I det här arbetet tillämpas Vinay och Darbelnets indirekta metoder på Birgitta
Hammars (1963) respektive Mats Zetterbergs (2010) översättningar av J.D.
Salingers novell Uncle Wiggily in Connecticut. Syftet är att se vilka av metoderna
som används i översättningarna av novellens dialog, och i vilken utsträckning som
det här görs, samt bakomliggande motiv. En djupare studie av metoderna avser att
kartlägga vilken av översättningarna som är mest trogen förlagan enligt
högprestigöversättningens norm. Utöver Vinay och Darbelnets metoder undersöks
även förekomsten av semantiska tillägg, explicitgörande, semantiska utelämningar
och implicitgörande enligt Rune Ingos kategorisering.
Resultatet visar att Zetterberg i högre grad än Hammar har använt sig av indirekta
metoder, vilket lett till mindre trohet mot originalet. Han har även gjort ett större
antal semantiska tillägg och explicitgörande, vilket resulterat i en mer pratig och
ordrik stil
