Tidsbegränsade anställningar - faktorer som påverkar sannolikheten att ha ett tidsbegränsat arbete, samt inkomstskillnader mellan fasta och tidsbegränsade jobb

Det finns två kategorier av anställningsformer, fasta och tidsbegränsade. Andelen tidsbegränsade arbeten har ökat under de senaste två decennierna. För den anställde kan tidsbegränsad anställning vara ett ofrivilligt val. Anställningsformen innebär ofta större osäkerhet för individen, men kan även innebära andra begränsningar. Syftet med studien är att undersöka vilka faktorer som påverkar sannolikheten att vara tidsbegränsat anställd, samt att undersöka inkomstskillnader mellan olika anställningsformer. För att genomföra studien används datamaterial från arbetskraftsundersökningarna. En binär och en multinominal logistisk modell används för att skatta sannolikheter och ett par inkomstregressioner skattas. Studien omfattar åren 1997 till 2004 och gäller svenska förhållanden. Studien visar att ålder och födelseland är två viktiga faktorer som påverkar sannolikheten att ha en tidsbegränsad anställning. Yngre och utlandsfödda har högre sannolikhet att ha ett tidsbegränsat arbete, allt annat lika. Även sektor, bransch, socioekonomisk status och familjeförhållanden påverkar sannolikheten. Det finns ingen signifikant skillnad mellan könen när det gäller sannolikheten att ha en tidsbegränsad anställning. Delas tidsbegränsade anställningar upp i olika kategorier framkommer dock skillnader. Kvinnor har högre sannolikhet att ha ett vikariat, men lägre sannolikhet att ha en prov-, projekt- eller behovsanställning i jämförelse med män. Det finns flera teorier som kan förklara olika delar av resultaten, de viktigaste berör fasta arbetskraftskostnader, dual arbetsmarknad, screening, och olika preferenser. Fast anställda var den grupp som hade högst årsarbetsinkomst och behovsanställda den grupp som hade lägst, om kategorin övriga tidsbegränsade anställda bortses från. På grund av datamaterialets kvalitet går det dock inte att dra någon slutsats om huruvida inkomstskillnaderna mellan fast anställda och tillfälligt anställda beror på skillnader i individ- och jobbkaraktäristiska eller på diskriminering

Intern könssegregering - en fallstudie av specialistläkare och nationalekonomstudenter

Med intern könssegregering menas att kvinnor och män arbetar inom olika specialiteter av ett yrke. Ett yrke som har en jämn könsfördelning kan därför ändå vara starkt segregerat. Könssegregering kan innebära problem i form av till exempel effektivitetsförluster, privatekonomiska förluster och ojämn maktfördelning. Syftet med studien är att undersöka om intern könssegregering förekommer bland yrken som varit mansdominerade, men som idag har en betydligt jämnare könsfördelning. Hur segregeringen har påverkats av att andelen kvinnor ökat inom yrket och om det finns en koppling mellan lönenivå och andel kvinnor inom en specialitet undersöks. Olika faktorer bakom intern segregering diskuteras. En fallstudie av specialistläkare och nationalekonomstudenter görs. Graden av segregering mäts i form av att ett segregeringsindex räknas ut. Statistik från Socialstyrelsen, Sveriges läkarförbund och Ladok, samt en studentuppföljning vid Nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet ligger till grund för studien. Resultatet av studien visar att intern segregering förekommer bland både nationalekonomstudenter och specialistläkare, dock i mindre utsträckning än i samhället i stort. För specialistläkare gäller att graden av intern segregering till en början minskade när andelen kvinnliga läkare ökade, men har under de senaste åren varit i stort sett oförändrad. En koppling mellan lönenivå och kvinnoandel för en specialitet har endast fått svagt statistiskt stöd i studien. Orsakerna bakom intern könssegregering bedöms vara flera. I fallen med läkares och nationalekonomstudenters val av specialitet bedöms bland annat olika preferenser mellan könen och olika arbetsförhållanden för olika specialiteter kunna påverka