 μg N m-3 in the most northern part of Sweden and 1.7 μg N m-3 in the south. For oxidized nitrogen the highest concentrations are modeled in the larger urban areas and the concentration varies between 0.07 and 2.6 μg N m-3 in Sweden. The air concentration of SO2 is modelled to vary between 0.03 and 1.9 μg S m-3 in Sweden, and the highest values are seen in the larger urban areas and at the Norrland coast. In the modelled area covering Sweden, the Swedish contribution in comparison to the total concentration was 42% for SO2, 39% for NO2 and 35% for NHx in 2012. Deposition The deposition for many of the analyzed substances was relatively low in 2013. This can mainly be explained by the low amount of precipitation in 2013. Measured levels of various substances in precipitation over open field consists mainly of wet deposition, but in southern Sweden dry deposition can amount to 40% of the total deposition. The further north in Sweden the lower the dry deposition fraction. The statistical analysis for wet deposition is made for the years 2000-2013. Averages for measurements divided in three different areas in Sweden are used. The measuring stations included in the analysis in the different areas are the stations that have full data coverage during all years. No aspect of the stations representativity in the different areas have been included. No statistical trends in any areas of Sweden are obtained for the amount of precipitation. The sulphur deposition has decreased by 49-62% during 2000-2013 in all three areas in Sweden. The sulphur deposition has decreased the most in southwestern Sweden and lowest in northern Sweden. The hydrogen deposition, which may be used as a measure of the acid load, has also declined in all regions since 2000. Wet deposition of inorganic nitrogen (nitrate + ammonium) has decreased significantly in all three areas in Sweden during 2000-2013. The deposition of inorganic components has decreased the most in southeast Sweden (30%) and lowest in northern Sweden (25%). The deposition of ammonium, showed no statistically significant change in any of the three areas. The nitrate deposition has decreased 40% in south-western Sweden and by 33% in south-east Sweden, since 2000. In northern Sweden, there are no statistically significant changes for nitrate deposition. However, it is important to bear in mind that it is only at a few of the stations in the different areas where a statistical significant reduction of inorganic components was shown. The only exception from this is the nitrate deposition in south-western Sweden, which decreased at 5 of 6 stations. The total deposition can be divided into wet and dry deposition all over the country with the use of models. The share of the wet to the total deposition was 73% for sulfur (sea salt not included), 77% for NH x and 80% for NOy in 2012. The deposition to different land use types can also be calculated. The modeling shows that the deposition of oxidized nitrogen is largest in the south-western part of Sweden, and is lowest in northern Sweden. In 2012 the deposition ranges between 40 and 650 mg N m-2. A similar pattern is seen for reduced nitrogen, for which the deposition varies between 35 and 620 mg N m-2 in 2012. For sulfur (sea salt not included) the total deposition varies between 80 and 670 mg S m-2. The deposition is highest in southern Sweden and along the coast of Norrland, and lowest in the inland of Norrland. In 2012 the Swedish emissions caused on average 9% of the deposition of sulfur (sea salt not included) to Swedish land areas. The corresponding number for oxidized and r

Sakrapport 2013 : Data från övervakning inom Programområde Luft t.o.m. år 2013

Naturvårdsverket, Enheten för luft och klimat, ansvarar för den nationella övervakningen av luftens och nederbördens kvalitet i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, ITM och SLU) till och med 2013 och modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2012. För flertalet av de luftföroreningskomponenter som övervakas inom den nationella miljöövervakningen har det, sedan mätningarna startade för mellan 10 och 30 år sedan, generellt skett en avsevärd förbättring avseende såväl halter i luft som deposition i bakgrundsmiljö. Utvecklingen har dock varierat i något olika utsträckning beroende på komponenter och lokalisering i landet. Föroreningsbelastningen är oftast lägre ju längre norrut man kommer. För de flesta ämnen som det finns miljökvalitetsnormer (MKN) respektive miljömål för ligger halterna avsevärt lägre än angivna gräns- och målvärden. Halterna av ozon överskrider i dagsläget MKN för hälsa. För såväl marknära ozon, partiklar (i form av PM 2.5) och bensen (i urban bakgrund) finns risk för haltnivåer som överstiger miljömålens preciseringar. Försurande och övergödande ämnen Luft En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av SO2-S på 1980-talet och 2000-talet visar att den årliga medelhalten har minskat med cirka 90 % på EMEP-stationerna. När man jämför de svenska regionerna blir det tydligt att koncentrationen under 2000-talet var högst i Götaland-kust och Skåne samt Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av SO4-S i luft, uppmätta på EMEP-stationerna, har minskat med 65-70 % från 1980-talet till 2000-talet. En jämförelse mellan uppmätta halter i luft av NO2-N på 1980-talet och 2000-talet visar att de årliga medelkoncentrationerna vid EMEP-stationerna har minskat med 40 % i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö) och med 70 % i de västra delarna av norra Sverige (Bredkälen). Halterna i Bredkälen har dock varit låga (&lt; 1 μg m-3) under hela perioden, med undantag för 2003. Jämförelsen mellan svenska regioner visar att halterna under 2000-talet varit högst i Svealand-Stockholmsregionen och lägst i de västra delarna av norra Sverige. Årliga medelkoncentrationer av NO3-N i luft, mätta vid EMEP-stationerna under 1986-2013, visar en tendens till att ha minskat något i södra Sverige (Vavihill). Mätningarna på övriga stationer uppvisar ingen märkbar trend. För NH4-N-koncentrationen i luft har årsmedelvärdet minskat med 30-35 % under motsvarande tidsperiod vid stationerna i södra Sverige (Vavihill och Rörvik/Råö). Halter i luft av Cl, Na, Mg, Ca och K har mätts vid EMEP-stationerna under 2009-2013. Generellt har årsmedelhalterna varit högst vid Råö (Hallands län) och lägst vid Bredkälen (Jämtlands län). Modelleringen av lufthalter utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar respektive modeller kompletterar varandra i syfte att uppnå ett förbättrat kunskapsläge. Med hjälp av modellering kan föroreningshalterna i Sverige dessutom delas upp i halter orsakade av svenska emissioner och halter orsakade av emissioner utanför Sverige. Modelleringen visar att för reducerat kväve i luft varierar totalhalten för 2012 mellan som högst 1,7 μg N m-3 i söder och som lägst 0,09 μg N m-3 i nordligaste Sverige. För oxiderat kväve ses de högsta koncentrationerna i storstadsregionerna och varierar mellan 0,07 och 2,6 μg N m -3 över Sverige. För svaveldioxid varierar koncentrationen i luft mellan 0,03 och 1,9 μg S m-3 över Sverige, med högst värden vid storstäderna och Norrlandskusten. Över svenska landområden står Sveriges bidrag till totalhalterna år 2012 för 42 % för SO2, 39 % för NO2 och 35 % för NHx enligt modellering. Nederbörd och deposition Depositionen för flertalet ämnen var relativt låg under 2013 vilket främst kan förklaras av den låga nederbördsmängden. Uppmätta halter av olika ämnen i nederbörd över öppet fält består till största delen av våtdeposition, men i södra Sverige kan torrdepositionen uppgå till 40 % av den samlade depositionen. Ju längre norrut i Sverige desto lägre andel torrdeposition. Den statistiska analysen för nedfall med nederbörden (våtdepositionen) har koncentrerats till 2000-2013 uppdelat på tre olika områden i Sverige. De lokaler som ingått i analysen i de olika områdena är de lokaler som har full datatäckning under samtliga år. Ingen representativitets-aspekt för vilka lokaler som representerar de olika områdena har ingått i analysen. När det gäller nederbördsmängderna syns ingen statistiskt säkerställd trend i något område i Sverige. Våtdepositionen av svavel har minskat med 49-62 % under perioden 2000-2013 för alla tre områdena i Sverige. Mest har svaveldepositionen minskat i sydvästra Sverige och minst i norra Sverige där belastningen varit lägst. Vätejondepositionen, som kan användas som ett mått på den försurande belastningen, har även den minskat i samtliga områden sedan år 2000. Våtdepositionen av oorganiskt kväve (nitrat + ammoniumkväve) har under perioden 2000-2013 minskat signifikant i alla tre områdena i Sverige. Mest har depositionen av oorganiskt kväve minskat i sydöstra Sverige (30 %) och minst i norra Sverige (25 %). För enbart ammoniumkväve finns ingen statistiskt säkerställd förändring för något av de tre områdena. Nitratkväve däremot har minskat med 40 % i sydvästra Sverige och med 33 % i sydöstra Sverige sedan år 2000. I norra Sverige finns inga statistiskt säkerställda förändringar för nitratkväve. Man bör dock betänka att det endast är vid ett fåtal av de enskilda stationerna i de olika områdena som minskningen i våtdepositionen är statistiskt säkerställd, om man undantar nitratdepositionen i sydvästra Sverige som minskat vid 5 av 6 mätstationer. Modellering utförs genom att kombinera observationer och modelldata till en kartläggning där mätningar och modeller kompletterar varandra, i syfte att uppnå förbättrad kunskap. Mängden totaldeposition (våt och torr) till olika marktyper har också beräknats med modellsystemet och redovisas i denna rapport. Modelleringen visar att våtdepositionens andel av totaldepositionen är det största bidraget, t.ex. år 2012 för svavel (havssalt ingår ej) 73 %, för NHX 77 % och för NOY 80 %. Modelleringen visar att oxiderat kväve har högst totaldeposition i sydvästra Sverige och lägst i norra Norrland. För 2012 varierar totaldepositionen mellan 40 och 650 mg N m -2. Liknande mönster syns för reducerat kväve, där totaldepositionen varierar mellan 35 och 620 mg N m-2 under 2012. För svavel (exklusive havssalt) varierar totaldepositionen mellan 80 och 670 mg S m-2. Högst är depositionen i södra Sverige och längs Norrlandskusten, och lägst i Norrlands inland. Under 2012 orsakade de svenska emissionerna i genomsnitt 9 % av totaldepositionen för svavel (exklusive havssalt) över Sveriges landyta. Motsvarande siffra för oxiderat och reducerat kväve var 7 % respektive 17 %. Tungmetaller Halterna av tungmetaller i luft och nederbörd är, med viss reservation för kvicksilver, lägre i Sverige än i många andra jämförbara EU-länder, främst till följd av vår nordliga position och våra förhållandevis låga inhemska emissioner. Årsmedelvärden av bly, nickel, kadmium och arsenik i luft i södra Sverige är som högst en faktor 10 gånger lägre än de tröskelvärden som anges i EU:s direktiv om halter i luft (2004/107/EG; 2008/50/EG) . Eftersom kvicksilver huvudsakligen uppträder som en gas, med lång uppehållstid i atmosfären, har metallen ett delvis annorlunda spridningsmönster än övriga tungmetaller. Numera är halterna av kvicksilver i luft och nederbörd i södra Sverige och i stora delar av Europa ungefär lika höga. Organiska miljögifter Halterna av PCB och klorerade pesticider i bakgrundsluft har generellt minskat sedan mätningarna startade 1996, men minskningen har klingat av och halterna under de senaste åren ligger i samma nivå. Under perioden 2009 till 2013 har halterna i luft av PAH, PCB och DDT varit högre i södra Sverige jämfört med norra Finland, medan α-HCH och klordaner har varit i samma nivå, vilket också gäller för depositionen. Pesticiderna aldrin, heptaklor, diuron, atrazin och isoproturon, vilka mäts på Råö, har endast kunnat detekteras i enstaka luft- och depositionsprover. Endosulfan (α-, β-endosulfan, endosulfan-sulfat) förekommer i samtliga luft- och depositionsprover från både Råö och Pallas. Sedan starten av mätningarna har BDE (47, 99, 100) i luft och deposition vid Pallas minskat för att nu ligga i samma storleksordning som vid Råö och Aspvreten. BDE-209 och HBCDD har endast detekterats vid enstaka tillfällen. Under 2009-2012 uppmättes vid de flesta tillfällen högre halter dioxiner/furaner i luften på svenska västkusten jämfört med östkusten, medan halten av klorparaffiner (SCCP) var högre på Aspvreten. Dessa mätningar, vars syfte är följa upp halter i luft och deposition av organiska miljögifter, visar att åtgärder som förbud mot användning, medför att halter i luft och deposition långsiktigt minskar. PCB förekommer dock fortfarande i luft vid svenska bakgrundsområden trots att användning för länge sedan stoppats. Minskningen av PCB-halterna går långsamt, vilket visar att det i samhället och i ekosystem har lagrats upp PCB. Vad gäller t.ex. PBDE syns en tydlig nedgång av halterna, vilket visar effekten av att dessa kemikalier har förbjudits inom EU. Växtskyddsmedel (pesticider) Högre halter och fler substanser av växtskyddsmedel påträffades i nederbörd från Vavihill i sydligaste Sverige jämfört med nederbörd från Aspvreten som ligger längre åt nordost (strax söder om Stockholm). Skillnaden mellan lokalerna beror på att Vavihill ligger betydligt närmare stora jordbruksområden, både i Sverige och på kontinenten, jämfört med Aspvreten. Under maj-juni påträffades generellt flest substanser, men i relativt lägre halter jämfört med under oktober, då högst halter uppmättes i nederbörden. För båda platserna gällde att knappt hälften av de substanser som oftast påträffades i nederbörden inte har varit godkända för användning i Sverige under de åren undersökningen pågått. Dock uppvisar halterna av vissa förbjudna substanser, främst atrazin, en tydligt avtagande trend till följd av att de förbjudits inom EU. Av de i Sverige godkända substanserna var det ogräsmedlet prosulfokarb som oftast påträffades, och i högst halter. Denna substans har en mycket omfattande användning även i våra grannländer och är ganska flyktig. Den samlade depositionen av pesticider vid Vavihill har i medeltal varierat mellan 100 och 650 mg ha -1, mån-1 (10-65 μg m-2, mån-1). Vid Aspvreten ligger depositionen ca en tiopotens lägre. I luftprov från Vavihill påträffas i stor utsträckning samma substanser som i neder Flyktiga organiska ämnen (VOC) Halterna för de flesta VOC:er är högst under november till mars, d.v.s. under den kallaste tiden av året. Orsakerna till årstidsvariationen är sannolikt att utsläppen från olika typer av förbränning är större under den kallare tiden av året, men även att blandningsskiktet i den lägre delen av atmosfären är lägre under vintermånaderna. Ingen årstidsspecifik variation av fördelningen mellan mer eller mindre flyktiga VOC påvisades för 2009-2013, de mest volatila ämnena stod för den största andelen under alla årstider. MKN för bensen är 5 μg m -3 som ett aritmetiskt årsmedelvärde som inte skall överskridas. Med ledning av 60 veckomätningar av bensen vid bakgrundsstationen Råö och 30 veckomedel av uppmätta bensenhalter i urban bakgrundsluft i Göteborg, i taknivå, överskreds sannolikt inte MKN på dessa platser under 2009-2013. För 1,3-butadien och bensen finns preciseringar till de nationella miljömålen som för butadien är 0.2 μg m -3 och för bensen 1 μg m-3 som årsmedelvärden. Medelhalter från drygt 5000 timmedelvärden under 2009-2013, i urban bakgrundsluft i Göteborg, var för 1,3-butadien &lt; 0.1 μg m-3 och för bensen 0.9 μg m-3 , vilket indikerar att det finns risk att miljömålet för bensen överskrids på årsbas. Partiklar Halten av PM 10 i den regionala bakgrunden är ungefär 15 μg m-3 i södra Sverige (Vavihill och Råö), ungefär 8 i Mellansverige (Aspvreten) och 3 i norra Sverige (Bredkälen). Halten av PM2.5 i den regionala bakgrunden är 7 -9 μg m-3 i södra Sverige (årsmedelvärde, Vavihill), 5 – 7 μg m-3 i mellersta Sverige (Råö och Aspvreten) och cirka 2 i norra delen av landet (Bredkälen). Den urbana bakgrundshalten av PM2.5 är i södra Sverige (Burlöv, Stockholm) i samma storleksordning som i den regionala bakgrunden, medan nivån är något högre i tätort än på landsbygd i norra Sverige (ca 4 μg m-3 i Umeå). Den genomsnittliga exponeringsindikatorn visar att Sverige uppnår de krav som EU ställt på en acceptabel exponeringsnivå. I Burlöv överskreds dock miljömålet (högst 3 dygn &gt; 25 μg m-3) både 2012 (11 dygn) och 2013 (8 dygn). Vid Aspvreten i Mellansverige, där mätningar av PM10 har pågått sedan 1990 har halten sjunkit från nästan 20 till 7 μg m-3 idag. Vid Vavihill i Skåne, där mätningarna startade 2000, och Råö i Göteborgstrakten (mätstart 2007) finns ingen tydlig trend. PM2.5 vid Aspvreten har sedan 1998 sjunkit från 11- 12 till cirka 6 μg m-3 idag. Det är framförallt under perioden 2000 – 2005 som halten sjunkit, därefter verkar minskningen avstannat. Trenden på de övriga stationerna överensstämmer väl med den vid Aspvreten. Halten av sot, mätt som organiskt kol (OC) i PM10-fraktionen, är i södra och mellersta delen av Sverige (Vavihill och Aspvreten) ungefär 1,5 μg m-3, utan någon tydlig årstidsvariation. Halten av elementärt kol (månadsmedelvärden) är cirka 0,2 – 0,5 μg m-3 under vintern och 0,1 – 0,2 under sommarhalvåret. Mätningar har gjorts sedan april 2008. Inga mätningar görs i norra Sverige. Sot har mätts med en indirekt metod som ’black smoke’ (BS) på flera bakgrundsstationer sedan början av 1980-talet. Sedan dess har halten i södra Sverige minskat från 4 - 7 till cirka 1,5 μg m-³ idag. I norra Sverige (Bredkälen) var halten cirka 1,5 μg m-3 under 1980-talet och är under 1 μg m-³ idag. Det mesta av minskningen skedde under 1980-talet och början av 1990-talet. En orsak till att ingen minskning kan ses därefter kan vara att halterna ofta är under mätmetodens detektionsgräns. Marknära ozon Halten av ozon styrs i stor utsträckning av de meteorologiska förutsättningarna, och för medelbelastningen av ozon finns det varken någon tydlig tidsmässig trend eller någon geografisk gradient över landet. Antalet höghaltstillfällen är dock betydligt fler i södra än i norra Sverige, vilket återspeglas i såväl 8-timmarsmedelvärdet (MKN för hälsa) som AOT40 (MKN för växtlighet). Under åren 2012 och 2013 uppmättes inga timmedelhalter över informationsnivån (180 μg m-3). Däremot överskreds såväl miljömålet för timme (80 μg m-3) som MKN för 8-timmarsmedelvärdet (120 μg m-3) vid flera av mätstationerna under dessa år.      The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. The report presents the results from the activities within the National monitoring progamme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, ITM and SLU respectively) until 2013 and modelling (performed by SMHI) under 2012. For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 10 and 30 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes. For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The ozone concentrations exceed the air quality standard for health. For O3, PM2.5 and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives. Acidifying and eutrophicating substances Air A comparison made between measured concentrations of SO2-S in air in the 1980s and in the 2000s shows that the annual average concentration has fallen by about 90 % at the EMEP stations. When comparing Swedish regions it becomes clear that the concentration in the 2000s was highest on the Götaland coast and in the Skåne region and in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average concentrations of SO4-S, measured at the EMEP stations, have fallen by 65-70 % from the 1980s to the 2000s. A comparison between measured air concentrations of NO2-N in the 1980s and 2000s show that the average concentrations at the EMEP stations have decreased by 40% in the Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö) and 70% in the western parts of northern Sweden (Bredkälen). Concentrations in Bredkälen has, however, been low (&lt;1 μg m-3) during the entire period, except in 2003. The comparison between Swedish regions shows that the concentrations in the 2000s were highest in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average of NO3-N in air, which has been measured at the EMEP stations during 1986-2013, shows a tendency to have declined somewhat in Götaland coast and Skåne region (Vavihill). The measurements at other stations show no significant trend. For NH4-N concentration in air, the annual average has decreased by 30-35% during the same period at the stations in Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö). Atmospheric concentrations of Cl, Na, Mg, Ca and K have been measured at the EMEP stations during 2009-2013. Generally the annual average concentrations have been highest at Råö (the county of Halland) and lowest at Bredkälen (the county of Jämtland). The modelling is carried out by combining observations and model data into an assessment, where measurements and model data complement each other, in order to achieve a better knowledge. With models it is also possible to quantify the air pollution concentrations into contributions by Swedish and other sources (long-range transport). The air concentration of reduced nitrogen in 2012 is modelled to range between 0.09 μg N m-3 in the most northern part of Sweden and 1.7 μg N m-3 in the south. For oxidized nitrogen the highest concentrations are modeled in the larger urban areas and the concentration varies between 0.07 and 2.6 μg N m-3 in Sweden. The air concentration of SO2 is modelled to vary between 0.03 and 1.9 μg S m-3 in Sweden, and the highest values are seen in the larger urban areas and at the Norrland coast. In the modelled area covering Sweden, the Swedish contribution in comparison to the total concentration was 42% for SO2, 39% for NO2 and 35% for NHx in 2012. Deposition The deposition for many of the analyzed substances was relatively low in 2013. This can mainly be explained by the low amount of precipitation in 2013. Measured levels of various substances in precipitation over open field consists mainly of wet deposition, but in southern Sweden dry deposition can amount to 40% of the total deposition. The further north in Sweden the lower the dry deposition fraction. The statistical analysis for wet deposition is made for the years 2000-2013. Averages for measurements divided in three different areas in Sweden are used. The measuring stations included in the analysis in the different areas are the stations that have full data coverage during all years. No aspect of the stations representativity in the different areas have been included. No statistical trends in any areas of Sweden are obtained for the amount of precipitation. The sulphur deposition has decreased by 49-62% during 2000-2013 in all three areas in Sweden. The sulphur deposition has decreased the most in southwestern Sweden and lowest in northern Sweden. The hydrogen deposition, which may be used as a measure of the acid load, has also declined in all regions since 2000. Wet deposition of inorganic nitrogen (nitrate + ammonium) has decreased significantly in all three areas in Sweden during 2000-2013. The deposition of inorganic components has decreased the most in southeast Sweden (30%) and lowest in northern Sweden (25%). The deposition of ammonium, showed no statistically significant change in any of the three areas. The nitrate deposition has decreased 40% in south-western Sweden and by 33% in south-east Sweden, since 2000. In northern Sweden, there are no statistically significant changes for nitrate deposition. However, it is important to bear in mind that it is only at a few of the stations in the different areas where a statistical significant reduction of inorganic components was shown. The only exception from this is the nitrate deposition in south-western Sweden, which decreased at 5 of 6 stations. The total deposition can be divided into wet and dry deposition all over the country with the use of models. The share of the wet to the total deposition was 73% for sulfur (sea salt not included), 77% for NH x and 80% for NOy in 2012. The deposition to different land use types can also be calculated. The modeling shows that the deposition of oxidized nitrogen is largest in the south-western part of Sweden, and is lowest in northern Sweden. In 2012 the deposition ranges between 40 and 650 mg N m-2. A similar pattern is seen for reduced nitrogen, for which the deposition varies between 35 and 620 mg N m-2 in 2012. For sulfur (sea salt not included) the total deposition varies between 80 and 670 mg S m-2. The deposition is highest in southern Sweden and along the coast of Norrland, and lowest in the inland of Norrland. In 2012 the Swedish emissions caused on average 9% of the deposition of sulfur (sea salt not included) to Swedish land areas. The corresponding number for oxidized and r