Pine weevil feeding in Scots pine and Norway spruce regenerations

Damage caused by the pine weevil, Hylobius abietis (L) feeding on conifer seedlings is a major problem in reforested areas in many parts of Europe. The adult weevil feeds on the stem-bark of young seedlings, frequently killing a large proportion of newly planted seedlings. The aims of the studies underlying this thesis were to investigate whether additional food supplies could decrease the damage caused by pine weevil to seedlings, and to determine whether access to extra food might explain why seedlings beneath shelter trees receive less damage from pine weevils compared to seedlings planted in a clear-cutting. A survey was conducted to study what effect removing shelter trees has on the level of damage pine weevils cause to seedlings. Finally, the influence of factors including fertilization, establishment and soil scarification on the growth and tolerance of Norway spruce seedlings to pine weevil feeding was studied. Pine weevil damage to seedlings was significantly reduced when extra food (fresh branches of Scots pine) was regularly provided nearby. Feeding by pine weevils in the crowns of large trees occurred during a limited period following their migratory flight but did not seem to be sufficient enough to explain the lower feeding pressure observed on seedlings in shelterwoods over the entire season. During the first year after cutting, roots in the humus layer seemed to be an important food source but were utilized to similar extent in both clear-cuts and shelterwoods. Thus, findings reported provided valuable knowledge about pine weevil feeding on seedlings and other food sources but could not fully explain why seedlings planted beneath shelter trees receive less pine weevil damage compared to seedlings planted on an open clear-cutting. Before the removal of shelter trees, Norway spruce and Scots pine seedlings need to have reached diameters of 10-12 mm in order to avoid lethal levels of damage from pine weevil attack. Loading Norway spruce seedlings with nutrients in the autumn before plantation did not lead to more feeding from pine weevils. Treatments that postpone the start of pine weevil feeding enhanced the ability of seedlings to sustain pine weevil damage later on, probably as a result of reduced stress allowing a more rapid establishment of seedlings

Damage by the pine weevil Hylobius abietis to seedlings of two native and five introduced tree species in Sweden

There is increasing interest in using introduced species in Swedish forestry in response to climate change, but it is important to assess their resistance to native pests. Thus, we compared the extent of pine weevil feeding on two dominant native conifers, Scots pine (Pinus sylvestris L.) and Norway spruce (Picea abies (L.) Karst.), the non-host deciduous broadleaf hybrid aspen (Populus x wettsteinii Hamet-Ahti) and four introduced conifers: Douglas fir (Pseudotsuga menziesii (Mirb.) Franco), hybrid larch (Larix x marschlinsii Coaz), Sitka spruce (Picea sitchensis (Bong.) Carriere) and lodgepole pine (Pinus contorta Douglas ex Loudon). The extent of feeding damage on seedlings and its effect on their vitality were examined in a field study in south-central Sweden and a laboratory experiment, which gave largely consistent results. Generally, the species most heavily attacked by the pine weevil, in both experiments, were Douglas fir and Sitka spruce. In the field experiment pine weevils killed or severely damaged significantly higher proportions of Douglas fir and Sitka spruce seedlings (60%) than any other species except Norway spruce (49%). Among conifer seedlings the proportions of killed or severely damaged seedlings were lowest for Scots pine and hybrid larch (27%) and Lodgepole pine (36%). The results indicate that most conifer species planted on young clear-cuttings in Sweden need some kind of pine weevil protection, and the possibility that introducing new tree species might increase damage caused by pests must be considered. For instance, widespread use of hybrid aspen could reduce damage by pine weevils, but increase damage by other, untested pests or pathogens

Measures against pine weevil Hylobius abietis also reduce damage by Hylastes cunicularius and Hylastes brunneus

Hylastes species are known to cause damage to conifers in plantations in northern Sweden, and in recent years an increase in seedling damage has been observed in southern Sweden. However, there are few studies on Hylastes spp and the damage it can cause, so there is a lack of knowledge regarding pest management. In order to investigate an eventual interaction between damage by Hylastes spp and the more well-known Hylobius abietis (L) we registered damage by these species. Unprotected spruce seedlings were compared with seedlings protected from Hylobius abietis by a mechanical coating or with an insecticide. The effect of mechanical site preparation (MSP) was studied, with half of the seedlings being planted in unprepared soil and the other half after MSP. Both seedling protection and MSP significantly reduced the level of damage caused by Hylastes spp. MSP reduced the proportion of affected and killed seedlings and reduced the level of damage at the root collar. Protecting the seedlings reduced the level of damage, and no difference was found between seedlings treated with an insecticide and those provided with a coating. Similar responses were observed with both containerized and plug plus seedlings. In conclusion, measures against Hylobius abietis seem to also prevent damage by Hylastes spp

Effect of drought and pine weevil damage on mechanically protected Norway spruce seedlings

Pine weevils (Hylobius abietis L.) pose a significant threat to conifer seedlings by feeding on the bark, thus damaging or killing seedlings. Historically, insecticides were used to suppress such damage, but were slowly phased out in Sweden due to environmental and health concerns. This study aimed to assess field performance of an alternative protection method: mechanical coating applied to the stem of planted Norway spruce (Picea abies) seedlings. Field trials were conducted on 14 sites in south Sweden, using four different types of mechanical protection (Cambiguard, Conniflex, Ekovax, Hylonox), standard insecticide (Merit Forest), and ambient control. Seven sites were established in the drought year of 2018 and seven more in 2019. This allowed for additional investigation of the effect of drought on seedling establishment and possible interaction with pine weevil damage. Seedlings were surveyed for survival and height after the first, second and fourth growing season. Results show drought as the main source of damage for seedlings planted in 2018, with no significant effect of insecticide or mechanical protection on survival of seedlings. However, mechanical protections performed equally well as insecticide and positively increased survival by 30 %, compared to untreated, four growing seasons after planting for seedlings planted in 2019. Seedling height was not significantly affected by planting year or any of the treatments, suggesting no adverse effects of coating application. However, a synergistic effect between pine weevil damage and drought was observed, where even low levels of pine weevil damage resulted in high mortality for seedlings planted in 2018, compared to those planted in 2019. Additionally, for seedlings planted in 2019, damage to the top of the stem did not result in significant mortality, until high damage levels were reached (40 % and above). The opposite was found for seedlings planted in a 2018 drought year, where both damage to the top and the bottom of the stem followed a linear response. In conclusion, we show that investigated mechanical protection methods can be considered a viable replacement for insecticides, but our results also highlight the importance of considering multiple environmental stressors such as drought and pest damage on seedling establishment

Snytbaggen

Barrträdsplantor som planterats efter avverkning blir ofta dödade av snytbaggens gnag. Men genom olika åtgärder kan skadorna minskas till en acceptabel nivå. Vilka metoder du bör välja beror bland annat på var i landet hygget ligger. Denna broschyr syftar till att förklara vilken effekt på plantskadorna olika åtgärder ger och hur de kan kombineras i olika delar av Sverige

Överlevnad, höjd och skador i odlingstester och proveniensförsök med douglasgran i södra Sverige

Den pågående klimatförändringen påverkar odlingsförutsättningarna för såväl inhemska som icke inhemska arter. Douglasgran (Pseudotsuga menziesii [Mirb.] Franco) är ett av de trädslag som anses kunna växa bra i ett förändrat klimat och skulle kunna bli ett komplement till t.ex. granen i något större omfattning än vad som är fallet idag. En av de faktorer som hämmar en sådan ökad etablering är kunskap om och tillgång till lämpliga provenienser. Med utgångspunkt i befintliga svenska proveniensförsök införskaffade Södra skog och SkogForsk 2007 ett fröparti från British Columbia, Kanada, bestående av sju provenienser av douglasgran. Fyra av dessa var kustnära, latitud 48–52°N, och de övriga tre härstammar från det inlandet, latitud 50°N. Plantor från dessa frön odlades upp och under 2009 och 2010 anlades odlingstester där provenienserna ingick. I odlingstesterna ingår 12 lokaler och på dessa har inventeringar genomförts efter en, tre och sex växtsäsonger. På fem av dessa lokaler gjordes en radvis inblandning av hybridlärk (Larix × marschlinsii Coaz) och på två lokaler planterades förutom douglasgran även vanlig gran gran (Picea abies [L.] Karst.). Ett proveniensförsök anlades 2010 i Tönnersjöhedens försökspark där de sju provenienserna ingår och detta försök har inventerats på samma sätt som odlingstesterna. Under våren 2013 drabbades många föryngringar av vinterfrosttorka och då gjordes en särskild uppföljning av odlingstesterna och proveniensförsöket. Det fanns inga signifikanta skillnader i överlevnad mellan de olika provenienserna, varken efter en eller tre tillväxtsäsonger i odlingstesterna. Inlandsprovenienserna Larch Hills och Three Valley hade signifikant högre överlevnad (76 och 71 %) än kustprovenienserna Caycuse River och Bowser Heaman (50 och 48 %), efter sex växtsäsonger. Bowser Heaman-plantorna var signifikant högre (2,09 m) än Three Valley-plantorna (1,67 m), efter sex växtsäsonger. I övrigt fanns inga signifikanta höjdskillnader mellan provenienserna i något av experimenten vid någon tidpunkt. Medelhöjden för de 10 högsta träden tenderade att vara svagt positivt korrelerad med högre temperatursumma för provenienser från kusten, medan detta samband inte kunde ses för inlandsprovenienserna. Resultaten visar att det är hög risk för avgångar i stora delar av Götaland om man inte använder tillräckligt härdiga provenienser för vårt klimat. De härdigare inlandsprovenienserna är därför troligen att föredra, med undantag för gynnsamma klimatzoner i sydligaste Sverige och vissa kustnära områden. När många plantor i Småland fick skador av vinterfrosttorka i april 2013, drabbades kustprovenienserna av douglasgran hårdare än de från inlandet. Orsaken kan vara att kustproveniensernas senare invintring kan medföra skador på hösten. De var då redan försvagade eller kanske till och med döda våren därpå. Detta ger ytterligare fog för en rekommendation att använda de härdigare inlandsprovenienserna, med tidigare invintring, i stora delar av Götaland

Odlingstester och proveniensförsök med douglasgran i södra Sverige

Klimatförändringar kommer sannolikt att påverka svenska skogar på många sätt. Vissa arter gynnas, kanske med ökad tillväxt, andra missgynnas med ökad risk för skador m.m. Förändringar i klimatet kan också ändra växtförhållanden till förmån för andra arter än våra inhemska trädslag, så att de skulle kunna växa bättre eller åtminstone lika bra som de inhemska i vissa områden. Douglasgranen (Pseudotsuga menziesii [Mirb.] Franco) skulle kunna vara ett sådant trädslag och med tanke på dess virkesegenskaper och avkastning vore detta av stort intresse. Douglasgranen har odlats i Sverige under de senaste hundra åren, men i mycket begränsad omfattning. Den kan växa bra i södra Sverige men under etableringsfasen kan den drabbas av skador såsom frost, frosttorka, viltbete och snytbaggeskador. I de flesta praktiska planteringar som tidigare gjorts i södra Sverige har provenienser från kustnära områden i norra USA eller från British Columbia i Kanada använts. Den här rapporten beskriver arbetet med att genomföra en omfattande studie där provenienser från British Columbia har använts, både från kustområden och från inlandet. Här beskrivs hur anskaffningen av frömaterial gick till, hur plantorna odlades upp och hur de senare planterades ut på ett antal lokaler i södra Sverige, framför allt under åren 2009 och 2010. Rapporten beskriver också anvisningarna som gavs om hur anläggningen av försöksplanteringarna skulle gå till samt hur uppföljningen har genomförts och dokumenterats. I resultatdelen redovisas de preliminära resultaten efter 1,5 år i fält. När tre-års-mätningar är gjorda kommer detta att dokumenteras mer utförligt i en särskild rapport. De preliminära resultaten för 2009 års planteringar (8 lokaler) som inventerades våren 2011, visade att inlandsprovenienser hade en högre överlevnad jämfört med kustnära. För de planteringar som gjordes 2010 (5 lokaler) var inte resultaten lika entydiga. Det fanns inga skillnader i genomsnittlig överlevnad mellan provenienserna och alla provenienser drabbades av en hög andel skador av frost, snytbagge och viltbetning. Variationen mellan lokaler var genomgående stor för båda planteringsåren. Resultaten efter 3 år blir därför intressanta och kommer förhoppningsvis att bidra med att ge en tydligare bild av överlevnad, tillväxt och etablering av douglasgran i södra Sverige. En viktig slutsats utifrån denna studie är också att vi behöver mer kunskap kring etablering av douglasgran i Sverige