Multilingual classrooms: opportunities and challenges for English medium instruction in low and middle income contexts

This report is the product of a research collaboration between Education Development Trust, the British Council and The Open University. Its starting point was to consider the complex field of English Medium Instruction (EMI) policies in low and middle income countries (LMICs). Its purpose is to provide insight and support to those responsible for setting policy or enacting it in complex language environments around the world. The work recognises the importance given to English language by governments in the future development of intellectual and economic capital, and to accessing opportunity in an increasingly global world. It also recognises and respects the strong argument calling for education and learning to be conducted in a language spoken by learners and teachers. Navigating these two influences can appear impossible at times as they can be unhelpfully positioned as opposites. This research study set out to do two things: • Look at the global literature and draw on the lessons from existing research. • Focus on illustrating the operational enactment and levels of understanding of EMI polices in schools in two primary school contexts – Ghana and Bihar, India. These very different contexts provide valuable lessons that will help policy makers, educators, teacher trainers and schools to navigate the complexities of multilingual EMI environments

Jakt med pil och båge

Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta kul- och hagelvapen med blyhaltig ammunition och i vilken omfattning bly framledes kommer att vara tillåtet i ammunition. Vid bedömning av konsekvenser av jakt med pil och båge behöver olika tänkbara etiska perspektiv och normativa etiska teorier beaktas. Etiska överväganden kan hjälpa till att belysa om de risker som ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge skulle innebära för vilt, människor, egendom och natur uppvägs av metodens fördelar i förhållande till jakt med krutdrivna vapen. Förekommande argument för eller emot jakt med pil och båge har granskats. Resonemanget innebär inte att Rådet förespråkar något särskilt perspektiv eller synsätt, eller utifrån något sådant vill rättfärdiga eller motsäga rättfärdigande av jakt med pil och båge, utan syftar till att belysa olika tänkbara argument. Det finns en risk att allmänheten motsätter sig ett beslut att tillåta jakt med pil och båge grundat främst på argument om nöje och utmaningar för jägaren. För att jaktmetoden ska accepteras är det viktigt att den kan motiveras även på andra sätt och att lidandet för de jagade djuren minimeras. Det är oklart huruvida ett införande av jakt med pil och båge skulle påverka acceptansen för jakt i allmänhet

Redundancy or Scarcity of Time? A Study of Time Use in Sweden since the 1980s

This master thesis in economics discusses the time use of today as well as the observed trends in time use over the last 20 years in Sweden. This is done by analysing time-use and consumption data at the microeconomic level, i.e. by explaining individual behaviour given the economic assumption of a rational behaviour. We reach the conclusion that the value of time is an important explanatory variable concerning the rationality in that time is used differently by different individuals and in the changed use of time. Furthermore, other variables such as social norms and the process benefit of a certain activity, i.e. the satisfaction obtained from performing this activity, are also crucial determinants. In addition we discuss whether an increased value of time results in an increased level of stress, and we reach the conclusion that stress above all is attached to certain socioeconomic groups. However, we are of the opinion that the increased value of time can explain a perceived general increase in the speed of time. Finally, the thesis ends with a discussion in which time is linked to happiness and welfare, and we pose the question whether the indiviual uses his/her time in such a way that happiness is maximised. We conclude that it is difficult to use one’s time in this way, since it is impossible to know one’s total supply of time

Physical activity for persons with obesity—a health project reported

In public health contexts, increased physical activity habits and fitness (aerobic and strength capacities) are positively related for promoting health and preventing  and treating common diseases/problems, including obesity and overweight. A strongly graded inverse association between physical activity and obesity has been shown both for adults and children. However, a lower mortality risk has been shown for those with greater weight but good aerobic capacity than for those of recommended weight but less fit. On the basis of a health project with physical activity for persons with or without obesity, the paper discusses evidence-based methods for promoting physical activity. General guidelines for the amount of physical activity for persons are described, as are the numerous physiological and medical advantages of physical activity. The economic benefits are also illustrated. The paper exemplifies methods of measuring physical activity habits and physical fitness. These two factors must be observed when showing improvements in public-health contexts, including groups with obesity.

The inverse association between a fish consumption biomarker with gingival inflammation and periodontitis : a population-based study

AIM: The metabolite 3-Carboxy-4-methyl-5-propyl-2-furanpropionic acid (CMPF) is a fatty fish-intake biomarker. We investigated the association between plasma levels of CMPF in relation to gingival inflammation and periodontitis case definition, as well as extent and severity variables. METHODS: The Malmö Offspring Study (MOS) is a population-based study, and the Malmö Offspring Dental Study (MODS) is its dental arm, including periodontal charting. Plasma CMPF was measured using liquid chromatography-mass spectrometry and studied in relation to periodontal diagnosis and parameters using multivariable linear or logistic regression modelling adjusting for age, sex, education, BMI, fasting glucose and smoking. RESULTS: Metabolite data were available for 922 MODS participants. Higher CMPF levels were associated with less gingival inflammation (beta -2.12, p=0.002), and lower odds of severe periodontitis (OR 0.74, 95% CI=0.56-0.98). Higher CMPF levels were also associated with more teeth (beta 0.19, p=0.001), lower number of periodontal pockets (>4 mm) (beta -1.07, p=0.007) and lower odds of having two or more >6 mm periodontal pockets (OR 0.80, 95% CI=0.65-0.98) in fully adjusted models. CONCLUSION: CMPF, a validated biomarker of fatty fish consumption, is associated with less periodontal inflammation and periodontitis. Residual confounding cannot be ruled out and future studies are warranted. This article is protected by copyright. All rights reserved

Medium of instruction policies in Ghanaian and Indian primary schools: an overview of key issues and recommendations

This paper reports on a rigorous literature review of research into medium of instruction in Ghana and India, whose language-in-education policies represent two contrasting models of use of local languages and the development of competence in English. The paper begins by briefly overviewing the language-in-education policy in these two countries and sets out the methodological approach underpinning this review. It then turns to the initial findings, which are discussed in two parts: the first categorises the three areas of research explored in the empirical studies reviewed, namely the effectiveness of language-in-education policies, problems hindering the implementation of these policies, and attitudes to these policies. The second provides an overview of the recommendations for how, given the obstacles in implementing the current policies, to better ensure the effectiveness of language-in-education policies in Ghana and India. Together these findings show that similar issues arise that contribute to challenges of providing equitable, quality education, and similar recommendations have been put forward as a result. This paper thus provides a valuable overview of key issues in the role of language-in-education policies in improving equity and quality in education in LMICs