Hay as the feed for reindeer

The palatibility, digestibility and nitrogen balance of the diets containing different amounts of hay and concentrates were investigated by four adult male reindeer after 3x3 Latin square design. Three reindeer were kept inside in metabolic cages and one outside in a fence. Hay was dried timothy hay and concentrates were barley and commercial complete feed. The proportion of hay in the diet dry matter in the different diets was intended to be 80, 65 and 50%. The reindeer did not, however, consume their total hay rations and so those proportions were 75, 62 and 49%. The concentrate rations were, instead, consumed completely. The average total dry matter amounts eaten daily increased, when the proportions of concentrate increased in the diet, being in the different diets 14, 15 and 16 g/liveweight kg, where the amount of hay was 10, 9 and 8 g, respectively. The digestibility of the different components was good in all the diets, (66 — 78%), and there were no significant differences between the diets and animals. The nitrogen balance was negative in all the diets.Hö som foder åt renar.Abstract in Swedish / Sammandrag: Med ett försök vari ingick fyra fullvuxna renar (3 — 4 åriga hanar) och som utfördes enligt 3x3 latinsk fyrkant metoden undersöktes smaklighet och smäkbarhet samt N-balans hos dieter, som innehöll olika mängder hö och kraftfoder. Tre av renarna hölls så länge försöket varade i smältbarhetshäckar inomhus och en var utomhus i inhägnad. Höet var timotej och kraftfodret bestod avkorn och industrielt allfoder. Höets andel beräcknad på fodergivans torrsubstans var pianerad i de olika dieterna till 80, 65 og 50%. Renarna åt dock inte allt det hö, som ingick i fodergivan utan höets andel blev 75, 62 och 49%. Kraftfodergivan åt djuren dåremot helt och hallet. De totala dagligen konsumerade torrsubstansmängderna ökade då kraftfodrets andel ökade och var vid de olika dieterna 14, 15 og 16 g/kg levande vikt. Därav var höets andel motsvarande 10, 9 og 8 g/kg levande vikt. De olika foderkomponenternas smäkbarhet i fodergivan var god eller i de olika dieterna 66 — 78%. I de olika djurens dieter forekom inte heller märkbara skillnader. N-balansen var negativ i alla dieter.Heina porojen rehuna.Abstract in Finnish / Yhteenveto: Eri määriä heinää ja väkirehua sisältävän rehuannoksen maittavuutta ja sulavuutta sekä typpitasetta selvitettiin neljällä täysikasvuisella urosporolla 3x3 latinalaisen maliin mukaan järjestetyssä kokeessa. Poroista kolme oli kokeen aikana sisällä sulavuuskoehäkeissa ja uksi poro ulkona tarhassa. Heinä oli timoteitä ja väkirehu ohraa ja teollista täysrehua. Heinän osuudeksi rehuannoksen kuiva-aineesta laskettuna suunniteltiin eri dieeteille 80, 65 ja 50%. Porot eivät kuitenkaan syöneet tarjottua heinämäärää, joten heinän osuudeksi jäi 75, 62 ja 49%. Väkirehuannoksensa porot söivät kokonaan. Kuiva-aineen päivittäiset kokonaissyöntimäärät lisääntyivät väkirehun osuuden lisääntyessä ollen eri dieeteillä 14, 15 ja 16 g/elopeinokilo, mistä määristä heinää oli vestaavasti 10, 9 ja 8 g/elopainokilo. Rehuannoksen eri komponenttien sulavuudet olivat hyvät, eri dieeteillä 66 — 78% eikä eläinten ja dieettien välillä ollut merkitseviä eroja. Typpitase oli negatiivinen kaikilla dieeteillä

Sweet black currant’s – Mapping of quality characteristics with focus on anthocyanins

Svarta vinbär, Ribes nigrum, är ett bär med lång historia i Sverige och har många kvalitativa egenskaper inte minst hur ett hälsoperspektiv. Dock faller inte detta bär alla i smaken på grund av dess sura smak, därför har förädling med fokus på att få fram en sötare smak utförts vid SLU. Kvalitetsegenskaper hos sju selektioner framtagna på Balsgård, varav fyra sortkandidater med sötare smak, analyserades i laboratorieförsök. Det som undersöktes var halten av totalsyra genom titrering, löslig torrsubstans med refraktometer (Brix-värde), kvoten mellan löslig torrsubstans/ titrerbar syra och innehållet av antocyaniner med HPLC. Antocyaniner bidrar till svarta vinbärs hälsorelaterade egenskaper och därför lades det extra fokus på just dessa, både under den laborativa delen och i den mindre litteraturstudien som utgör bakgrunden. Efter genomförda analyser kunde det konstateras att de utvalda sortkandidaterna hade högre kvot löslig torrsubstans/ titrerbar syra och lägre totalsyrainnehåll än övriga selektioner, och att alla selektioner innehöll varierande mängd och proportioner av de fyra vanligast förekommande antocyaninerna.Blackcurrant, Ribes nigrum, is a berry with a long history in Sweden and has many qualitative properties, not least from a health perspective. However, because of its sour taste, this berry is not to everyone's liking therefore breeding with a focus on getting a sweeter taste has been done. Seven selections produced at Balsgård, including four advanced selections with perceived sweet taste, were analyzed in laboratory experiments. What was examined was the content of acid by titration, sugars via BRIX, the ratio between sugar/acid and the content of anthocyanins by HPLC. Anthocyanins are one of the factors to the health-related aspects of black currants, and therefore extra focus was placed on these, particular during the experiments and in the smaller literary study that is the background. After the tests were carried out, it was revealed that the advanced selections had higher sugar/acid ratio and lower content of titratable acidity compared to the other selections, and that all selections contained varying amount and proportions of the four most commonly occurring anthocyanins

Hästens behov av vitamin A, D och E i foderstaten

Vitaminer är essentiella komponenter som medverkar i olika processer i kroppen. Hästens vitaminbehov beror på ålder, träning, laktation, dräktighet och tillväxt. Underkott av ett vitamin kan resultera i olika bristsjukdomar, vilka kan vara dödliga. Idag marknadsförs dyra vitaminkoncentrat som ett komplement till den befintliga vitaminhalten i foderstaten. Innan utfodring av dessa koncentrat är det viktigt att veta om hästen har ett behov av vitaminkoncentrat eller om de leder till överutfodring. Ett grovfoders vitaminbehov kan påverkas genom vilken vallinbladning som används då vissa gräsarter och baljväxter är mer vitaminrika än andra. Ensilage har bevisats bevara halten vitamin A och E bättre än hö, men däremot innehåller hö en högre halt vitamin D. Försök har påvisat att plasmanivåer av vitamin A, D och E är säsongsvarierande med lägre halt under vinterhalvåret, därmed är tillskottsutfodring av vitaminkoncentrat mer relevant under vinterhalvåret. Denna kandidatuppsats undersöker olika funktioner hos vitamin A, D och E och dess förekomst i grovfoder. Rekommendationer angående hästens vitaminbehov har sammanställts och diskuterats utifrån dess trovärdighet och huruvida ett vitamintillskott är nödvändigt.Vitamin A, D and E are essential components in the body and contribute in many biochemical and metabolic reactions. The horse’s need of vitamins depend on several factors such as: age, level of exercise, lactation, gestation and growth. Shortage of a certain vitamin could cause several deficiency diseases. Today there are several vitamin supplements available at the market promising their product to be the best one for the horse. But before this supplements are fed to the horse it is important to know if the horse really requires a supplement of vitamins or if there is a risk of overfeeding to toxic levels. Forage vitamin content could be influenced by different factors, such as which species of plants the forages contains. For example, leguminous plant contents more vitamins than different grasses. It has been proved that silage contains a higher level of caroteniod and tocopherol than hay, but hay contains a higher level of ergosterol, the provitamin of vitamin D2. Different levels of vitamin A, D and E has been detected in plasma during different seasons, where the levels in plasma were higher during the summer than in the winter. This bachelor thesis review different functions in vitamin A, D and E and their occurrence in forage. Available feeding recommendations concerning a horse need of vitamin A, D and E have been put together in purpose to discuss if a supplement of a vitamin supplement is needed in the feeding plan

Different inorganic nitrogen sources effect on blueberry plant growth

Blåbärsproduktion har ökat i Sverige under 2010-talet, och av de många olika arter av blåbär som finns är det främst Vaccinium corymbosum som odlas. Odlingen kräver näringstillförsel, där kvävet har en viktig roll att spela. Eftersom blåbär är en surjordsväxt är det oftast lämpligare att använda ammoniumbaserade gödselmedel än nitratbaserade eftersom nitrat kan ge en oönskad höjning av pH�värdet. Blåbär är också känsliga för höga salthalter i jorden, och det är viktigt att förstå hur olika gödselmedel påverkar salthalter och näringstillgången och pH i substratet. Målet med detta arbete är att undersöka hur oorganiska kvävekällor påverkar tillväxt, salthalt, eventuella skador av saltstress och pH hos blåbär. Data från ett försök på SLU med blåbäret Vaccinium corymbosum användes för att göra olika statistiska beräkningar kring sju olika behandlingars effekt på blåbärsplantors tillväxt. Behandlingarna bestod av fyra olika ammoniumbaserade gödselmedel (ammoniumsulfat, ammoniumcitrat, ammoniumnitrat, ammoniumklorid) med en kvävekoncentration på 50 mM, samt kaliumsulfat och natriumsulfat med en kvävekoncentration på 10 mM. Resultatet visade att högre kvävekoncentration gav en ökad torrvikt, men lägre procentuell torrsubstans. Bland behandlingarna med hög kvävekoncentration gav ammoniumnitrat högst tillväxt, vilket var signifikant högre än ammoniumsulfat och ammoniumklorid men inte högre än ammoniumcitrat. Med andra ord kan den medföljande jonen till ammonium i vissa fall ha en betydande effekt på tillväxten. Behandlingen med ammoniumklorid orsakade kloridtoxicitet vilket resulterade i allvarliga skador på plantorna, och det kan konstateras att V. corymbosum är känslig för klorid även vid låga ledningstal. Vid ledningstal i substratet under 1130 µS/cm finns det ingen korrelation mellan ledningstalet och tillväxten för blåbär, men det skulle eventuellt kunna finnas ett samband vid högre ledningstal när salthalten orsakar stress.Blueberry production in Sweden has increased during the 2010’s. Of the many species of blueberry, Vaccinium corymbosum is the most common one in the Swedish production. The growing of blueberry requires added nutrients, of which nitrogen is a major component. Blueberry is a crop adapted to acidic soils and thus ammonium-based nitrogen fertilizers are used rather than nitrates, as nitrates may negatively increase the soil pH. Blueberry is also sensitive to high salinity in the soil, and it is therefore important to understand how different fertilizers affect salinity, nutrient availability and pH in the soil. This paper aims at researching how inorganic nitrogen sources effect growth, salinity, potential damaging effect of high salinity and pH in blueberry production. Data from an experiment at SLU growing Vaccinium corymbosum was used to make statistical analysis of seven Sammanfattning Abstractdifferent nutrient treatments effect on blueberry growth. The treatments were four different ammonium sources (ammonium sulphate, ammonium nitrate, ammonium chloride, and ammonium citrate) with a nitrogen concentration of 50 mM, as well as potassium sulphate and sodium sulphate with a nitrogen concentration of 10 mM. The results showed that an increased nitrogen concentration was associated with higher dry weight, but a lower relative dry matter. Amongst the treatments with ammonium, ammonium nitrate gave the highest growth, which was significantly higher than ammonium chloride and ammonium sulphate, but not higher than ammonium citrate. Hence, the associated ion to the ammonium seems to have an effect on blueberry growth in some cases. The plants treated with ammonium chloride showed significant damage due to chloride toxicity, and it is evident that chloride is harmful to V. corymbosum even at low electrical conductivity in the soil. At conductivity in the soil below 1130 µS/cm there was no correlation between conductivity and growth, but it is possible that a higher conductivity would correlate with a decrease in growth at high salinity levels

Slutrapport

Sojaanvändningen inom animalieproduktionen är kraftigt ifrågasatt, och att ersätta sojan med inhemska proteinfodermedel är en av de viktigaste förändringar för att minska miljöpåverkan och stärka svensk kycklings varumärke. Raps och åkerbönor är två av de proteingrödor som är odlingsbara i Sverige och det finns stora möjlighetet att öka användningen av dessa i kycklingfoder. Ett litet gissel med i stort sett alla inhemska proteingrödor är att de innehåller en del ämnen s.k. antinutritionella substanser (ANS) som kan störa näringsupptaget hos fjäderfän. I raps är det framförallt glukosinolater och dess nedbrytningsprodukter som utgör ett problem. Nedbrytning av glukosinolater aktiveras av enzymet myrosinas. Begränsningen hos åkerböna är för växande djur framförallt tanniner och trypsininhibitorer, där vitblommiga åkerbönorna är i princip fria från tanniner. Såväl myrosinas som trypsininhibitorer är värmeinstabila och det finns därmed möjligheter att genom förbehandling med värme, förstöra dessa oönskade substanser i råvaran innan den blandas in i fodret. Dock saknas information om optimal tid och temperatur på värmebehandlingen och hur denna påverkar möjlig inblandningsnivå i slaktkycklingfoder. Risken med en för kraftig värmebehandling är att proteinkvaliteten blir negativt påverkad. För att undersöka detta genomfördes fyra delförsök, ett labförsök och ett slaktkycklingförsök med rapsfrö och ett labförsök och ett slaktkycklingförsök med vitblommig åkerböna. Labförsöken utfördes på Kungsängens forskningscentrum, SLU och raps respektive åkerböna torr-rostades i ugn i olika tider och temperaturer. För raps var enzymet myrosinas helt inaktiverat vid rostning 120 °C, 15 min samtidigt som proteinets kvalité var bibehållen. För åkerböna sågs en sänkning av trypsininhibitoraktivitet och bibehållen proteinkvalitet vid rostning 140 °C, 5,5 min, och dessa temperaturer bedöms som optimala vid torr- rostning. Slaktkycklingförsöken utfödes på Lövsta forskningscentrum, och i rapsförsöket testades 4 inblandningsnivåer, 0, 8, 16, 24 % raps, samt effekt av värmebehandling i form av ångpelletering. För de pelleterade fodren var 16 % inblandning möjlig utan att påverka foderintag, tillväxt eller foderomvandlingsförmåga (FCR) negativt. För de icke-pelleterade - müslifodern var FCR bibehållen vid 8 % inblandning, men vikt och foderintag var sämre än kontrollfodret och sänktes sedan linjärt med ökad inblandningsnivå. I slaktkycklingförsöket med åkerböna testades också 4 inblandningsnivåer, 0, 10, 20 och 30 %, dessa foder ångpelleterades. För nivån 20 % åkerböna testades även effekten av värmebehandling och foderstruktur genom att två müslifoder tillverkades, i det ena var åkerbönorna förrostade i 140 °C, 5,5 min i det andra var de obehandlade. Resultaten visade att foderintag, vikt och FCR var bibehållen vid 20 % inblandning, vid 30 % inblandning var FCR bibehållen, men foderintag och vikt var sänkta. I båda müslifodern sågs ett väldigt lågt foderintag och därmed låga vikter, men bibehållen FCR. Som slutsats konsterades att värmebehandling i form av pelletering möjliggör inblandning av 16 % rapsfrö och 20 % vitblommig åkerböna i slaktkycklingfoder

Harvning som beteshygienisk åtgärd

Små blodmaskar (Cyathostominae) är hästens vanligaste endoparasiter med en prevalens upp till 100 %. Parasiterna orsakar sällan sjukdom, men kan leda till allvarliga hälsoproblem hos framförallt unga hästar. De små blodmaskarna har en direkt livscykel och hästarna smittas via bete när de får i sig larvstadium 3 (L3). Dessa L3 har visat sig kunna övervintra till nästa betessäsong med träckhögar som reservoarer i nordiska klimat. Idag finns resistens mot samtliga avmaskningsmedel (makrocykliska laktoner, tetrahydropyromidiner samt bensimidazoler) påvisad hos små blodmaskar, och det pågår för närvarande inget framtagande av nya avmaskningsmedel. Resistenta parasiter anses utgöra ett stort hot mot hästhälsan, och för att bromsa utvecklingen av resistens har bland annat riktad selektiv avmaskning implementerats. För att minska behovet av avmaskningsmedel har även forskningen på senare tid riktats in mot beteshygieniska åtgärder som minskar antalet frilevande parasitstadier på bete, som komplement till avmaskning. Mockning av hagar är ett exempel på sådan åtgärd som visats fungera väl. Syftet med detta arbete var att ta reda på om harvning av betesmark påverkar antalet infektiösa parasitlarver, för att utvärdera om det är en bra beteshygienisk åtgärd. Studien utfördes under naturliga väderförhållanden på en vall som ej tidigare betats av hästar. Vallen delades upp i två hagar som infekterades i maj med träckhögar innehållande ägg från små blodmaskar från naturligt infekterade hästar. Den ena hagen harvades i slutet av juni, medan den andra hagen användes som kontroll. Gräsprover samlades från de båda hagarna varannan vecka under 5 månaders tid och analyserades sedan för att beräkna antalet infektiösa L3-larver per kilogram torrsubstans gräs i respektive hage. Väderdata i form av mängd nederbörd och temperatur inhämtades också för studieperioden. Resultatet av studien visar att antalet infektiösa larver är högre i gräsprover från den harvade hagen än i kontrollhagen under de första 2,5 månaderna efter harvning. Ett skifte skedde under den andra halvan av studien där tendens till minskat antal larver i den harvade hagen sågs. Under hela studieperioden påvisades infektiösa larver i båda hagarna, och det högsta antalet larver påvisades i samband med kraftig nederbörd. Slutsatsen som dras utifrån studien är att harvning ökar antalet infektiösa cyathostominae-larver i gräset under de närmsta 2,5 månaderna efter harvning. Detta antas bero på att harvning sprider ut larverna i gräset i större utsträckning än de annars naturligt migrerar från träckhögarna. Tendensen till minskning av larver i den harvade hagen i andra halvan av studien talar för att larverna på sikt överlever sämre utan träckhögarna, men skulle behöva undersökas under en längre studieperiod. Resultatet tyder även på att fukt är en viktig faktor för larvernas migration, och att antalet infektiösa larver i gräset ökar i samband med nederbörd, vilket överensstämmer med tidigare forskning. Utifrån resultatet av denna studie rekommenderas att man bör undvika att släppa ut hästar i en hage som nyligen harvats. Harvning kan däremot ha andra positiva effekter för betet, som ökad tillväxt, varför harvning inte nödvändigtvis ska förkastas helt. Vidare studier bör framförallt inrikta sig på hur harvning påverkar larvernas förmåga att övervintra, för att kunna dra slutsatser om harvning ska undvikas helt eller med fördel kan göras efter avslutad betessäsong.Small strongyles are the most common endoparasites in horses, with a prevalence about 100%. These parasites rarely cause disease but might particularly in young horses result in severe health problems. The small strongyles have a direct lifecycle and the horse is infected when grazing on the pasture and ingests larval stage (L3). The L3 are able to survive in pasture through the Nordic winter until the next grazing season with piles of faeces performing as reservoirs. There is resistance present to all available anthelmintics (macrocyclic lactones, tetrahydropyromidines and benzimidazoles) in small strongyles today, and there are no new anthelmintics upcoming for use in horses. Resistant parasites are considered a big threat to the welfare of horses, and selective treatment with anthelmintics is implemented to slow down the rate of resistance development. There is investigation going on in non-chemical alternatives as important tools that could lead to less need of anthelmintics, such as measures reducing the amount of larvae in pastures. Manual faecal removal is an example of effective method to reduce parasite larvae on pasture. The aim of this study was to investigate if harrowing pastures affects the amount of infective parasite larvae and if it could be used as an appropriate complement to anthelmintics. The study was performed during natural weather conditions in Sweden on a field that never had been grazed by horses. The field was divided into two separate pastures which were infected in May using faeces containing eggs of small strongyles from naturally infected horses. One of the pastures was harrowed in the end of June, and the other one was left as a control. Samples of grass was collected from the two pastures every other week during a period of five months, and the samples were analysed to calculate the number of infective L3-larvae per kilogram dry grass. Weather data, including amount of rainfall and temperatures, was also collected during the period of the study. The results show that the number of infective larvae was higher in the harrowed pasture compared to the control pasture during the first 2.5 months after the harrowing. During the latter half of the study period the infective larvae tended to decrease in the harrowed pasture, but this needs to be studied for a longer period. Larvae were present in both pastures during the whole study period, and the highest amount of larvae was sampled in conjunction with a high rainfall. The conclusion drawn by the author of this study is that harrowing increases the number of infective cyathostominaelarvae in the grass during the first 2.5 months after harrowing. This might be explained by harrowing spreading the larvae into the grass in a greater extent than the larvae naturally migrates from piles of faeces. It was a trend of decreasing larvae in the harrowed pasture during the latter half of the study, suggesting that the larvae does not survive as well in the long run without the faeces of piles. The results are also indicating that moisture is an important factor for the larvae to be able to migrate, and that the amount of infective larvae increases in the grass after heavy rainfall, which complies with previous research. On the basis of the results from this study it is not a recommendation to graze horses directly after harrowing. Since harrowing have other positive effects on the pasture, such as increased growth of grass, it should not necessarily be avoided. Further research should investigate how harrowing affects ability of larvae to survive winter, to be able to conclude if harrowing should be avoided or could be done in the end of the grazing season for benefits of the growth

En utredning av Nyckelhålet med fokus på miljömässig hållbarhet

Diskussionen om klimat och miljö tar allt större plats i vår vardag och under de senaste åren har livsmedelsproduktionens koppling till dessa ämnen uppmärksammats. Medvetenheten om vilka livsmedel som är miljömässigt hållbara ökar och mycket forskning tyder på att livsmedel baserade på vegetabiliska råvaror har lägre klimatpåverkan i koldioxidutsläpp såväl som vattenanvändning och landanvändning än animaliska livsmedel. År 2015 kom Livsmedelsverkets nya kostråd. I dem är inte bara hälsan tagen i beräkning utan även miljömässig hållbarhet har vägts in. Samma år kom också den nyaste uppdateringen av föreskrifterna till Nyckelhålet; Livsmedelsverkets föreskrifter (2015:1) om användning av viss symbol. Kostråden och kriterierna för Nyckelhålet är framförallt baserade på de nordiska näringsrekommendationerna från 2012. Nyckelhålet är en märkning för livsmedel som ska göra det enklare för konsumenter att hitta de hälsosammare alternativen ur varje livsmedelsgrupp. Till skillnad från livsmedelsverkets kostråd inkluderar inte kriterierna för Nyckelhålet miljömässig hållbarhet. Kriterierna berör i dagsläget fett och fettkvalitet, sockerarter, salt, fiber, fullkorn, frukt och grönsaker Syftet med denna studie var att utreda kriterierna för Nyckelhålet ur ett miljömässigt hållbarhetsperspektiv. Detta gjordes genom att framförallt undersöka huruvida livsmedel baserade helt eller delvis på vegetabilier, till exempel växtdryck och köttsubstitut, har samma förutsättning att få märkas med Nyckelhålet som animaliska livsmedel, till exempel mjölk och korv. Redan befintliga data samlades från olika helt eller delvis vegetabiliska produkter och motsvarande animaliska produkter gällande fett, mättat fett, socker, fiber och salt. De livsmedelsgrupper som studerades var mjölk, yoghurt och fil, hårdost, färskost, korv, biffar/burgare, köttbullar, färs, grytbitar/ filéer, leverpastej och motsvarande helt eller delvis vegetabiliska produkter för varje livsmedelskategori. En analys gjordes för varje utvald livsmedelsgrupp och resultaten visar att ca 33% av de animaliska produkterna uppfyller kriterierna för att märkas med Nyckelhålet och ca 27% av de helt eller delvis vegetabiliska alternativen. Det uppmärksammades också att kriterierna för de vegetabiliska alternativen i många fall är bristfälliga och inte lika genomarbetade, i vissa fall till och med uteblivna.The climate debate is becoming increasingly important in our everyday lives and during the past years the environmental impact of the food production has been noticed. The awareness of environmentally friendly foods are increasing, and research suggests that plant-based foods most often have a lower climate impact regarding carbon dioxide as well as water and land usage compared to animal-based foods. The National Food Agency of Sweden launched new food-based dietary guidelines in 2015 and for the first time environmental aspects was taken to account. The same year, the criteria for the Swedish front-of-pack label, the Keyhole were updated. The dietary recommendations as well as the criteria for the Keyhole are based on the Nordic Nutrition Recommendations from 2012. The intention with the Keyhole is to make it easier for consumers to choose better choices from every food category, however the Keyhole does not include environmental aspects. Fat, fat quality, sugars, salt, dietary fibre, whole grain, fruits and vegetables is today regulated in the criteria for the Keyhole. The aim of this study was to investigate the criteria of the Keyhole focusing on environmental aspects. The content of fat, saturated fat, sugar, fibre and salt of plantbased foods were compared with the content of same nutrients of animal-based foods and their ability to full fill the criteria for the Keyhole. The product categories that were studied were milk, yoghurt, cheese, fresh cheese, sausages, burgers, meatballs, grinded meat, filets, liver pate and plant-based alternatives to these products. The results show that about 33% of the animal-based products and 27% of the plant-based foods studied full fill the criteria for the Keyhole labelling. It was noticed that the criteria for the plant-based foods were less detailed and adjusted to fit the products

Studier av radioaktivt cesium i svenska renar. Oversikt over pågående undersokningar 1986

I samband med den forskning och forsöksverksamhet som bedrivits vid renforsöksavdelningen har vi arbetat med metodik och teknik som kan tillämpas vid studier av radioaktivt cesium i renbetesväxter och i renar. På betessidan har vi bl.a. arbetat med kontaminering av tungmetaller från gruvindustrin och nitrat efter kvävegödsling. Omfattande studier har utförts av renens mineralstatus och mineralämnesomsättning. Erfarenheter och kunskaper från dessa områden har utnyttjats for planering och genomförande av de studier som nu pågår beträffande radioaktivt cesium i renbetesväxter och renar

Vass som foder till häst och nötkreatur

Vass (Phragmites australis) har historiskt sett använts som foder till framförallt nötkreatur, men på senare år har den blivit föremål för diskussioner som ett alternativt fodermedel till både nötkreatur och häst. I och med bristen på grovfoder år 2018 lyftes vass fram som en möjlig ersättare till odlat grovfoder. Samtidigt har också övergödningen i Östersjön väckt intresse för ett återtagande av näring genom att skörda vass. Vassen trivs i näringsrika vatten där den tar upp kväve och fosfor. Vass kan ges som foder till både hästar och nötkreatur, men det behövs mer forskning kring vassens näringsinnehåll i Sverige. Näringsinnehållet är beroende av årstid och näringsvärdet är högst under växtperioden. Halten av råprotein och energi sjunker i takt med att växten mognar samtidigt som fiberinnehållet ökar. Det innebär att foderkvaliteten är lägre i äldre vass. Därutöver har också bladen ett högre fodervärde än stammen. För att skapa ett vassensilage av god näringsmässig och hygienisk kvalitet krävs noggrann planering kring skördeområde och skördetid. Miljön vassen växer i har stor påverkan på näringsupptaget och tillväxten. Flera skördar under en säsong ger foder med högre kvalitet. En viktig aspekt vid skörd är att det tas hänsyn till den känsliga miljön, med anpassade maskiner och respekt för djurlivet. Vid ensilering av vass kan tillsats av socker förbättra mjölksyrajäsningen. I vissa fall kan även mjölksyrabakterier behöva tillsättas. Tillsats av organiska syror är ett alternativ för att skapa ett lagringsdugligt ensilage.Common reed (Phragmites australis) has historically been used as a forage, especially for cattle, but in recent years it has been discussed as an alternative roughage for both cattle and horses. In 2018 there was a shortage of roughage, which made reed come up as a possible feed source. At the same time, the properties of common reed can make it a useful tool against the eutrophication of the Baltic Sea as it thrives in nutrient rich waters where it absorbs nitrogen and phosphorus. Common reed can be used as a forage for both cattle and horses, but there is a need for more studies regarding the nutritional content of reed in Sweden. The nutritional content varies with season and it is highest during the growing period. The concentration of crude protein and energy drops with increasing age, at the same time as fibre concentration increases. This means that the nutritional quality drops in older reed. Additionally, the leaves have a higher nutritional value than the stem. Careful planning of the harvest area and the time of harvest is necessary to create a reed silage of good hygienic quality. The growing environment has a big influence on the uptake of nutrients and the growth of reed. Higher quality can be reached with multiple harvests during one growing season. During harvest, it is important to show consideration towards the sensitive environment, with adapted machines and respect for the wildlife. When ensiling there is a need for additives, like sugar and lactic acid bacteria, to enable a sufficient lactic acid fermentation. Organic acids can be used as an alternative additive

Effects of forest fertilization on nitrate and crude protein content in some important reindeer forage species

When forests are fertilized with ammonia nitrate it is possible that grazing reindeer ingest ammonia nitrate by eating grains of fertilizer from the ground or by drinking contaminated water. They can also get nitrate through plants that have absorbed and disposed nitrate. This latter factor is studied in this report. In addition the effect of fertilization on crude protein content in forage plants is investigated. Fertilizing trials were done within two different areas. One was a dry scotch pine forest and the other a humid scotch pine forest. Both were situated 10 to 15 km north west of Lycksele (northern Sweden). Three different rations (75, 150 and 250 kg N/ha) of ammonianitrate and one (150 kg N/ha) of urea was used. Fertilization was done at two occations, in June and in July. To investigate the effect of fertilization on nitrate and crude protein content in reindeer forage plants, samples were taken of reindeer lichens (Cladina spp.), heather {Calluna vulgaris), crowberry (Empetrum spp.), cowberry (Vaccinium vitis ideae), blueberry (Vaccinium myrtillus) and hair-grass (Deschampsia flexuosa) at different times after fertilization. In this trial we could not find any higher degree of contamination of nitrate in lichens. The highest value was 0.013% nitrate-N in dry matter (table 1). Nitrate accumulation was low in shrubs and grass (table 2). The highest value (0.05%) was found in heather. The concentrations were definitly below the level that could be considered as injurious to the reindeer. The effect of fertilization on crude protein content in reindeer forage plants was obvious. It was most evident in hair-grass. Four weeks after fertilization with 150 kg N/ha, crude protein content was more than doubled and reached 20% in dry matter (figure 1 and 2). In withered hair-grass in the autumn the effect was very small. One year after fertilization a small rise in crude protein was registered in both grass and shrubs (table 3). Some effect still remained after three years. Fertilization caused a drastic development of hair-grass. This resulted in the formation of a carpet of dead leaves and straw in the autumn (picture 3 - 5).Skogsgödslingens inverkan på nitrat- och råproteininnehållet i några viktiga renbetesväxter.Abstract in Swedish / Sammanfattning: Vid gödsling av skogsmark som betas av ren år det möjligt att renen kan få i sig ammoniumnitrat, dels genom att äta av gödselkorn som ligger på marken eller via dricksvatten. Den kan också f å i sig nitrat som upptagits och lagrats i betesväxter. Den sistnämnda faktorn belyses i denna rapport. Dessutom redovisas resultat av undersökningar gallande gödslingens inverkan på betesväxternas råproteinhalt. Undersokningen genomfordes på två forsoksområden, den ena av torr ristyp och den andra av frisk ristyp. Områdena var belägna 10 respektive 15 km nordväst om Lycksele. Tre olika gödselgivor (75, 150 och 250 kg N/ha) av ammoniumnitrat och en giva (150 kg N/ha) av urea testades. Spridningen av godsei skedde vid två tillfällen, i juni och i juli. Fôr undersokning av gödslingens påverkan på nitrat- och råproteinhalterna i några vanliga renbetesväxter togs prov av renlav, ljung, kråkris, lingonris, blåbårsris och kruståtel vid olika tidpunkter efter gödsling. Någon nämnvärd kontaminering av nitrat i lav kunde vi inte finna. Det högsta registrerade vårdet låg på 0,013 % nitrat-N i torrsubstans (tabell 1). Accumuleringen av nitrat i barris och kruståtel var också låg (tabell 2). De högsta värdena (0,05 %) erhölls i ljung. Koncentrationerna låg klart under den nivå som kan bedömas vara skadlig fôr renen. Gödslingen gav ett mycket tydligt utslag på råproteinhalten i betesvåxterna. Detta gällde i synnerhet kruståtel. Fyra veckor efter gödsling med 150 kg N/ha hade råproteinhalten mer än fördubblats och låg på ca 20 % i torrsubstans (figur 2 och 3). Effekten av gödsling på råproteinhalten i den vissnade kruståteln på hosten var mycket liten. Ett år efter gödsling registrerades en förhöjning av råproteinhalten med ett par procentenheter i ris och kruståtel (tabell 3). En viss effekt kvarstod fortfarande efter tre år. Gödslingen medförde en mycket kraftig vegetativ utveckling av kruståtel. Detta resulterade bland annat i att kruståteln bildade en matta av vissnade blad och strån på hosten (bild 3 - 5).Metsånlannoituksen vaikutusjoidenkintårkeiden poronlaidunkasvien nitraatti- ja raakavalkuaispitoisuuksiin.Abstract in Finnish / Yhteenveto: Lannoitettaessa metsiå joilla laiduunetaan poroja voi sattua, ettå porot nielevåt ammoniumnitraattia joko syomalla lannoiterakeita suoraan maasta tai juomaveden kautta. Ne voivat myos saada nitraattia kasveista, jotka ovat absorboineet ja varastoineet sitå. Tima raportti kåsittelee jålkimmåistå vaihtoehtoa. Tåman lisåksi selvitellåån lannoituksen vaikutusta laidunkasvien raakavalkuaispitoisuuksiin. Tutkimus suositettiin kahdella koealueella. Toinen mantymetsåalue oli kuivaa, toinen taas tuoretta varputyyppia. Alueet sijaitsivat 10 km ja 15 km Lyckselestå luoteeseen. Kokeissa sovellettiin kolmea ammoniumnitraattilannoitus-tasoa (75, 150 ja 250 kg N/ha) ja yhtå ureatasoa (150 kg N/ha). Lannoitteita levitettiin kahtena ajankohtana, kesåkuussa ja vastaavasti heinåkuussa. Tutkimusta vanen, jonka kohteena oli metsånlannoituksen vaikutus joidenkin tarkeiden poronlaidunkasvien nitraatti- ja raakavalkuaispitoisuuksiin, otettiin naytteita poronjåkalåsta, kanervasta, variksenmarjasta, puolukan- ja mustikanvarvusta ja metsålauhasta eri ajankohtina lannoituksen jalkeen. Poronjakåla ei merkittavåsti kontaminoitunut nitraatilla. Korkein loydetty arvo oli 0,013% nitraati-N kuiva-aineessa (taulukko 1). Nitraattia keråantyi myos vahan varpuihin ja metsalauhaan (taulukko 2). Korkeimmat arvot (0,05%) havaittiin kanervassa. Mitatut konsentraatiot olivat selvåsti alle porolle vaarallisen tason. Lannoituksen vaikutus poronlaidunkasvien raakavalkuaispitoisuuksiin oli erittain selvå. Tåmå nåkyi parhaiten metsalauhassa; raakavalkuais-pitoisuus oli enemmån kuin kaksinkertaistunut neljan viikon kuluttua lannoituksesta (150 kg N/ha) ja nousi aina 20% kuiva-aineesta (kuvio 2 ja 3). Lannoituksen vaikutus metsålauhan raakavalkuaispitoisuuteen oli kuitenkin poissa sen kuihduttua syksyllå. Vuoden kuluttua lannoituksesta voitiin havaita kahden prosenttiyksikon nousu varpujen ja metsålauhan raakavalkuaispitoisuuksissa (taulukko 3). Våhåistå raakavalkuaisen nousua esiintyi kyseisissa kasveissa kolmen vuoden kuluttua. Lannoitus sai aikaan metsålauhakasvustossa hyvin voimakkaan vegetatiivisen kehittymisen. Tåmå johti muun muassa siihen, ettå metsålauha muodosti syksyllå melkein yhtenåisen maton kuihtuneista lehdistå ja korsista (kuva 3-6)