Dublinförordningen och ensamkommande barn

Denna uppsats syftar till att utreda Dublinförordningens reglering av ensamkommande barn. Genom att använda en rättsdogmatisk metod analyseras vad det innebär att den av EU:s medlemsstater som blir ansvarig för att pröva ett ensamkommande barns asylansökan ska fastställas som ansvarig under förutsättning att det är för barnets bästa. Även en EU-rättslig metod används då det mest centrala materialet utgörs av EU-rättsliga källor. För att förstå betydelsen av principen om barnets bästa har uppsatsen sin utgångspunkt i barnkonventionen. Generellt anses en överföring av ett ensamkommande barn från en medlemsstat till en annan påverka barnet negativt, och därmed inte vara förenligt med principen om barnets bästa. Enligt Dublinförordningen gäller principen om första asylland som huvudregel. Undantag från principen om första asylland görs om något av ansvarskriterierna i förordningen är tillämpliga, däribland ansvarskriterierna i artikel 8 som särskilt reglerar ensamkommande barn. I artikel 8 görs en distinktion mellan ensamkommande barn med och utan familj eller släkt inom unionen. Ensamkommande barn med familj eller släkt i en annan medlemsstat än där barnet befinner sig ska överföras till den medlemsstat där familj eller släkt vistas. Principen om barnets bästa utgör här ett undantag och är en överföring inte förenligt med principen ska en överföring inte ske. Familjeåterförening är i de flesta fall förenligt med barnets bästa. Avseende ensamkommande barn utan familj eller släkt inom unionen är Dublinförordningens formulering otydlig. EU-domstolen har slagit fast att denna kategori av ensamkommande barn ska få sin ansökan prövad i den medlemsstat där barnet nu befinner sig, det med hänvisning till barnets bästa. Europeiska kommissionen har kommit med ett förslag som skulle innebära att principen om första asylland ska gälla även för ensamkommande barn utan familj eller släkt inom unionen. För majoriteten av ensamkommande barn utan familj eller släkt inom unionen får det dock anses bäst att inte överföras, det bland annat ur effektivitetssynpunkt.The purpose of this thesis is to examine the Dublin Regulation and unaccompanied minors. By using a legal dogmatic method the thesis analyses the meaning of the child´s best interest when determining which of the EU member states that is responsible for examining an unaccompanied minor´s asylum application. Legal material from the EU has been of significant importance for this thesis, and therefore the legal method used within the union is also used to fulfil the purpose. To be able to understand the principle of the child´s best interest the meaning of the principle in the Convention on the Rights of the Child is studied. In general, it has a negative impact on a child to be transferred to another member state, and a transfer is not in accordance with the child´s best interest. The Dublin Regulation states that the member state in which an asylum seeker first applies for asylum is responsible for examining the application. Unaccompanied minors are one of the exceptions to this rule. Article 8 in the regulation makes a distinction between unaccompanied minors with and without family members or relatives within the EU. Unaccompanied minors with family members or relatives within the EU should be transferred to the member state in which the family members or relatives are present. A decision about transfer in these cases should not be taken if it´s not the child´s best interest. In most cases a family reunification is in accordance with the child´s best interest. For unaccompanied minors without family members or relatives within the EU the regulation is rather vague. The European Court of Justice has established that the responsible member state for this category of unaccompanied minors, due to the child´s best interest, would be the member state in which the minor is present. The European Commission has lodged a proposal that would mean that these minors get their applications examined in the member state in which they first applied for asylum. But considering, for instance, efficiency the child´s best interest for the majority of these unaccompanied minors is to not be transferred

Situationen i hemlandet inom migrationsrätten - Tillämpningen av 5 kap. 6 § UtlL ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Uppsatsens syfte är att närmare undersöka när och hur rättstillämparen tar hänsyn till en utlännings situation i hemlandet för att bevilja uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter enligt 5 kap. 6 § UtlL. Både gällande rätt och rättstillämparens roll diskuteras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Enligt 5 kap. 6 § UtlL får en utlänning beviljas uppehållstillstånd om det efter en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger synnerligen ömmande omständigheter som gör att utlänningen bör tillåtas stanna i Sverige. Enligt bestämmelsen är utlänningens situation i hemlandet en omständighet som särskilt ska beaktas vid den samlade bedömningen. Omständigheter hänförliga till situationen i hemlandet kan till exempel vara om en utlänning riskerar att bli socialt utstött vid ett återvändande. Även viss typ av traumatisering, till exempel på grund av tortyr eller människohandel i hemlandet, kan vara en sådan omständighet. 5 kap. 6 § UtlL ska tillämpas restriktivt och enbart i undantagsfall kan uppehållstillstånd beviljas till följd av en prövning enligt bestämmelsen. Enligt lagtexten ska alla huvudgrunder i 4 kap. 1-2a §§ UtlL ha uteslutits innan en prövning enligt 5 kap. 6 § UtlL kan göras. Men även efter att huvudgrunderna har uteslutits är det upp till rättstillämparen om det är lämpligt med en tillämpning av 5 kap. 6§ UtlL eller inte, bestämmelsen är fakultativ. Särskilt avseende en utlännings situation i hemlandet uppstår ofta gränsdragningsproblem gentemot andra grunder för uppehållstillstånd i 4 kap. 1-2a §§ UtlL, d.v.s. uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Det går inte generellt att definiera vilka omständigheter som är hänförliga till den ena eller andra grunden, vilket bidrar till oklarhet i processen. Ofta tillämpas 5 kap. 6 § UtlL i de fall omständigheterna inte varit av tillräcklig tyngd för att uppehållstillstånd skulle kunna beviljas med stöd av 4 kap. 1-2a §§ UtlL. Eftersom att 5 kap. 6 § UtlL är otydligt formulerad får rättstillämparen ett stort ansvar i processen. Det föreligger en stor risk för godtycklig praxis i och med det stora tolkningsutrymme som bestämmelsen ger upphov till. Tillämpningens oförutsebarhet gör att 5 kap. 6 § UtlL och dess formulering kan kritiseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.This essay aims to examine when and how the legal practitioners take an alien´s situation in his or hers home country in account to grant residence permit due to particularly distressing circumstances according to the Swedish Aliens Act. Both the law and the role of the legal practitioners’ compliance with the rule of law are discussed. According to the Swedish Aliens Act an alien can be granted a residence permit and should be allowed to stay in Sweden if there, after an overall assessment, are particularly distressing circumstances. The alien´s situation in his or hers home country is one of the circumstances that should be especially taken in consideration in the overall assessment. An example of a circumstance related to the situation in the home country is if there is a risk for the alien to be socially excluded from the society. If an alien has been traumatized, for example from torture or trafficking, that can also be a circumstance related to the situation in the home country. An alien should only be granted a residence permit due to particularly distressing circumstances in exceptional cases. First all main grounds for residence permit in the Swedish Aliens Act have to be dismissed, and even if so the legal practitioners have to be restrictive in the overall assessment. The legal practitioners have no obligation to administer the law about particularly distressing circumstances, the article is optional to apply. There are often problems with defining if a circumstance is applicable to the article about particularly distressing circumstances or one of the main grounds for residence permit in the Swedish Aliens Act, especially if the circumstance is related to the situation in the home country. There is no clear distinction of what to apply to which ground and that makes the process unpredictable. One common solution is that the circumstances that weren´t severe enough to grant residence permit due to one of the main grounds, are applied to the article about particularly distressing circumstances. Since particularly distressing circumstances in the Swedish Aliens Act is an unclear article the legal practitioners get a great responsibility in the process of granting residence permit. The large room for interpretation that the unclear article brings, result in a big risk for arbitrary court practice. The article about particularly distressing circumstances is not predictable and it´s compliance with the rule of law can be criticized