Waiting and Rejection: An Organizational Perspective

Time spent waiting is frequently regarded as time wasted, and therefore as something to be avoided or at least minimized. In this article, however, waiting is viewed from an organizational perspective: delay and waiting are seen as integral to the strategic functioning of organizations, and to their handling of individual requests. Various kinds of waiting or intended organizational delays are described in terms of their contribution to `cooling out'. Waiting as cooling out means that waiting pacifies those frustrated (or possibly frustrated) by the organization. The analysis also addresses various manifestations of the social dialogue between the organization and the rejected, including those cases where waiting does not have a cooling out effect

The forest as a taskscape: seeing through the good forest owner’s eyes

This article is a reanalysis of interviews conducted in 2006 and 2009 with forest owners and their families. It gives a complementary interpretation of the forest owners’ decisions to replant spruce despite strong criticism from the public and from experts. The interviewees’ visual conception of the forest landscape and how they relate to it through their forestry practices is analysed. The results show that the forest owners prefer landscapes that are clean and tidy, showing characteristics indicative of forestry skills. At the same time they remain sensitive to the existence of other value systems among the public. The forest owners’ way of looking at the forest was characterized by the fact that they worked with the landscape; for them the forest is not only a symbolic project linked to identity, but also a taskscape, an imprint of performed work. In the discussion, the forest owners’ aesthetic value system is discussed and a supplementary answer is given to why forest owners refused to heed warnings about the replanting of spruce, a question that earlier studies generally attributed to forest owners’ wish to avoid short-term economic risks

‘Soon there’ll be a society for every bit of the intestine’: The complexities of positioning disability in Sweden today.

This article addresses the issue of the dual situation in which disabled people find themselves in modern society. On the one hand, people are increasingly grouped according to ever more precise labels. The political system demands this emblematic organisation. The article discusses the growth in the number of new, high-profile organisations and how this relates to the political system in which such organisations are needed as ‘dialogue partners’. On the other hand, naturally one finds that in different social contexts there is some opposition to categorisation and labelling. The strong profiling and articulation of disability are thus factors at the political level This article addresses in the first instance the new, politically distinct mode of labelling. However, there is also a discussion of the way in which individuals’ articulated descriptions of their own disabilities demand a response at levels other than the political

The life of young working class mothers in Sweden

Which are the features marking modern motherhood? Our attempts to answer this are based on an investigation among young working-class mothers. Our focus is norms pertaining to the relation between mother and child. Some of these seem distinctly subcultural working-class norms, while others are supposed to be more general. However, norms here presented are held to be the marks of young families, in contrast to older ones. According to these norms children should be in the focus of spending, of demands and of mothers' attention, briefly, in the "psychological center" of mothers. In spite of--or rather because of--this, mothers make conscious attempts to maintain a boundary against their children's becoming the be-all and end-all of their mothers' lives. To working-class mothers this consists primarily infixing a boundary in a physical sense. [ABSTRACT FROM AUTHOR

Gender imbalance in a university hierarchy: can stimulus from outside prompt change?

Abstract in UndeterminedThe article draws on the reports by 12 guest professors - all women - who participated in an EU-financed pedagogical project within a Swedish university's postgraduate studies course, the purpose of which was to address equal opportunities in academia. It has been established that women with doctoral degrees are not being absorbed into the research community. The purpose of the project was to persuade more women postgraduate students to consider university research as a possible future career on finishing their postgraduate studies. The article focuses on the question of whether guest professors, in their capacity as outsiders, observe significant factors in postgraduate students' circumstances that elude departmental staff. Can these observations provide knowledge that might persuade more women to continue in research? Can guest professors provide postgraduate students with experiences and lessons that are not readily available from departmental staff? The analysis of the professors' reports indicates that such is the case

Recension: Teckenspråkiga döva. Identitetsförändringar i det svenska dövsamhället.

Omdöme ”Teckenspråkiga döva” är en rik avhandling. Den innehåller spännande och djuplodande empiriskt material. Fredäng täcker samtidigt in ett stort fält från individnivå med familj och skola till lokalföreningar och riksorganisation och till hur samhället ställer sig i olika frågor. Det är sannolikt att de sociala typer som Päivi Fredäng tar upp, om hur döva ser på sig själva och sin dövhet liksom olika bilder av dövkultur på organisationsnivå stämmer. Samtidigt finn's det en fara som inte gäller enbart Fredäng's avhandling utan även i många andra sammanhang. När identitetsarbete bland skilda grupper blir ett faktum är det högst naturligt att dessa processer beskrive's. I sitt identitetsarbete försöker tidigare förtryckta grupper skapa en någorlunda enhetlig kulturell framtoning. Man måste ena's om vilka frågor som är viktiga. Det blir då lätt så även den beskrivande forskaren att det som spretar ut, det som inte passar in, det som inte stämmer, välj's bort. För det är ju inte det som skall beskriva's. Därför tog jag i min opposition upp vissa synpunkter på urvalet. Författaren hade valt bort vissa döva, bl a de som kallade's ”isolerade döva”. Vidare resonerade Fredäng kring några döva som var ovilliga att delta. Det var i första hand äldre män som arbetade i hörande miljö. Den förklaring som Fredäng ger till dera's vägran är att denna grupp ”prägla's av obenägenhet att kasta sig in i något man inte känner till, rädsla om missförstånd eller att man inte förstått den skriftliga informationen”. Som läsare blir man naturligtvi's förvånad att just de äldre män i hörande miljö skulle vara de som var rädda att kasta sig in i något då som innebär att bli intervjuade. Det hade varit mycket intressant att närmare få reda på skälen till att man vägrar. Eller skälen till att isolerade döva inte uppfyller de kriterier som Fredäng ställt upp för att ingå i gruppen. Jag urskiljer en sådan homogeniseringstenden's även när det gäller tolkningen av intervjuerna. En av intervjupersonerna beskriv's som nullifierande. Beteckningen nullifierande refererar till en psykisk försvarsmekanism för att skydda den personliga identiteten; genom att distansera från andra och tillintetgöra andra's betydelse bekräftar individen sin identitet. De citat som ge's från intervjun med den enda person som är nullifierande är ”det är trevligare att prata med hörande än med döva. Döva tjatar om samma sak. Inget nytt förstår du. Vi har inga gemensamma intressen. Döva vill bara sporta. För mig är det helt likgiltigt.” I en annan del av samma intervju: ”För mig är det så att utan planerade mål är jag fri. Det betyder att jag kan välja olika saker hela tiden. Att ha mål betyder att det är tungt och jag måste anpassa mig, förstår du. Jag vill känna mig fri.” Det är den nullifierande Ander's som ville känna sig fri och som tyckte att döv bara ville sporta. Jag ser inte detta som att han ”tillintetgör andra's betydelse”. Vid disputationen menade Fredäng att om man såg intervjun som helhet blev bilden mer dyster. Misskrediteringar? Päivi Fredäng har dock i stort varit känslig i sina tolkningar av intervjuerna. Hon tar upp spännande saker som ”förklarad gemenskap” som en misskreditering. Förklarad gemenskap innebär att en döv befinner sig bland hörande och hörande får förklara t ex vad de skrattar åt, vad som är poängen i historien osv. Den döva tar del i gemenskapen i efterhand. Förklarad gemenskap kan uppleva's som utanförskap och misskännande. Ett annat exempel som Fredäng nämner är partikularisering. Partikularisering innebär att en individ ur den nedvärderade gruppen framstår som särskilt duktig. Förvånade kommentarer från hörande som, ”att du kan köra bil så bra fast du är döv, att du kan dansa så bra fast du är döv” är partikularisering. Även detta upplevde's som ett kommunikativt misskännande. Jag såg detta som känsligt urskiljande av sådant som var väl menat från omgivningen's sida men som uppfattade's negativt av den döve/döva. Vid disputationen framhöll emellertid Fredäng att det var inte all's så att alla upplevde förklarad gemenskap eller partikularisering som misskännande. Vissa av de intervjuade såg det snarare som positiv kommunikation från omgivningen's sida. I avhandlingen är dock detta exempel på misskännanden. De som upplever förklarad gemenskap och partikularisering som positiva beteenden från omgivningen's sida finn's tyvärr inte med i avhandlingen. I stort finner jag ho's Päivi Fredäng en vilja av att ta med de oliktänkande och konflikterna mm. Det är dock inte lätt när man skall framställa en bild av ett skeende - och en någorlunda enhetlig sådan - att vara särskilt uppmärksam mot det som inte stämmer in. Det blir snarare naturligt i forskningsprocessen att man använder kriterier för det som kan skala's bort. Detsamma gäller tolkningen av materialet. Det blir lätt så att man tar in vissa oliktänkande och vissa variationer. Även öppenheten tenderar att bli selektiv. Samtidigt blir det bortsorterade konfunderande. Vilka vägrar att ställa upp? Eller varför beskriv's som någon social typ – här den nullifierande – som så tragisk? Avhandlingen är mycket gedigen. Den är intressant och spännande att läsa. Det är ett stort referensmaterial som Päivi Fredäng har gått igenom och henne's empiriska material vidgar säkert vyerna. Vad jag vill framföra i denna recension är dock behovet av en allmän uppmärksamhet då grupper's identitetsarbete beskriv's. Att kanske särskilt ta fasta på de konfunderande? Kan det vara ett tecken på något som inte stämmer med hänsyn till vad som beskrive's