Om viljan att veta (eller inte) : – en essä om fattigdom, moderskap och motstånd

Abstract

Under flera års tid besökte jag regelbundet de platser som de mest utsatta människorna i det svenska samhället förpassas till när de inte lyckas ta sig in på en alltmer svåråtkomlig, segmenterad och segregerad bostadsmarknad. Det var campingplatser, härbärgen, vandrarhem, hotell, mögliga villor med en familj i varje rum, inneboende i slitna lägenheter i miljonprogramsområden som hyrs ut svart till ockerhyror. I industriområden, gamla serviceboenden, ombyggda kontorslokaler och baracker lever människor under förhållanden som de flesta etablerade svenskar inte ens kan föreställa sig. Människor med svår missbruksproblematik, psykiska sjukdomar, föräldrar, ofta ensamstående mammor, och barn delar ibland samma korridorer, kök och badrum