Ekonomisk jämförelse mellan certifierat och ocertifierat skogsbruk

I skrivande stund blåser det hårt kring skogsbruket och den svenska modellen att bruka den skogliga resursen är starkt ifrågasatt. Detta i en tid då skogen anses vara svaret på många av dagens hållbarhetsfrågor. Skogsbranschen har utöver kraven i skogsvårdslagen tagit fram egna riktlinjer för god miljöhänsyn i produktionsskog. För skogsägare finns även möjligheten att certifiera sin skog enlig FSC, PEFC eller dubbelcertifiering. Att som skogsägare certifiera sin skog är ett åtagande som innebär mer omfattande miljö- och naturhänsyn i skogsbruket. I gengäld erhåller skogsägaren en certifieringspremie då det certifierade virket säljs. En certifieringspremie som varierar i landet och mellan bolag. Skogscertifieringens fördelar lyfts på många sätt, men inte lika ofta lyfts vad ett certifierat skogsbruk egentligen kostar skogsägaren. Denna studie jämför lönsamheten för enkel certifierat och ocertifierat skogsbruk samt de geografiska skillnaderna i landet. Studien undersöker även vid vilken certifieringspremie ett certifierat skogsskötselsystem genererar minst lika högt nuvärde som ett ocertifierad skogsskötselsystem. Studien behandlar också hur den kalkylerade lönsamheten skiljer sig åt med förändrad kalkylränta. För att uppnå studiens syfte har plandata för tre skogsfastigheter i tre olika regioner i landet tillämpats. Sammanställningen och kalkylerna genomfördes i Excel. För att tolka hur lagtext och certifieringsstandarderna implementeras i det praktiska skogsbruket studerades: tidigare arbeten inom ämnet, dokument från skogsstyrelsen, dokument från certifieringsorganen och skogsbranschens gemensamma målbilder för god miljöhänsyn, skogsvårdslagen, allmänna råd till skogsvårdslagen tillsammans med egna tolkningar och antaganden. Studiens resultat visar att endast tillämpa generell hänsyn bidrar till högre nettonuvärde för alla tre fastigheter för tidsperioden 20 år, jämfört med att sköta fastigheterna enligt något utav certifieringssystemen. För att de certifierade skogsskötselsystemen ska bli minst lika lönsamma som det ocertifierad krävs högre certifieringspremie. Till studien tillämpades generella prislistor och kostnader, att istället tillämpa bolagsspecifika prislistor och bedriva studien under en längre period hade troligtvis påverkat det slutgiltiga resultatet.While writing this abstract the Swedish forestry and the Swedish model of managing the forest is strongly debated. This at a time when the forest is often explained to be the answer for a sustainable society. In addition to the requirements of the Swedish Forestry Act, the forest industry has developed its own guidelines for nature conservation in production forests. Forest owners can also decide to certify their forest according to FSC, PEFC or a combination of the two. A commitment that requires more extensive environmental and nature consideration. In return, the forest owner receives a price premium when the certified timber is sold. A price premium that varies in among regions and companies. The benefits of forest certification are highlighted in several ways, but what certified forestry actually cost the forest owner is not as widely discussed. This study is comparing the profitability of a certified forest with an uncertified, and also geographical differences. It also examines at which certification premium a certified forest management model generates at least as high net present value as an uncertified forest management model. The study also covers how the calculated profitability differs with a changed rate of interest. To achieve the purpose of the study, data for three forest properties in three different regions in the country have been applied. The compilation and calculations were performed in Excel. To interpret how legal text and certification standards are implemented in practical forestry following material was studied: previous studies on the subject, documents from the Swedish Forest Agency, documents from the certification organizations, the forest industry's common goals for nature conservation, the Swedish Forestry Act and general advice to the Forestry Act. Complementary with own interpretations and assumptions The results of the study show that only applying the requirements of the Forestry Act results in a higher net present value for all three properties for the time period 20 years. Compared to managing the properties according to the certification systems. In order for the certified forest management system to be at least as profitable as the uncertified one, higher certification premiums are required. General price lists and costs for the three regions were applied to the study. If the study instead would have used company specific price lists and conducted for a longer time period the results probably would have been different

The impact of Ecoparks on longhorn beetles : species richness, abundance and communities in comparison to commercially used forest land

Several dead wood-dependent beetles need substrates which to great extent have been disfavored by intense forestry. Active and continuous restoration in Ecoparks may offer an option with intention to improve the habitation conditions. This study investigated, with data from 2011 and 2020, if longhorn beetle species communities, abundance, species richness and red-listed occurrence were different in an Ecopark compared to a conventional production landscape as a reference. The hypothesis was that the species richness and abundance in general are higher in the Ecopark, and that the trend over time will indicate a sharper difference between Ecoparks and conventionally managed forest. Regarding species communities and red-listed species, the assumption was that the Ecopark over time will inhabit another species composition and more redlisted species compared to the conventionally managed forest. The assumptions are based on earlier studies showing that dead wood-dependent beetles are favored by nature conservation – in particular by creation of dead wood. The beetles were collected in 2011 and 2020 by using insect traps on high stumps from birch and pine - in both Ecopark Hornsö and its reference landscape Hälleskog. Differences between Ecopark and reference landscape regarding abundance and species richness were tested with GLM-models. Differences in occurrence of red listed species over time in the Ecopark were also tested with GLM-model. Venn diagrams and box plots were used to illustrate data. The tests showed a generally higher species richness and abundance of longhorn beetles in the Ecopark compared to the reference area, independent of the year. The models also showed a general decline of abundance and species richness from 2011 to 2020, independent of the year. Red-listed longhorn species occurrence in the Ecopark showed a decline from 2011 to 2020. The landscapes inhabited on both occasions over 50 % of the species in common. The Ecopark inhabited on both occasions more than 30 % of the species not found in the production landscape. The production landscape on both occasions inhabited 10 % of the species not found in the Ecopark. A total of 6 red-listed species was only found in the Ecopark, and not in the production landscape. The number of red-listed species found in the production landscape was 3, but these species were also found in the Ecopark. The results indicate that the strengthened conservation creates a more favourable envirionment for longhorn beetles compared to conventional forest land. Despite that the study in contrast to the hypothesis do not show increased abundance or species richness over time, there are however indications that the Ecopark has a value – in particular regarding the 6 red-listed species in total found exclusively in the Ecopark, but not in the conventional production landscape.Flertalet dödvedberoende skalbaggar behöver substrat som i stor omfattning missgynnats av långvarigt och intensivt skogsbruk. Aktiva och kontinuerliga restaureringsinsatser i exempelvis ekoparker kan utgöra ett alternativ i syfte att förbättra habitatförutsättningarna. Denna studie undersökte, med data från 2011 och 2020, om långhorningarnas artsamhällen, abundans, artrikedom samt hur förekomsten av rödlistade långhorningsarter skilde sig en ekopark i jämförelse med ett konventionellt produktionslandskap som referensområde. Hypotesen var att skalbaggarnas artrikedom samt abundans är generellt högre i ekoparken, samt att trenden över tid bör tala för än skarpare skillnad mellan ekoparken och produktionsskogen. Gällande artsamhällen samt rödlistade arter antogs att ekoparken med tiden kommer uppvisa annorlunda artsammansättning samt fler rödlistade arter jämfört med produktionslandskapet. Hypoteserna grundas på studier som visat att dödvedberoende skalbaggar gynnas av naturvårdsåtgärder – i synnerhet då död ved skapas. Skalbaggarna samlades in 2011 och 2020 med hjälp av insektsfällor på tillskapade högstubbar av tall och björk - i både ekopark Hornsö samt dess referensområde Hälleskog. Skillnader mellan ekopark och referensområde avseende artrikedom och abundans testades med GLM-modeller. Förekomstförändringen över tid av rödlistade arter i ekoparken testades likaså med GLM-modell. Venndiagram och lådagram användes för att illustrera data. Testerna visade generellt högre artrikedom och abundans av långhorningar i ekopark än referensområde, oberoende av år. Modellerna visade även generell minskning av artrikedom och abundans från 2011 till 2020, oberoende av landskap. Rödlistade långhorningsarters förekomst i ekopark minskade från 2011 till 2020. Områdena hade vid båda tillfällena över 50 % av arterna gemensamt. Ekoparken hade vid båda tillfällena över 30 % av arterna som ej påträffades i produktionslandskapet. Produktionslandskapet hade vid båda tillfällena 10 % av arterna som ej påträffades i ekoparken. Totalt 6 rödlistade arter återfanns i ekoparken, men ej i produktionslandskapet. Totalt 3 rödlistade arter påträffades i referensområdet, men dessa påträffades även i ekoparken. Resultaten tyder på att ekoparkens förstärkta hänsyn och naturvårdsinsatser generellt skapar en mer gynnsam miljö för långhorningar jämfört med konventionell produktionsskog. Trots att studien i motsats till hypotesen ej visar någon ökad abundans eller artrikedom över tid finns däremot tecken på att ekoparken har ett värde – i synnerhet med tanke på de totalt 6 rödlistade arter som enbart fanns i ekoparken, och ej i produktionslandskapet

Maskinell ringbarkning - effektiv metod för att reducera uppslag av asp i föryngringen

Pine twisting rust (Melampsora pinitorqua) often affects young Scots pine (Pinus sylvestris) plants and causes quality and growth reductions. The attacks have negative economic consequences in commercial forestry. The alternate host for Pine twisting rust is Aspen (Populus tremula). A method study was carried out in Tornedalen, northernmost Sweden, which is a high-risk area for the attack of pine twisting rust. The aim of the study was to investigate two different methods for how to decrease the spread of stump and root suckers from felled aspen. The methods examined were cutting high stumps and mechanical girdling of aspen in stands for final felling. A comparison was then made with sample plots where normal logging had taken place. The study comprised 24 parcels spread over two objects located in the northeastern part of Norrbotten County. The result shows that girdling is an effective method for reducing the spread of aspen suckers after a final felling. Girdling resulted in an average of 61 percent fewer suckers than if the mature aspens were harvested traditionally. The difference between the area where normal clear cut was performed was clearly significant (p < 0.001). The method of girdling was fully comparable to leaving the aspens unaffected, which is known to give a low number of suckers. The method of leaving high stumps reduced the spread of suckers by 27 percent compared to a normal felling. In conclusion, girdling of aspen is an effective method for limiting the spread of aspen suckers after clear cutting. The method is therefore recommended as a tool for reducing the attack of pine twisting rust on scots pine.Knäckesjuka (Melampsora pinitorqua) drabbar relativt ofta unga tallplantor (Pinus sylvestris) och orsakar kvalitets- och tillväxtnedsättningar. Angreppen medför negativa ekonomiska konsekvenser för skogsbruket. Knäckesjukan värdväxlar med asp (Populus tremula). En metodstudie utfördes i Tornedalen som är ett högriskområde för angrepp av knäckesjuka. Knäckesjukan värdväxlar framförallt med lågvuxet aspsly. Därför var studiens syfte att undersöka två olika metoder för hur man kan begränsa uppslaget av stubb- och rotskott från avverkade aspar. Metoderna som undersöktes var dels kapning till högstubbar och dels maskinell ringbarkning av asparna i slutavverkningen. Som kontroll lämnades samtliga aspar kvar opåverkade i slumpvis valda parceller. Jämförelse gjordes sedan med ytor där normal avverkning skett. Studien omfattade 24 parceller fördelat på två stycken objekt som ligger i Överkalix och Pajala kommuner i Norrbottens län. Inom varje parcell lades sex provytor ut slumpmässigt och där registrerades antal skott samt deras höjd. Resultatet visar att ringbarkning är en effektiv metod för att reducera uppslaget av aspskott efter en slutavverkning. Ringbarkningen resulterade i medeltal i 61 procent färre skott än om asparna avverkades på traditionellt vis. Skillnaden mot ytor där normal avverkning hade utförts var klart signifikant (p < 0,001). Metoden med ringbarkning var fullt jämförbar med att lämna kvar asparna opåverkade vilket man sedan tidigare vet ger ett lågt antal skott. Metoden med att lämna högstubbar reducerade uppslaget av skott med 27 procent jämfört med en normal avverkning. Slutsatsen av denna studie är att ringbarkning av aspar är en effektiv metod för att begränsa uppslaget av aspskott i kommande hyggesfas. Metoden kan därför rekommenderas som ett sätt att reducera angrepp av knäckesjuka på tall

Högstubbar i gallring – kostnadseffektiv naturvård?

A great difference between managed forest and natural forest is the amount of dead wood. To maintain biodiversity the practice of artificial creation of high-stumps has been established as a common measure in thinning operations. In this study I try to show the benefits of this measure, calculate the cost and study the opinions about it. Studying previous research I show that many endangered species are dependent of dead wood and that they have specific requirements of the quality. Artificial creations of high-stumps in thinning operations can´t see to all these requirements but contribute by continuous provision and spatial distribution. The cost is calculated as the net loss value for a single tree. The cost is very low and the measure of artificially create high-stumps which makes it cost-efficient, especially in comparison with other measures like set-asides. The study of opinions shows a positive attitude but the contractors pointed out the net loss and the risk of forest damage from insects as drawbacks. More information is demanded. Based on this study I call for artificial creation of high-stumps in all thinning operations, that the high-stumps should vary in many ways and that the norm of creating three per ha should be raised considerably.En stor skillnad mellan dagens brukade kulturskogar och boreala urskogar är mängden död ved. För att bevara biologisk mångfald har därför en norm att skapa högstubbar i samband med gallring utvecklats under 2000-talet. Med denna studie har jag försökt påvisa vilken naturvårdsnytta denna åtgärd ger, om den är kostnadseffektiv samt vilka attityder de inblandade i gallringsåtgärden har. Baserat på en litteraturstudie visar jag att många hotade arter är knutna till död ved men att de samtidigt har specifika krav på den döda veden. Skapande av högstubbar i gallring kan inte tillmötesgå alla dessa krav men kan bidra genom en kontinuerlig tillförsel och god spatial spridning av död ved. Kostnaden för åtgärden är beräknad utifrån skillnad i virkesvärde mellan tillvaratagandet av ett helt träd och ett träd som kapas vid 3 m höjd. Eftersom kostnaden är väldigt låg kan åtgärden anses kostnadseffektiv, speciellt i jämförelse med att avsätta områden för fri utveckling. Attitydundersökningen visar att tjänstemän i skogsföretag och gallringsentreprenörer generellt är positiva till åtgärden men speciellt entreprenörerna påpekade ekonomiskt bortfall och risk för skadeinsekter som nackdelar med åtgärden. Genomgående saknades information om vilken naturvårdsnytta åtgärden ger. Jag föreslår baserat på denna studie att högstubbar bör skapas vid gallringsingrepp, att dessa bör varieras så mycket som möjligt samt att det rekommenderade antalet om tre st/ha bör ökas väsentligt

En jämförelse mellan Försvarsmaktsanpassad och produktionsinriktad skogsskötsel

Skog har länge spelat en viktig roll för en stats förmåga att förbli självständig. Genom historien har skogen som råvara gjort det möjligt att tillverka materiel som har nyttjats i nationers försvar. På senare tid har trä blivit mindre viktig som råvara i tillverkningsprocesser, men för Sveriges försvar finns skogens betydelse som potentiellt slagfält kvar. Fortifikationsverket är en myndighet som förvaltar infrastruktur av betydelse för totalförsvaret, där övnings- och skjutfält är en stor del av det markinnehavet som förvaltas. Fortifikationsverket tar i sin skogsskötsel hänsyn till den verksamhet som Försvarsmakten bedriver på övnings- och skjutfälten. Denna undersökning syftar till att svara på två frågor; dels vilka skötselanpassningar som vidtas på Rinkabyfältet för att möta Försvarsmaktens behov samt dels hur dessa skötselanpassningar påverkar volymproduktionen på fältet. I undersökningen har ett teoretiskt referensskogsbruk legat till grund för jämförelsen mot det Försvarsmaktsanpassade skogsbruket. Heureka PlanVis har nyttjats till analyserna och Rinkabyfältet, beläget på Skånes östkust, har med sina 100 skogsbestånd och 573 hektar skogsmark legat till grund för undersökningen. Först fastställdes skötselanpassningarna för att därefter matcha anpassningarna med inställningar i Heureka PlanVis och till sist genomfördes analyserna samt jämförelsen med referensskogsbruket. Studiens resultat visar att skötselanpassningarna på Rinkabyfältet leder till en minskad virkesproduktion och en lägre löpande tillväxt. Arealen gammal skog (>140 år) beräknas också öka från 3 till 44 procent vid analysperiodens slut. Vidare visas att mängden död ved kommer att öka succesivt.Forests have long played an important role in a state's ability to remain sovereign. Throughout history, wood as a raw material has made it possible to produce equipment that has been used in the defence of nations. In recent times, wood has become less important as a raw material in manufacturing processes, but the importance of forests as potential battlefields remains. The Swedish Fortifications Agency is an agency that manages infrastructure of importance to the Swedish total defence, where training and firing ranges are a large part of the land holdings managed. The Swedish Fortifications Agency takes the activities of the Swedish Armed Forces into account in their forest management of the training and firing ranges. The aim of this study is to answer two questions; what silviculture adjustments are made at Rinkabyfältet to meet the needs of the Armed Forces and how do these silviculture adjustments affect the volume production at the field. In the study, a theoretical reference forestry was used as a basis for comparison with the forestry adapted for the armed forces. Heureka PlanVis has been used for the analyses and the Rinkabyfältet, located on the east coast of Skåne, with its 100 forest stands and 573 hectares of forest land, has been the basis for the study. First the silvicultue adaptations were determined and then the adaptations were matched with settings in Heureka PlanVis and finally the analyses and the comparison with the reference forestry were carried out. In conclusion the results of the study show that the silviculture adjustments in the Rinkabyfältet lead to a reduced volume production and a lower average growth. It also shows that the areal proportion of old forest (>140 years) will increase from 3 to 44 percent and the end of the analysis period. The amount of dead wood will also increase progressively

Skogsägarna NORRSKOG:s slutavverkningar och PEFC-kraven : fältinventering och intervjuer

Skogsägarföreningen Norrskog är ansluten till PEFC och drygt 15% av dess medlemmar är också anslutna. Enligt beslut i Norrskogs styrelse utförs all avverkning på objektsnivå i enlighet med PEFC:s normer oberoende av om skogsägaren i fråga är certifieradeller ej. Studiens syfte har varit att se om Norrskogs medarbetares kunskaper i natur-, kultur-och miljövård har tillämpats i praktiken vid avverkning på medlemmamas marker. För att svara på den frågan har två slutavverkningar per skogsbruksområde, d v s 48 slutavverkningar totalt, inventerats. Slutavverkningama i fråga har utförts mellan 200 l och 2003 och de har varit mellan 2 och 5 hektar stora. Knappt en procent av den areal som har slutavverkats i Norrskogs regi under perioden har inventerats. Dessutom har Norrskogs samtliga 24 Planeringsinspektorer samt ett urval av Norrskogs skogs­ entreprenörer intervjuats. Resultaten från inventeringen visar att Norrskogs inspektorer och entreprenörer planerar och utför natur-och miljövård i enlighet med PEFC:s krav. Samtliga inventerade objekt anses uppfylla såväl SVL:s som PEFC:s krav men det är ändå nio stycken som har ratt någon slags anmärkning för en mer eller mindre ringa avvikelse från det "ideala" hygget. De olika anmärkningarna har varit av följande slag: Delvis sönderkörd bäck, kalt hygge, omkullvälta och avskrapade stenar, tunna skyddszoner och delvis överkört odlingsröse. Inventeringen visar att det i medeltal finns följande antal objekt av naturvårdskaraktär per hektar lämnade på Norrskogs slutavverkningar: 2,0 tallar, 5,2 torrakor, 3, l högstubbar, 5,0 björkar, 2,2 övriga lövträd och 1,4 vindfällen. Emellertid varierar antalet från noll och uppåt vilket visar att variationen mellan hyggen är stora. När de olika objekten korreleras med varandra visar det sig att antalet tallar per hektar har ett relativt starkt positivt linjärt samband med antalet torrakor. Antalet högstubbar har ett svagt negativt linjärt samband med hyggets ålder vilket innebär att ju äldre hygget är desto färre högstubbar återfinns per hektar. Enligt den intervjuade personalen kan problem uppstå om skogsägarna är av uppfattningen att inget eller väldigt lite av volymen på avverkningsobjektet ska lämnas. Tolkningen av vad PEFC innebär skiljer sig, i vissa stycken, från person till person. Norrskogs fältpersonal har en ganska dålig uppfattning om hur stor volym timmer som lämnas i skogen efter avverkning.The forest owners association Norrskog is certified in accordance with the PEFC system, but only about 15 % of the association' s members are certified. The board of Norrskog has decided that all final felling should be in accordance with the requirements stipulated by the PEFC, regardless whether the forest owner in question is certified or not. The aim of this study is to see ifthe personneJ ofNorrskog have used their acquired knowledge of ecological, cultural, and environmental care when performing final felling in the members forests. In order to answer this question, 48 different final felling sites have been inventoried and 36 ofNorrskog's personneJ have been interviewed. The sample of sites visited were all between 2 and 5 hectares in size and they were logged between 200 l and 2003. The results from this study show that the personneJ of Norrskog do plan and perform their activities in accordance with the PEFC guidelines for environmental protection; All inventoried sites fulfilled the requirements stated in the Swedish Forest act, and the PEFC, but there were nine cases with some sort of deviation from the "ideal" site. The different deviations were of the following types: Partly destroyed creek, extremely bare si te, pushed over boulders, thin zones of protection and parti y destro y ed mo und of stones. The inventory showed that the following objects of environmental value are being preserved on average per hectare: 2.0 pines, 5.2 dead standing trees, 3.1 high stumps, 5.0 birches, 2.2 hardwood trees (except birches) and 1.4 wind thrown trees. However, individual counts varied from zero and up which indicates rather !arge differences between the sites. A earrelation analysis revealed a rather strong positive linear relationship between the number of standing dead trees and the number of pine trees. The number of high stumps had a rather weak negative linear relationship with the age of the si te. According to the interviews, problems can occur if the individual forest owner has a conflicting opinion about the plan for final felling, e.g. he doesn't want any timber to be left on the site. How the PEFC should be interpreted in practise is not a simple question and in som e cases different persons have different views about the implementation of the rules. The personneJ of Norrskog had no good idea about the typical volume of timber that is being left at a site after final felling

Stormwater and urban ecosystem services at housing estates : a field analysis on Woodhouse Rosendal in Uppsala

Den kontinuerliga klimatförändringen resulterar i mer frekventa och intensiva skyfall. Framåt år 2100 förväntas Uppsala ha en ökad årlig medelnederbörd på 20–30 procent. Uppsala har planerat att öka antalet bostäder och utöka stadsdelar för att bemöta sin befolkningsökning. Därmed urbaniseras, förtätas och hårdgörs större områden. Dessa utbredda hårdgjorda ytor utan förmåga att infiltrera dagvatten, i kombination med överbelastade dagvattenledningsnät, leder till kraftigare översvämningar med både ekonomiska och hälsofarliga konsekvenser. För att reducera skyfallens konsekvenser i staden behöver omhändertagandet av större volymer dagvatten implementeras i den urbana miljön. Som respons har flera regler och rekommendationer tagits fram om hur nybyggnationer ska eller kan utformas för att omhänderta dagvatten. Bostadsgårdar kan exempelvis gestaltas med multifunktionella lösningar, som utöver hanteringen av dagvatten innehåller ekosystemtjänster som kan tillföra upplevelse-, hälso-, och rekreationsvärden till gården. Denna uppsats granskar bostadsgården vid Woodhouse Rosendal i Uppsala och identifierar platsens dagvattenlösningar och urbana ekosystemtjänster, samt hur vida utformningen följer regler och rekommendationer. Arbetet undersöker urbana ekosystemtjänster, urbaniseringens och framtidsklimatets effekt på Uppsala, bostadsgårdars historia, roller och begränsningar, samt öppna vattenanläggningars risker och hur de kan anpassas för att undvika olyckor. Stort fokus läggs på bostadsgårdens öppna dagvattenlösning i form av en regnbädd. Studien har genomförts med hjälp av en dokumentöversikt, där jag granskat platsens planritningar, en litteraturöversikt, där ämnesrelaterad litteratur granskats, samt platsanalys. Platsanalysen genomfördes med två besökstillfällen på bostadsgården och dokumenterades i form av fotografi och anteckningar. Platsanalysen följer upp vilka dagvattenlösningar och urbana ekosystemtjänster som finns på bostadsgården, samt bostadsgårdens fyra roller utifrån Eva Kristenssons teorier. Resultatet visar att bostadsgården utformats efter alla regler, men undviker flera rekommendationer. Den har inkluderat flera sorters dagvattenlösningar och ekosystemtjänster men har en begränsad rymlighet med få användningsområden. Konklusionen visar en klar otydlighet vad en bostadsgård faktiskt är och att de regler som finns kring bostadsgårdars utformning är för öppna för tolkning.The continuous climate change results in more frequent and intense downpours. By the year 2100, Uppsala is expected to have an increased average annual rainfall of 20–30 percent. Uppsala has planned to increase the number of homes and expand neighborhoods to meet its population growth. Larger areas are thereby urbanized, densified, and hardened. These widespread impervious surfaces, without the ability to infiltrate stormwater, in combination with overloaded stormwater drainage networks, lead to more severe floodings with both economic and health-threatening consequences. To reduce the consequences of torrential rain in the city, management of large volumes of stormwater needs to be implemented in the urban environment. In response, several rules and recommendations have been drawn up on how new constructions should or can be designed to deal with stormwater. Housing estates can, for example, be designed with multifunctional solutions that, in addition to the management of stormwater, contain ecosystem services that can add experiential, health and recreational values to the place. The aim of this essay is to examine the housing estate at Woodhouse Rosendal in Uppsala and identify the site's stormwater solutions and urban ecosystem services, as well as to what extent the design follows rules and recommendations. The essay examines the effect of urbanization and the future climate in Uppsala, the history, roles, and limitations of housing estates, as well as the risks of open water facilities and how they can be adapted to avoid accidents. Much focus will be placed on the housing estate's open stormwater solution in the form of a rain garden. The study has been carried out with the help of a document review, where I reviewed the site's construction documents, a literature review, where subject-related literature was reviewed, and a site analysis. The site analysis was carried out with two visits at the housing estate and was documented in the form of photographs and notes. The site analysis follows up which stormwater solutions and urban ecosystem services that exists on the housing estate, as well as the four roles of housing estates, based on Eva Kristensson's theories. The result shows that the housing estate was designed according to all the rules but avoids several recommendations. It has included several kinds of storm water solutions and ecosystem services but has a limited spaciousness with few areas of use. The conclusion shows a lack of clarity about what a housing estate is and that the rules that exist regarding the design of the housing estate are too open to interpretation

An inventory of beech snags in Klåveröd recreation area : distribution, characteristics and importance to redlisted saproxylic beetles

Lack of dead wood is the main cause of decaying or loss of populations for many forest species. To increase the amount of dead wood is a prerequisite to maintain biodiversity in forests of northern Europe. In summer 2006 the recreation area Klåveröd, at Söderåsen in Skåne, Sweden, has been inventoried for high stumps (snags) of beech, (Fagus sylvatica). The result of the inventory has been compared with data of the real estate and forest management directories from the owner, region Skåne. The results have also been matched with the results from an inventory of saproxylic beetles in 2005, performed with windowtraps on selected snags both in the area and the adjacent national park Söderåsen. 594 snags were found on 747 ha. 80% of the number of snags were found on forestground, others on wetland or steep slopes. 30 % were situated in areas for nature conservation; NS and NO, even though these areas only represented 9% of the area. The number of snags were the same for the northern and southern part of Klåveröd but less redlisted saproxylic beetles were found in the northern part and there were less old decaying snags which could indicate a shorter period of snag existence. The southern part of Klåveröd borders to Söderåsen national park which could be the main factor of the gradient in redlisted species abundance. Furthermore the snags in northern Klåveröd are separated from the southern parts by a barrier of conifer stands of one kilometre width. The lack of continuity in dead wood and the limited dispersal ability from known habitats is the primary difference between the two parts of Klåveröd and also the gradient between Klåveröd and the national park.För många skogsarter är bristen på död ved den huvudsakliga orsaken till populationernas minskning eller utdöende. Att öka mängden död ved är en grundförutsättning för att kunna bibehålla den biologiska mångfalden i norra Europas skogsekosystem. Strövområdet Klåveröd på Söderåsen i Skåne har inventerats på samtliga bokhögstubbar sommaren 2006. Resultatet av inventeringen har bearbetats utifrån fastighetens avdelningsplan och skötseldirektiv. Resultatet har också jämförts med en fönsterfälle-inventering av vedlevande skalbaggar som gjordes sommaren 2005 på utvalda högstubbar. På områdets 747 ha landyta fanns 594 högstubbar. 80% av antalet bokhögstubbar står på produktiv skogsmark, övriga i impediment. Drygt 30% står i NO samt NS-klassade avdelningar fast de enbart utgör 9% av skogsmarksarealen. Även om antalet högstubbar inte skiljer sig mellan norra och södra delen så fångades färre rödlistade vedlevande skalbaggar i norr och där finns också färre antal högstubbar i de äldre nedbrytningsstadierna vilket kan ses som tecken på kortare historik av högstubbar. Den södra delens högre andel rödlistade arter kan också förklaras av närheten till nationalparken Söderåsen som gränsar till fastigheten. Bokhögstubbarna i norra delen av Klåveröd avskiljs från de övriga högstubbarna på grund av ett barrskogsbälte drygt en km brett. Avsaknad av kontinuitet av död ved samt spridningshinder från kända lokaler är det som framförallt skiljer den södra och norra delen av Klåveröd och som i sin tur är gradienten mellan Klåveröd och nationalparken