Åtgärder för att förbättra boxhygien och reducera ammoniakemission i konventionella slaktgrisboxar

Genom att duscha vatten över spaltgolvet får grisarna möjlighet att blöta huden och därmed öka värmeavgivningen under varma perioder. Systemet ändrar var i boxen grisarna väljer att ligga så att de ligger mindre på spaltgolvet och mer på liggytan. När spaltgolvet inte är upptaget av liggande grisar tvingas inte grisarna att gödsla/urinera på den fasta liggytan. Därmed förbättras boxhygienen och ammoniakförlusterna minskar. Ökad lufthastighet på liggytan ger också grisarna bättre möjlighet till kylning, vilket medför bättre boxhygien och mindre ammoniakförluster. Detta är två metoder att kyla grisarna som kan utföras i befintliga stallar. Åtgärderna har studerats under två varma sommarperioder i ett EU-projekt med samarbete mellan sex lände

Dimensionering av belysningsstyrka i djurstallar med programmet DiaLux och en kvantitativ jämförelse av ljusmiljö i beteshagar och kostallar

Delprojekt 1: dimensionering av belysning i djurstallar Den totala direkta energivändningen inom jordbruket uppskattades till att vara 3,7 TWh/år varav 1,1 TWh/år var elenergi. Belysningen använder ca 10 % av elenergin i djurstallar undantaget värphöns där något mera används. Uppskattningsvis förbrukas 69-179 GWh av elenergin till belysning i stallar för olika djurslag. För att uppnå de rekommenderade värdena för belysningsstyrka använder specialister på belysning idag dimensioneringsprogram av typen Dialux där man utifrån lokalens mått, väggmaterialens färg och struktur väljer lämpliga armaturer och ljuskällor så att önskad intensitet och fördelning erhålls. Ljuskällorna definieras med både ljusflöde och spridningsvinkel för att även ge en jämn belysning när så krävs. Dimensioneringsprogrammen är emellertid inte anpassade till förhållandena i lantbruksbyggnader. Exempelvis finns inte uppgifter på reflektansen för specifika material i djurstallar såsom golvytor med strömedel alternativt gödsel. Det finns inte heller uppgifter på hur ljuskällans samt ytmaterialens reflektans påverkas av nedsmutsningen i djurstallar. Syftet med delprojekt 1 var att öka kunskapen om hur man dimensionerar energieffektiv belysning anpassad till djurstallar med moderna dimensioneringsprogram; att ta fram reflektansen för ytmaterial som är specifika för djurstallar och undersöka nedsmutsningens betydelse; samt att jämföra beräknad belysningsstyrka och ljusfördelning med uppmätta värden. Under vintern 2012-2013 har mätningar av byggnadsytornas reflektans samt belysningsstyrkan vid artificiell belysning i rummet utförts i 6 byggnader för djur. Mätningarna har utförts med hjälp av en referensskiva med känd reflektans samt ett universalinstrument för mätning av luminans, Hagner S4 Universal Photometer. Mätningarna genomfördes både före och efter att armaturernas kupor tvättats samt i två fall även före och efter att stallet tvättats. Samtliga lysrörsarmaturer var slutna och utan reflektorer. Belysningen i djurstallarna har beräknats med dataprogrammet Dialux (version 4.11) och beräknad belysningsstyrka samt ljusfördelning har jämförts med resultaten från mätningarna. Golven har lägst reflektans i djurstallar. Uppmätta värden ligger mellan 0,07 och 0,32. Fuktiga, nyligen tvättade och smutsiga golv har lägre reflektans (ca 0,10) än torra golvytor utanför boxarna (0,20 – 0,25). Fuktiga och smutsiga dränerande golv (betong, metall) kan ha lägre reflektans än 0,10. Strömedel på golv ökar reflektansen till ca 0,30. Boxmellanväggar och inredning har ofta högre reflektans än golven och har reflektans mellan 0,20 – 0,40. Innerväggar i djurstallarna är ofta målade och färgen avgör till stor del reflektansen. Mätningarna visar värden mellan 0,25 – 0,60, där reflektansen är lägre för nedre delen av väggarna både pga smutsmängd men även att nedre delen av väggarna är målade med mörkare färg. Övre delen av innerväggarna hade i ett fall mycket hög reflektans (0,91). Innertaket är ofta av ljus korrugerad plåt men kan också vara av träpanel. Plåttaken i de undersökta djurstallarna hade reflektans mellan 0,50 – 0,80. Både boxmellanväggar, innerväggar och innertak får högre reflektans efter tvättning. Reflektansen från en mjölkko (Holstein) mättes, där svart hårrem hade reflektansen 0,02 och vit hårrem 0,41. Belysningsstyrkan i stallarna var lägst för slaktsvin och högre för ko och häst. Belysningsnivån 0,45 m över golvet uppgick till 61-75 lux för slaktsvin, 164 lux för digivande suggor, 120 resp. 154 lux för mjölkkor och 255 resp. 135 lux för häst. Tvättning av lampkupor förbättrade ljusstyrkan med 3-20 % beroende på stalltyp, mer för svinstallar än för övriga. Störst skillnad i ljusfördelning (kvoten mellan uppmätt belysningsstyrka och medelbelysningsstyrka) hade grisningsstallet medan övriga låg på ca 0,55- 1,55. Belysningen i ett rum förändras med ljuskällans och armaturens ålder, nedsmutsning av armatur och ytor samt underhållsnivån. Beräkningarna i datorprogrammet Dialux är utförda med bibehållningsfaktorn 1,0 samt med uppmätta reflektanser för tvättade byggnadsytor. Den beräknade belysningsstyrkan var för samtliga byggnader högre än uppmätt belysningsstyrka. Skillnaden mellan uppmätt och beräknad belysningsstyrka var en faktor mellan 0,63 – 0,89. Genom att välja bibehållningsfaktor i Dialux kan effekten av ljuskällornas och armaturernas ålder, nedsmutsningen av armaturer och ytor samt underhållsnivån korrigeras. Dimensioneringsprogrammet Dialux är ett bra hjälpmedel för beräkning av belysningsstyrka i lantbruksbyggnader för att erhålla noggrannare dimensionering och energibesparing. Reflektansen för golvytorna i djurstallar varierar mellan 0,07 och 0,32 och beror av hur smutsiga och fuktiga golven är samt typ av golv och mängden strömedel. Boxmellanväggar har reflektans mellan 0,20 – 0,40 och innerväggar mellan 0,25 – 0,60. Innertak av korrugerad plåt har reflektans mellan 0,50 – 0,80. Totala bibehållningsfaktorn bör sättas till värden mellan 0,60 – 0,85 i djurstallar för att erhålla korrekt belysningsstyrka vid beräkning i programmet Dialux. Lägre bibehållningsfaktor (0,60 – 0,70) i stallar som blir mycket nedsmutsade (exempelvis gris- och nötstallar) och högre bibehållningsfaktor (0,80 – 0,85) stallar som blir mindre smutsiga (exempelvis häststallar). Beräkningar i programmet Dialux visade en ljusfördelning som var ±15 % från uppmätta värden. Hur inredning ritas in i Dialux kan påverka ljusfördelningen i stallet. För att förbättra noggrannheten vid beräkningar i programmet Dialux bör det införas standardritningar på utrustning och inredning som kan inverka på belysningsstyrka och ljusfördelning. Delprojekt2: ljusmiljön i kostall jämfört med hagmark Synsinnet hos respektive djurarter är anpassat till den naturliga miljö som de en gång utvecklades i. Detta betyder att både själva ögat och den del av hjärnan som behandlar synintryck hos varje djurart har sina speciella egenskaper som gör att synen fungerar på bästa sätt under ljusförhållanden som liknar den miljö deras vilda förfäder levde i. Det finns goda skäl att misstänka att djurens välbefinnande, tillväxt, hälsa och produktion påverkas av ljusmiljön. Analys av bildstatistik för utforskning av omvärldsmiljöer är en ny teknik som växt fram som en bas för kamerastyrd robotik. Med tekniken kan viktiga egenskaper i en visuell miljö identifieras. Bildstatistik ger möjligheter att både undersöka och förstå synsinnets egenskaper, men ännu har inte olika naturliga miljöer analyserats och karaktäriserats med hjälp av modern bildstatistik. Att undersöka ljusmiljöns effekt på djur borde kunna möjliggöra en bättre anpassning av ljusmiljön i ett djurstall. Syftet med delprojekt 2 var att undersöka om det är möjligt att utforma en ljusmiljö som bättre överensstämmer med djurens ursprungliga livsmiljö. Ett analysprogram utvecklades för att kvantitativt kunna jämföra ljusfördelning och kontrastrikedom i olika miljöer. Rådata utgörs av bilder tagna med ett fisheye-objektiv med en bildvinkel på 180°. Varje bild innehåller således information om ljusfördelning och kontraster i olika riktningar. Med hjälp av ett stort antal bilder i varje miljö kan analysprogrammet beräkna medelvärden för den vertikala fördelningen ljus, färger, kontraster och färgkontraster. Mätningar i hagmark och stallmiljö uppvisar mycket stora skillnader. Stallmiljön utmärks av mindre total variation, mindre färger och en onaturlig fördelning av kontraster. Hagmarken karakteriseras av ett mörkt band längs horisonten (beroende på att träd och buskar linjeras upp längs horisonten), medan stallmiljön istället har ett ljust band vid horisonten (fönster). Trots att mängden mätdata är begränsat visar resultaten på en uppenbar potential att med modern LED-belysning göra stallmiljöer betydligt mer naturliga och därmed skapa en möjlighet till ökat välbefinnande och minskad stress hos både djur och människor som befinner sig i miljön

Fiberströ till mjölkkor – effekt på djurvälfärd, djurhälsa, mjölkkvalitet och kostnaden för strömedel

Genom att separera gödseln får man gödselfiber (fiberströ) som kan användas som strömedel till mjölkkorna. I denna studie jämförde vi 17 gårdar som använde fiberströ med 17 gårdar som använde såg-/kutterspån som strömedel i liggbås till mjölkkor. Fiberströ jämfört med såg-/kutterspån påverkade inte mjölkmängd, celltal i tankmjölk, djurvälfärd eller djurhälsa förutom att klövhälsan var bättre eftersom totala anmärkningar, klöveksem och klövsulesår var lägre. Totalantalet bakterier var högre i oanvänt fiberströ och i fiberströ från liggbåsen än för såg-/kutterspån men i tankmjölken var det ingen skillnad. Kostnaden för fiberströ varierade för gårdarna beroende på hur mycket fiberströ som producerades

Produktionssystem för nötkött : inhysningssystem, arbetsmiljö, djurmiljö, växtnäringscirkulation, utfordring, ekonomi

Den förestående frikopplingen av djurbidrag kommer att minska intäkterna i nötköttsproduktionen. Ett eventuellt högre avräkningspris för köttet till följd av bättre marknadsbalans inom EU torde endast i ringa grad kompensera bortfallet av bidrag. Utan målmedvetna och kraftfulla utvecklingsåtgärder från både näringen och de politiska beslutsfattarna kommer därför nötköttsproduktion och antalet betesdjur sannolikt att minska betydligt i Sverige. Den förestående reformen av EU:s jordbrukspolitik kan emellertid, rätt utnyttjad, också skapa utvecklingsmöjligheter inom nötköttsproduktionen. Frikopplingen av arealbidragen till bl. a. spannmålsodling minskar nämligen alternativkostnaden för åkermark som kan användas för produktion av bete och vintergrovfoder till köttdjur. Även på gårdar som slutar med mjölkproduktion friställs mark lämpad för nötköttsproduktion. Detta kan göra det möjligt att skapa stora nötköttsbesättningar baserade på befintliga betesmarker och åkermark som kommer att sakna lönsam alternativ användning. På så sätt kan arbets- och maskinkostnaderna per kg producerat kött minska tack vare storleksfördelar. En expansion av nötköttsproduktionen kräver dock i många fall nya byggnader och dessa får inte vara för dyra om investeringen skall bli lönsam. Det rimligt att anta att nivån på miljöersättningen för betesmarkerna i överskådlig framtid kommer att ligga på minst nuvarande nivå. Detta i kombination med lägre alternativkostnad för mark torde stärka den relativa konkurrenskraften hos extensiva produktionsmodeller med stor betesandel. Föreliggande rapport är därför inriktad på sådana produktionsmodeller. Projektets huvudsyfte är att beskriva och analysera system för betesbaserad nötköttsproduktion med övervintring i oisolerad byggnad eller utomhus samt att beräkna lönsamheten vid nyinvestering i sådan produktion. Ett delsyfte är att identifiera behov av ytterligare forskning för att förbättra produktionens ekonomiska och miljömässiga hållbarhet. Målgrupper för rapporten är producenter, rådgivare och forskningsfinansiärer samt politiker och myndigheter, vilka utformar de regler som påverkar nötköttsproduktionens förutsättningar. Arbetet omfattar beskrivning av olika inhysningssystem samt djurhantering, arbetsmiljö, djurmiljö, utfodring, växtnäringscirkulation, miljökonsekvenser, arbetsbehov och ekonomi i dessa system. Beskrivning och analys omfattar följande besättningstyper: 30 dikor och uppfödning av rekryteringskvigor 150 dikor och uppfödning av rekryteringskvigor 30 årsproducerade slaktungnöt av köttras med två övervintringar 150 årsproducerade slaktungnöt av köttras med två övervintringar Det förutsätts att besättningarna ligger i Mellansverige i område där det finns marginell åkermark samt naturbetesmark. Tjurkalvarna kastreras och föds upp som stutar med stor betesandel. I samtliga besättningar antas att djuren har fri tillgång till grovfoder. För varje besättningstyp behandlas följande system för djurens övervintring: Oisolerad byggnad med liggbås (”liggbås”) Oisolerad byggnad med djupströbädd och gödselgång (”djupströbädd”) Öppen ligghall med ströbädd samt rastgård (”ströbädd med rastgård”) Tak i vindskyddat läge med utfodring utomhus (”utedrift med tak”). Dessutom görs orienterande jämförelser med byggnadslös ranchdrift. Planlösningar redovisas för de olika byggnadsalternativen och investeringskostnader för byggnad inklusive gödselvårds- och hanteringsanläggning beräknas med Jordbruksverkets program KDATA 2003. Investeringskostnaden per diko inklusive rekrytering varierar mellan som högst cirka 50 000 kr (liggbås vid 30 kor) och som lägst 15 000-20 000 kr (utedrift med tak vid 30 kor och ströbädd med rastgård vid 150 kor). Årskostnaden för avskrivning, ränta och underhåll utgör cirka 10 % av investeringskostnaden. Kostnaderna per vidareuppfött slaktungnöt med två övervintringar är i samma storleksordning som årskostnaden per ko – alltså 1 500-5 000 kr. För de dyrare byggnadsalternativen överskrider de beräknade byggnadskostnaderna i dikoproduktionen och vidareuppfödningen den totala köttintäkten för slaktdjuren. Beräkningar visar att investeringskostnaderna kan sänkas betydligt genom enklare utförande av byggnaderna. Systemen med liggbås, djupströbädd och ströbädd med rastgård har goda förutsättningar att fungera bra med hänsyn till djurhantering, arbetsmiljö och djurmiljö, möjligen med undantag för liggbåssystemet vid kalvning. Krav beträffande markförhållanden, naturliga väderskydd och skötsel för att även de billiga systemen utedrift med tak och byggnadslös ranchdrift skall fungera bra diskuteras i rapporten. Genomsläpplig, kuperad mark i anslutning till vindskyddande skog, tillräckligt stor yta per djur, torrt och kallt klimat samt personal med gott djuröga är några viktiga faktorer i sammanhanget. Generella regler för hur djur skall hanteras för att minimera riskerna för skötare och djur beskrivs. Härvid betonas behovet av ändamålsenliga djurhanteringsanläggningar vid behandling, vägning, sortering och utlastning. Stora besättningar förbättrar de ekonomiska förutsättningarna för att skaffa sådana anläggningar, liksom för att ha minst två erfarna personer som arbetar tillsammans vid riskabla arbetsmoment. Ur djurmiljösynpunkt är säker fodertillgång även för djur med låg rangordning och förhållandena vid kalvningen viktiga faktorer. Fri tillgång till grovfoder och tillräckligt många ätplatser är därför viktiga liksom torr och ren halmbädd i kalvningsbox och kalvgömma vid kalvning inomhus. I ranchdrift bör man vintertid sprida grovfodret i strängar över en större markyta, så att djuren kan stå utspridda och äta, och kalvningen bör ske under varm årstid i detta system. En litteraturgenomgång av klimatets effekt på djuren visar att tillväxt och foderutnyttjande kan försämras vid både köld- och värmestress. Risken för köldstress är störst för kalvar födda på vintern i oisolerade stallar eller i utedrift, och risken för värmestress är störst för snabbt växande ungnöt i varm miljö. För att förebygga köldstress är det viktigt att djuren har tillgång till torr och ren liggplats och att de vid kall väderlek får foder som antingen är ofruset eller har låg vattenhalt. I foderavsnittet påtalas också vikten av gruppindelning av djuren efter foderbehov samt att varje grupp får ett foder vars näringsinnehåll är anpassat till djurgruppen i fråga. Detta innebär bl a att senare skördat vallfoder ges till lågdräktiga kor och tidigare skördat vallfoder ges till högdräktiga och digivande kor. Överutfodring med protein kan leda till onormalt lös träck, samtidigt som risken för kväveförluster ökar. I rapportens miljöavsnitt behandlas åtgärder för att förbättra utnyttjandet av gödselns växtnäring och minimera riskerna för vatten- och luftförorening. Liggbåssystemet, där huvuddelen av gödseln hanteras i flytande form, är bäst i dessa avseenden. Detta är en fördel särskilt i ekologiskt jordbruk, där förlorad växtnäring inte kan ersättas med inköpt mineralgödsel. I system med djupströ- och ströbäddsgödsel blir ammoniakförlusterna stora. Vid utedrift, där djuren koncentreras på en liten icke hårdgjord yta, blir växtnäringsförlusterna stora. Utedrift med tak passar därför inte i eutrofieringskänsliga områden, men kanske på lämpliga marker i t ex inre Svealand och Norrlands inland, särskilt om huvuddelen av gödseln samlas upp och/eller avrinnande vatten passerar lämpligt vegetationsfilter innan det når känsliga vattensystem. För gårdar som inte kan övervintra djuren i ”utedrift med tak” eller ”ranchdrift utan byggnader” på grund av för liten areal, olämpliga markförhållanden eller brist på naturliga väderskydd, är alternativet ”öppen ligghall med ströbädd samt rastgård” ett bra inhysningssystem. Extensiv ranchdrift, där djuren fördelas på stora arealer under vinterhalvåret genom att deras utfodringsplatser fortlöpande flyttas, ger upphov till mindre kväveförorening per ha än t ex spannmålsodling. Dikobaserad nötköttsproduktion kommer att få allt större betydelse för den inhemska nötköttsproduktionen och betesberoende naturvården i takt med att antalet mjölkkor och mjölkraskalvar minskar. För att nya generationer lantbrukare skall bygga upp nötköttsbesättningar i den omfattning som krävs för att tillgodose vår framtida efterfrågan på inhemskt nötkött och naturvårdsbete fordras troligen att produktionen ger minst lantarbetarlön för insatt arbete och låneränta plus riskpremie till investeringar. I företagsekonomiska kalkyler beräknas möjligheterna för en nystartare att uppnå full kostnadstäckning vid dessa lönsamhetskrav vid nybyggnad. I grundkalkylen ger samtliga undersökta byggnadsalternativ och produktionsmodeller stora underskott. Vid en ersättning på drygt 3000 kr per ha naturbetesmark och stor andel naturbete kan dock 150 dikor eller lika många stutar ge full kostnadstäckning så länge handjursbidragen delvis är kopplade till produktionen. För att 30-djursbesättningarna skall ge full kostnadstäckning fordras den billigaste byggnadslösningen (utedrift med tak), drygt 3000 kr per ha ersättning till naturbetesmark, stor naturbetesandel, delvis kopplat handjursbidrag samt ekostöd och kompensationsbidrag. Om stor andel naturbete eller krav förknippade med ekostöd resulterar i lägre djurtillväxt eller högre kostnader försämras naturligtvis möjligheterna att nå full kostnadstäckning. Analysen visar att frikopplingen av djurbidragen innebär att de ekonomiska förutsättningarna för produktion av nötkött i Sverige försämras. Dagens konventionella byggnadstyper och vanliga besättningsstorlekar blir mycket olönsamma vid marknadsmässiga krav på arbets- och kapitalersättning när det krävs nyinvesteringar. För att nötköttsproduktionen och naturvårdsbetet skall bibehållas och expandera krävs väsentligt högre investeringsbidrag, kompensationsbidrag och miljöersättning och/eller nya produktionssystem med lägre investeringskostnader. Förenklat utförande av konventionella byggnader kan leda till besparingar. För större besparingar krävs dock radikala lösningar såsom ”utedrift med tak” och ”ranchdrift utan byggnader”. Osäkerheten i nuvarande läge med dessa system är bristande kunskap kring djur- och arbetsmiljö samt inverkan på den yttre miljön. Här krävs forskningsresurser för att utveckla svensk nötköttsproduktion mot en framtida ekonomiskt och miljömässigt hållbar produktion

Utegående nötkreatur och får

Detta yttrande har tillkommit efter en begäran från Jordbruksverket om sammanställning av forskning om faktorer som är viktiga för djurskyddet och djurvälfärden vid hållande av nötkreatur och får utomhus, med eller utan ligghall, i nordiskt klimat under den kalla årstiden då betestillväxt inte sker, s.k. utegångsdjur. Rådet konstaterar att det finns en betydligt större mängd vetenskaplig litteratur om nötkreatur än om får. Fullständiga och systematiska bedömningar av välfärden hos utegångsdjur förekommer knappast. Det finns också en del luckor i det vetenskapliga underlaget som visar på behov av ytterligare forskning. Utegångsdjur av både får och nötkreatur förekommer i stora delar av den tempererade världen som har vinter med kortare eller längre perioder med minusgrader och snö. Flera andra platser där utegångsdrift tillämpas, t.ex. norra USA, Kanada och Sydön på Nya Zeeland, har ett kallare och torrare vinterklimat än vad som är vanligt i södra och mellersta Sverige som i stället ofta har milda vintrar med fuktig väderlek. Nötkreatur och får som går utomhus påverkas av flera klimatfaktorer som definierar deras termiska närmiljö, främst temperatur, vindhastighet, nederbörd och solinstrålning. Det är svårt att ange vilken samlad effekt på djurvälfärden som olika kombinationer av dessa faktorer har under praktiska förhållanden vid utegång vintertid. Fuktig väderlek runt fryspunkten kan i kombination med stark vind vara mer påfrestande för djuren än lägre temperaturer vid torr väderlek utan vind. Den praktiska betydelsen av detta är dock sannolikt låg, om djuren har möjlighet att söka skydd. Blöt päls kan i kombination med stark vind orsaka stora värmeförluster, men utan vindpåverkan blir vinterpäls inte genomblöt av nederbörd och behåller därför en betydande del av sin värmeisolerande förmåga. En blöt liggyta ökar kroppens värmeförluster och åtminstone nötkreatur föredrar mjuka, torra och rena liggplatser. Det finns trots detta inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att avgöra ifall sådana liggplatskvaliteter är helt nödvändiga för att uppnå en god djurvälfärd eller ej. För att hålla en jämn kroppstemperatur anpassar djuren sin fysiologi och sitt beteende varigenom värmeproduktionen och värmeförlusterna regleras. Om temperaturen underskrider den nedre kritiska temperaturen, kommer fysiologiska och beteendemässiga mekanismer att aktiveras för att öka värmeproduktionen och minska värmeavgivningen. Djuren huttrar, ökar sitt foderintag, söker lä, placerar sig från vindriktningen och utnyttjar värmestrålningen från andra djur. Nötkreatur tycks ha förmåga att lära sig att hitta och utnyttja olika mikroklimat i terrängen eller i skydd av andra djur. Den termoneutrala zonen påverkas av många djurspecifika faktorer såsom ras, ålder, hälsotillstånd, beteende och grad av tillvänjning, liksom av omständigheter i miljön såsom stark solinstrålning och blåst, liksom att pälsen förlorar delar av sin isolerande förmåga när den blir smutsig och blöt av gödsel, jord eller regn. Djuren kan även anpassa sig mer långsiktigt till klimatförhållandena genom att sätta eller tappa päls och genom att förändra sin hormoninsöndring och ämnesomsättning så att den termoneutrala zonen förskjuts. Det finns husdjursraser som särskilt har utvecklat förmågan att hantera kallt respektive varmt klimat, t.ex. genom att ansätta kroppsfett. Det är osannolikt att vuxna utegående nötkreatur och får hamnar utanför sin termoneutrala zon så länge de är torra, i god kondition, har tillräckligt med foder och ges möjlighet att vänja sig gradvis vid klimatet, eftersom deras metaboliska förmåga är tillräcklig för att bibehålla värmebalansen. Djurens överskottsvärme bidrar till att blöt päls torkar. Nyfödda djur (sannolikt upp till ett par veckors ålder) är dock känsligare, 6 liksom sjuka djur och djur i dålig kondition. Kalvnings- och lamningssäsongen för utegående djur bör därför förläggas utanför den kallaste delen av året, och sjuka djur kan behöva tas inomhus. Markförhållandena behöver beaktas så att djuren har tillgång till en bärande markyta utan synliga vattensamlingar. När det inte är betessäsong är det viktigt att marken bär på ytor där djuren vistas en stor del av tiden. Vid hög beläggning ökar djurens tramp och gödsel belastningen på mark och vegetation. Resurser som foder, vatten och konstruerade skydd kan behöva placeras på dränerad markyta eller flyttas då och då för att undvika upptrampade, smutsiga och halkiga förhållanden. För att djuren inte ska vara långvarigt blöta och förlora extra värme behövs tillgång till något slags skydd mot regn och hård vind. Behovet av konstruerade skydd är dock oklart och beror sannolikt på individuella djurfaktorer, klimatförhållanden och förekomst av naturliga skydd, främst vegetation och terrängformationer. Det har inte visats att konstruerade skydd överlag skulle vara bättre för djurens välfärd än naturliga skydd, om sådana finns tillgängliga för samtliga djur i flocken, eller att djurens beteende skulle vara mycket annorlunda med tillgång till konstruerat vindskydd än med naturliga skydd. Effekten av konstruerade skydd är i hög grad beroende av att de utformas och placeras korrekt. Användning av konstruerade skydd kan innebära ökat markslitage, större gödselbelastning och sämre renhet hos djuren, i de fall det leder till en större koncentration av djur på en begränsad yta. Även i anslutning till naturliga skydd kan motsvarande problem ses, om djuren koncentreras till liten yta. Husdjur är motiverade till rörelse och möjligheter att röra sig förbättrar deras välfärd. Djur som hålls frigående har ett större energibehov än djur med begränsad rörelsefrihet. Foderbehovet vid kalla förhållanden påverkas av den termiska närmiljön och djurens nedre kritiska temperatur. Utfodringen bör ske avskilt från liggplatsen för att minska belastningen av gödsel, urin och tramp där djuren ska ligga. Om fodertillgången är begränsad vid låga temperaturer kan djuren ändå öka sin värmeproduktion på bekostnad av tillväxt av kroppsvävnad eller mjölkproduktion. Vid låga temperaturer är vattenförlusterna genom avdunstning och behovet av vatten för att täcka dessa lägre. Behovet av dricksvatten kan under vissa förhållanden täckas genom intag av snö, men välfärdskonsekvenserna är inte helt utredda och därtill behöver snöns hygieniska kvalitet beaktas. Utegående djur kan i vissa områden utsättas för rovdjursangrepp. Det finns begränsat med belägg för effektiviteten hos olika rovdjurssäkrande åtgärder. Utegång minskar i allmänhet risken för klövsjukdomar och ektoparasiter, samt förbättrar djurvälfärden på flera sätt. Klövspaltinflammation, klöveksem, digital dermatit och klövröta orsakas av en kombination av bakteriell smitta och en fuktig och smutsig närmiljö. Angrepp av löss är vanligt i svenska besättningar av nötkreatur och får över hela landet och kan orsaka klåda och håravfall, vilket kan sätta ner djurens välfärd. Lössen trivs bra där det är fuktigt ochvarmt och gynnas av lång och tjock päls, liksom av att djuren håller sig nära varandra. Det är vanligare med löss på stall än utomhus. Det är olämpligt att massbehandla utegående djur med håravfall rutinmässigt mot löss utan att först säkerställa diagnosen, eftersom det ökar risken för resistensproblem och kan skada mikrofaunan i djurens spillning. Smittsamma sjukdomar kan härbärgeras och spridas av vilda djur och överföras till utegående husdjur genom direkt eller indirekt kontakt. 7 Ett gott förhållande mellan människa och djur är ett allmänt accepterat kriterium för gott djurskydd. En god skötare behöver förstå principerna för effektiv djurhantering och ha en positiv inställning till djuren. Lantbruksdjur kan vänjas vid hantering och transport. Att hålla nötkreatur och får utomhus året om, t.ex. i ranchdrift eller andra extensiva system, innebär vanligtvis en minskning av kontakten mellan människa och djur. Ovana vid hantering medför en ökad risk att djuren blir mer skygga och kan bli stressade, rädda och ibland aggressiva när hantering och fixering ändå blir nödvändigt. Väl utformade fasta eller mobila hanteringsanläggningar för veterinärbehandling, lastning, kalvning på bete, hantering av nykalvade kor och andra arbetsrutiner kan göra arbetet mer effektivt och minska stress och risker för skador både för djur och människa. Tillsynen av djuren är en utmaning i extensiv djurhållning, särskilt runt kalvning och lamning i kallt klimat, eftersom det kan vara svårt att hitta alla djur och att komma tillräckligt nära för att genomföra en tillfredställande kontroll av kondition, eventuella skador och sjukdomar. Digitala hjälpmedel kan användas för att effektivisera tillsynen, men kunskapen är begränsad om hur det kan göras i praktiken. Digitala hjälpmedel kan inte helt ersätta direkt kontakt mellan människor och djur. Olycksriskerna för djurskötare vid djurhantering beror bland annat på vilka hanteringsanordningar som gården har och hur vana djuren är vid att bli hanterade. Det saknas vetenskapligt baserad kunskap om arbetsmiljö och säkerhet vid hantering av nötkreatur utomhus. Dominansförhållanden bestämmer hur olika individer utnyttjar resurser som är begränsade. Det är därför viktigt att alla djur får tillgång till de resurser som krävs för en acceptabel djurvälfärd

Byggnadstekniska åtgärder för lägre ammoniakemission från djurstallar

Utsläpp av ammoniak bidrar till övergödning och försurning av känsliga ekosystem via långväga transport i atmosfären. Ammoniakavgången från jordbruket är förutom en belastning för den yttre miljön även en förlust av kväve från gårdens växtnäringsbalans. Ungefär 20% av ammoniakemissionen från jordbruket släpps ut från djurstallarna. Projektets syfte var att inventera internationella lösningar för att minska ammoniakemissionen från nöt-, svin- och fjäderfästallar samt att arbeta fram ett informationsmaterial. Ammoniakemission från gödsel påverkas av ett antal faktorer. Kunskap om hur de olika faktorerna påverkar ammoniakemissionen ökar förståelsen för de åtgärder som kan göras. Faktorerna påverkar inte bara ammoniakemissionen från stallet utan även ammoniakkoncentrationen i stallet vilket har betydelse för arbets- och djurmiljön. Sju faktorer beskriver de förhållanden i gödseln som påverkar ammoniakemissionen; mängden kväve i gödseln, gödseltemperaturen, gödselns pH, enzymaktivitet på golvytorna, C/N-kvot i gödseln, adsorption av ammoniak och ammonium i strömedel samt syreinnehåll/vatteninnehåll i gödseln. Exempel på åtgärder som bygger på faktorer i gödseln är urindränering, kylning av gödseln, sänka pH i gödseln, torv i djupströbäddar samt torkning av fjäderfägödsel. Två faktorer behandlar gränssnittet mellan gödsel och luft; gödselbemängd area och exponeringstid. Exempel på åtgärder som bygger på faktorer i gränssnittet mellan gödsel och luft är att minska gödselarean samt urindränering som snabbt för ut urinen ur stallet. Fyra faktorer beskriver de förhållanden i luften som påverkar ammoniakemissionen; luftrörelser, lufthastighet, luftflöde och lufttemperatur. Luftrörelser och lufthastighet påverkar luftskiktet närmast gödselytan. Exempel på åtgärder är att förhindra luftläckage in genom utgödslingen samt att kyla inkommande luft under sommaren. Svenska inhysningssystem- och gödselhanteringssystem skiljer sig i vissa avseenden från utländska på grund av tradition, klimat och djurvälfärd. Detta gör att en del av de åtgärder som rekommenderas utanför Sverige inte kan användas i våra system. Samtidigt har många av de svenska systemen lägre ammoniakemission än de traditionella systemen i andra länder, exempelvis boxar med delvis spaltgolv för slaktgris och mekaniska skrapor jämfört med boxar med helspalt och lagring av gödsel under spaltgolvet. Det saknas uppgifter på ammoniakemission från ett flertal inhysningssystem i Sverige. Att använda utländska forskningsresultat innebär en stor osäkerhet. Ett annorlunda klimat och andra foderstater kan göra att ammoniakemissionen från utländska djurstallar skiljer sig från svenska djurstallar. Inhysnings- och gödselhanteringssystem i Sverige är för en del produktionsgrenar dessutom olika de utländska systemen. Eftersom utvecklingen inom animalieproduktionen i ett flertal länder i Europa bland annat går mot bättre djurmiljö är det även av internationellt intresse att ta fram säkra emissionsfaktorer för svenska djurstallar. Samtidigt bör emissionen av växthusgaser bestämmas eftersom inhysningssystem i framtiden kommer att värderas efter en helhetsbedömning av hur de påverkar miljön. Efter inventeringen har följande åtgärder bedömts ha störst potential vid ombygge eller nybygge; Djurstall för nötkreatur: - Planera och utforma stallet så att det blir liten gödselbemängd area. Exempelvis ger 15% reducering av gödselgångens area ca 20% lägre ammoniakemission. - Utforma helt golv med 3% lutning mot urindränering i mitten av gödselgången. Jämfört med ingen lutning och urindränering ger det 50% lägre ammoniakemission. - Frekvent rengöring av spaltgolvet med skrapa i kombination med spolning. Ammoniakemissionen minskar med ca 15% men vattenförbrukningen, 20 l per ko och dag, ökar behovet av lagringsvolym på gödselbehållaren. - Urindränering samt kylning av gödseln i gödselrännor i stall för uppbundna djur. Kylning med grundvatten minskar ammoniakemissionen med ca 20%, med värmepump blir effekten större. - Utforma djupströbäddsystem med gödselgång längs foderbordet. Djurstall för grisar: - Planera för bra boxfunktion och rena boxar. Ammoniakemissionen kan reduceras med ca 20% om spaltgolvsarean minskas från 40% till 25% av boxarean. - Minska den gödselbemängda arean i gödselkulvertarna genom att göra dem V-formade med sluttande väggar. Behöver testas och utvärderas i svenska stallar. - Kyla gödseln i kulvertarna med värmepump och kylslingor. Genom att sänka gödseltemperaturen med 5 oC minskar ammoniakemissionen med ca 30%. - Rena stalluften med biofilter eller skrubber. Biofilter minskar ammoniakemissionen med ca 65%, kemisk skrubber ca 95% och bioskrubber med ca 70% om all luft renas. Genom att rena minimiventilationen (ca 30% av frånluftkapaciteten) minskas ammoniakemissionen med 40% om luftrenarens effektivitet är ca 50%. - Utforma djupströbäddsystem för sinsuggor med kombinerade golvytor. Djurstall för fjäderfä: - Torkning av gödseln på gödselmattorna reducerar ammoniakemissionen med ca 50%. - Utgödsling av gödselbinge med gödselmatta i system med frigående höns. - Golv under ströbädd isoleras och konstrueras så att inte fukt tränger upp underifrån. - Tillsatsvärme vintertid i stallar med frigående höns. - Golvvärme i slaktkycklingstall minskar ammoniakemissionen med 50%. - Rena stalluften med biofilter eller skrubber (se ovan)

Emission av ammoniak, lustgas och metan från gödselbäddar i stall för nötkreatur och grisar - litteraturgenomgång

Det är av stor vikt för den fortsatta utvecklingen av gödselbäddsystem att det finns tillförlitliga värden på kväveförlusterna från stallet. Ett tillförlitligt värde på kväveförlusterna ger noggrannare växtnäringsbalanser på gårdsnivå samt ett korrekt beslutsunderlag vid val av inhysningssystem. Tillförlitliga värden på ammoniakemissionen ger noggrannare beräkning av ammoniakutsläppen på nationell nivå. Idag bygger beräkningarna på emissionsfaktorer där kväveförlusterna via ammoniak är 20% från djupströbäddar för nötkreatur och 25% från djupströbäddar för grisar. Från gödselbäddar kan emellertid kväve även avges som lustgas, kväveoxid och kvävgas. Förutom emissionen av ammoniak är det viktigt för framtiden att utforska emissionen av växthusgaser från animalieproduktionen. Vid värdering av inhysningssystem angående ammoniakemission måste även emissionen av växthusgaser beaktas. Denna litteraturgenomgång beskriver internationell forskning kring emission av ammoniak och växthusgaser från system med gödselbädd för nötkreatur och grisar med begränsning till emissioner från stall. Litteratursökningen resulterade i 10 st undersökningar redovisade i den vetenskapliga litteraturen om ammoniakemission från gödselbäddar för nötkreatur samt 13 st från gödselbäddar för grisar. Förutsättningarna och skötselrutinerna varierar mellan undersökningarna och är i en del fall mycket olika förhållandena i Sverige. Litteratursökningen fann inga undersökningar redovisade i den vetenskapliga litteraturen angående emission av ammoniak, lustgas och metangas från gödselbäddar för får och häst. Kväveförlusten via ammoniakemission uppskattas till mellan 4 – 10% för djupströbädd för nötkreatur. Lustgasemissionen kan öka kväveförlusterna med ca 1%. Det finns inga uppgifter på kväveförluster via emission av kväveoxid och kvävgas. Litteraturgenomgången indikerar alltså att 20% kväveförluster via ammoniak från djupströbäddar för nötkreatur är för högt. Fler undersökningar med förutsättningar samt skötselrutiner liknande de svenska krävs för att öka säkerheten på kväveförlusterna från djupströbäddar för nötkreatur under svenska förhållanden. Ammoniakemissionen från djupströbäddar av halm för slaktgrisar uppskattas ge kväveförluster mellan 20 – 30%. Dessutom kan kväveförlusterna i form av lustgasemission vara mellan 0 – 4%. För tillväxtgrisar på djupströbädd av halm är motsvarande kväveförluster 5 – 12% via ammoniakemission samt 0 – 4% via lustgasemission. Kvävebalansberäkningar indikerar dessutom att stora mängder kväve kan emitteras som kvävgas. Kväveförluster från djupströbäddar med ätbås för sinsuggor enligt svenskt system behöver utforskas eftersom ingen undersökning med motsvarande system finns i litteraturen. Även undersökningar kring kväveförluster från digivande suggor samt tillväxtgrisar liknande svenskt system bör genomföras. Emissionen av lustgas och metangas är förmodligen större från inhysningssystem med gödselbädd än från system med flytgödsel och daglig utgödsling. Emissionerna visar en stor variation beroende på förhållandena i bädden. Fler undersökningar krävs för att emissionsfaktorerna för lustgas och metan från gödselbäddar skall vara tillförlitliga