Patent på datorprogram - EU-kommissionens direktivförslag om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar jämfört med Europeiska Patentverkets praxis

Patenträtten omfattas av såväl nationell lagstiftning som internationella konventioner. Flera plattformar fungerar parallellt med syftet att ge uppfinnaren en möjlighet att få det skydd han anser sin uppfinning behöva. Denne kan välja att söka patent på nationell, regional, eller internationell nivå. I Europa är det den Europeiska Patentkonventionen (EPC) som varit vägledande för europeisk patentpraxis utveckling. Samtliga EU-stater och ytterligare ett antal europeiska länder är anslutna till konventionen och har också anpassat sin nationella lagstiftning efter denna. Dock förekommer det skillnader i såväl lagstiftningarna som i praxis. Detta har uppmärksammats av EU, eftersom divergerande patentregler i EU-staterna mycket väl kan hämma fullföljandet av den inre marknaden och varors fria rörlighet. Med anledning av detta håller man nu successivt på att harmonisera patenträtten. Bland annat väntas det komma en patentförordning inom ett par år. Förslag till rådets förordning om gemenskapspatent /* KOM/2000/0412 slutlig - CNS 2000/0177 */. Dock har man valt att redan nu gå in och harmonisera patenträtten inom vissa områden, där det anses vara särskilt angeläget. Ett av dessa är datorprogramområdet där kommissionen lade fram ett direktivförslag år 2002. Enligt ordalydelsen i art. 52 (2) EPC är datorprogram exkluderade från patentering. Trots detta är det idag inga problem att få patentskydd för dator-programrelaterade uppfinningar. Det beror på att undantaget inskränks av st (3) som begränsar stadgandet att endast gälla datorprogram ''som sådana''. I och med det s.k. Vicom-målet öppnades för patentering av datorprogramrelaterade uppfinningar i Europa. Detta följdes sedan av en rad avgöranden från EPOs Board of Appeal (BoA) för att klargöra på vilka sätt ett datorprogram anses utgöra en patenterbar uppfinning. BoA har valt att inrikta bedömningen på begreppen ''tekniskt karaktär'' och ''teknisk effekt'' för att avgöra om en datorprogramrelaterad uppfinning är patenterbar. Allt eftersom har begreppen fått en något förändrad betydelse och det råder idag ingen tvekan om att de har en betydligt bredare definition än för 20 år sedan. De två senaste avgörandena, IBM I och II, innebär att ett datorprogram kan vara patenterbart på sin bärare om det medför en potentiell ytterligare teknisk effekt när det exekveras i en konventionell dator. Detta utgör ingen egentlig förändring av själva patenterbarhetsförutsättningarna, utan är bara en ny kravkategori (programproduktkrav) som i praktiken ger ett bättre skydd för datorprogrammet än tidigare när endast metod- och systemkrav ansågs vara patenterbara. Författarens slutsats är att direktivet inte är tillräckligt genomarbetat och att det är ofullständigt på flera punkter. Kommissionen har i direktivförslaget valt att frångå EPOs praxis när det gäller programproduktkravet eftersom man anser att det skulle kunna ge möjlighet att patentskydda datorprogram som sådana, något som idag skyddas genom upphovsrätten. En sådan inskränkning skulle emellertid knappast skapa en tillfredsställande harmonisering av den europeiska patenträtten. Snarare föreligger en risk att den obalans som redan finns mellan EPOs och nationella domstolars praxis skulle rubbas ytterligare. Direktivet saknar dessutom ett klargörande av hur nationella domstolar i framtiden skall förhålla sig till EPOs praxis när EG-rätten alltmer utökar sitt kompetentsområde till det industriella rättsskyddet