Perianesthetic veterinary nursing in different countries : a comparison of education, responsibilities and tasks for veterinary nurses

En legitimerad djursjukskötare i Sverige som besitter reell och formell kompetens får utföra arbetsuppgifter självständigt och bär själv ansvaret för hur denne fullgör momenten. För att bli legitimerad som djursjukskötare behöver denne ha genomgått och blivit godkänd på Djursjukskötarprogrammets bachelorutbildning (180 högskolepoäng) på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala och därefter ansöka om legitimation hos Jordbruksverket. Den här processen ser inte likadan ut internationellt och det här kandidatarbetet kommer därför att jämföra internationella länders bachelorutbildningar och efterfrågan av vidareutbildning på masternivå samt presentera likheter och skillnader i djursjukskötarens arbetsuppgifter inom anestesi. Studien utfördes via mailkonversationer med myndigheter, universitet och colleges i februarimars, 2021, med nio engelsktalande länder (USA, Kanada, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Danmark, Norge och Sverige). Frågor som besvarades handlade om landets/universitetets utbildning, anestesikurs, masterprogram och djursjukskötarens titel efter examen. Det genomfördes även en enkätstudie som skickades ut till djursjukhus och veterinärkliniker i de olika länderna. Med en respons på 203 svar, kunde 37 svar användas i kandidatarbetet. Enkätens kärnämnen handlade bland annat om djursjukskötarens arbetsuppgifter inom anestesi samt omfattning av djursjukskötare och anestesiologer på anestesiavdelningen. Majoriteten som svarade på enkäten hade ingen bachelorutbildning. Begränsade jämförelser kunde utgöras där resultatet av arbetsuppgifterna inom anestesi var likvärdiga mellan de olika länderna. Det som skiljde djursjukskötarens arbetsuppgifter åt var suturering, kastrationer av katt och avlivning (där USA, Storbritannien och Norge inte fick lov att utföra dessa moment). Arbetsuppgifter såsom preoxygenering och särskilda åtgärder till den geriatriska patienten kunde skiljas åt vid jämförelse av den perioperativa omvårdnaden i anestesi (Sydafrika utförde inte dessa moment). Även om många djursjukhus och kliniker hade anestesiologer på anestesiavdelningen, ingick induktion och underhåll av anestesi i djursjukskötarens arbetsuppgifter. Det fanns ett stort intresse för vidareutbildningar och mastersprogram bland djursjukskötarna. Djursjukskötarens titel fanns i många olika variationer. Även utbildningarnas längd, struktur och poäng varierade kraftigt. Skillnaderna på universiteten i de olika länderna gjorde det svårt att jämföra dem. Fler undersökningar och studier behövs för vidare diskussioner och slutsatser. Många länder har dock några mål gemensamt, att unifiera djursjukskötarens titel, utbildning, ansvar och arbetsuppgifter så att dem blir likvärdiga i alla länder.A licensed veterinary nurse in Sweden who possesses certified and formal competence may perform tasks independently and without delegation. To achieve a Degree of Bachelor in Science in Veterinary Nursing, the student must complete the course requirements of 180 credits at the Veterinary Nursing program at the Swedish University of Agricultural Sciences in Uppsala. The veterinary nurse can thereafter apply for a degree certificate upon request at the Swedish Board of Agriculture. This process differs internationally and for that reason, this bachelor thesis will compare the international countries' bachelor programs and the demand for master's programs. In addition, the thesis will present similarities and differences in the scope of practice in anesthesia for veterinary nurses. The study was conducted via mail conversation with authorities, universities and colleges in February-March, 2021, with nine English speaking countries (USA, Canada, Great Britain, Australia, New Zealand, South Africa, Denmark, Norway and Sweden). Questions that were asked were about the country's / university's education, anesthesia course, master's program and the title of profession after graduation. A questionnaire study was also conducted to animal hospitals and veterinary clinics. With 203 responses collected, 37 responses could be credited to the result of the thesis. The core topics of the survey were among other things, the scope of practice within anesthesia and the quantity of veterinary nurses and anaesthesiologists within the same department. The majority who responded to the survey had no bachelor's degree. Despite the limited amount of comparisons made, the results of the tasks in anesthesia were equivalent between the different countries. What separated the veterinary nurses tasks were suturing, castrations of cats and euthanization (USA, Great Britain and Norway were not allowed to perform these tasks). Preoxygenation and special measures for the geriatric patient could be distinguished when comparing the perioperative care within anesthesia (South Africa did not perform these tasks). Many animal hospitals and veterinary clinics had anesthesiologists in the department of anesthesia, however, it was the veterinary nurses responsibility to induce and maintain anesthesia. There was a great deal of interest and demand among veterinary nurses for further education and master's programs. The veterinary nurse title varies. The length, structure and credits of the education also varied greatly. The differences between the universities in the different countries made it difficult to compare them. More research and studies are needed for further discussions and conclusions. However, many countries have the same goals in common which are to unify the veterinary nurse title, education, responsibilities and duties so that they become equal in all countries

Pain scoring of horses; concordance among animal health personnel

Att identifiera och gradera smärta är inte en självklarhet ens vid bedömning av människor, som i de flesta fall kan beskriva sin egen smärta. Bedömning av smärta hos djur innebär ytterligare svårigheter, då de inte kan kommunicera verbalt och ofta döljer sin smärta, vilket gör att hjälpmedel såsom smärtskalor är nödvändigt. För att en smärtskala ska vara användbar och tillförlitlig måste olika användare komma fram till liknande, eller helst samma, bedömning av samma individ och tillfälle. Detta kandidatarbete syftar till att undersöka graden av samstämmighet olika yrkeskategorier av djurhälsopersonal uppnår vid smärtbedömning av häst. En kvantitativ studie utfördes med 16 filmer av 8 hästar och 18 studiedeltagare från tre olika yrkeskategorier. Studien visar att samstämmigheten inom yrkeskategorierna veterinärer, djursjukskötare och djursjukskötarstudenter, vid smärtbedömning av hästar med hjälp av smärtskalan the Equine Pain Scale, var måttlig till god baserat på Landis och Koch (1977) skala. Vidare visade studien en signifikant skillnad i smärtbedömning mellan yrkeskategorier, där yrkeskategorin veterinärer smärtbedömde signifikant lägre än de andra två kategorierna. Det är troligt att faktorer såsom utbildning, yrkeslivserfarenhet, språk, val av smärtskala och urvalet av studiedeltagare inverkat på studieresultatet. Till författarnas kännedom finns inte studier att hitta som undersöker samstämmigheten mellan olika yrkeskategorier vid smärtbedömning av häst, dock hittades flertalet studier från humansjukvården som påvisade signifikanta skillnader vid smärtbedömning korrelerat med bland annat bedömarens specialistutbildning inom ett sjukvårdsområde. Då studiematerialet var begränsat kan inga generella slutsatser dras, det behövs fler studier och forskning inom detta ämne då veterinärer och djursjukskötare har ett tätt samarbete i arbetslivet, och samstämmighet underlättar och förbättrar samarbete och patientsäkerhet.Identification of pain and pain rating can be a challenge in humans, who in many cases are able to describe their pain and its localisation. Pain assessment in animals’ present further difficulties as they do not communicate verbally, and often tend to hide their pain, which necessitate the use of objective tools such as pain scales. For a pain scale to be useful and reliable, different users of the same scale should reach similar, or preferably the same, result in the same assessment situation. The aim of this bachelor’s thesis is to explore the inter-observer reliability of pain assessment of horses, based on the observers’ profession in animal health care. A quantitative study was performed using 16 film clips of 8 horses and 18 observers from three different professions. The study shows that the inter-observer reliability within the professions veterinary, veterinary nurse and veterinary nurse student, using the pain scale The Equine Pain Scale, was moderate to good based on the Landis and Koch (1977) agreement measures for categorical data. Furthermore, the study presented a significant difference in pain scoring between the professions, with the group of veterinarians scoring significantly lower than the other two professions. It is likely that factors such as education, training, professional experience, language, choice of pain scale and sample selection influenced the results. To the authors knowledge no previous studies exploring the reliability of pain scoring of horses between professions could be found, but a number of studies within human healthcare shows significant differences in pain assessment based on for instance specialist training in a specific field. As the study material was limited, no general conclusions can be drawn. Further research within the subject is needed, as veterinarians and veterinary nurses have a close working relationship and reliability improves and facilitates the working relationship and accurate treatment of the patients. Keywords: horse, equine, pain scale, reliability, animal healt

Djursjukskötarens roll vid en EKG-undersökning

Djurägare som kommer med sina hundar till djurvården har höga krav på den veterinärmedicinska professionen. Utvecklingen inom djurvården går fort och tillstånd som tidigare var svåra att behandla eller i värsta fall ledde till avlivning, kan idag behandlas. För att säkerställa hundarnas mående används många olika metoder, inte minst vad det gäller hjärtats funktion. En metod som används för att studera hjärtats funktion är elektrokardiogram, EKG. En väl genomförd EKGundersökning och efterföljande tolkning med eventuell behandling kan i vissa fall vara livsavgörande för hunden. Det är därför betydelsefullt för djursjukskötare att veta vad som förväntas av dem inom sin yrkesutövning gällande EKGundersökningar. Denna studie avsåg att genom intervjuer med djursjukskötare och veterinärer undersöka vad djursjukskötare tror sig behöva kunna veta om EKG och vad veterinärerna förväntar sig av djursjukskötarna vid EKG-undersökningar och EKGtolkning. I studien intervjuades fyra djursjukskötare och en veterinär som arbetade antingen på operations- eller intensivvårdsavdelning samt en kardiolog som konsultativt besvarade EKG-frågeställningar på bland annat dessa två avdelningar. Vid sammanställning av resultatet framkom det att samtliga djursjukskötare var väl bevandrade i EKG-apparatens olika inställningar, hur själva undersökningen bäst utförs och samtliga hade gedigen kunskap vad gällde tolkning av EKG. Det fanns en god samstämmighet mellan djursjukskötarnas kompetens och veterinärernas förväntningar. Utifrån intervjustudien gjordes även en fördjupad litteraturbakgrund om EKG. Syftet med detta var att belysa de kunskaper som kan ligga till grund för djursjukskötare som arbetar med EKG framför allt på en operations- eller intensivvårdsavdelning. Studien är begränsad och resultaten är sannolikt ej representativa för kunskapen hos gemene djursjukskötare och motiverar därför till ytterligare studier. Konklusionen av studien är att det finns ett visst stöd för att djursjukskötare generellt ska kunna utföra en tillfredsställande EKG-undersökning och tolka ett normal-EKG. Studien talar även för att djursjukskötare som arbetar på operationseller intensivvårdsavdelning förväntas ha kunskap om olika arytmier.Animal owners’ have high expectations of the veterinary professionals. The development in veterinary medicine is very rapid and conditions that used to be difficult to treat or even worse, was a cause for euthanasia, can be treated today. To secure the well-being of animals a lot of methods are used, not least when it comes to monitoring heart function. One method that is used is electrocardiogram, ECG. An ECG tracing well executed with a following interpretation and an eventual treatment, can be lifesaving. Therefore, it is of importance for the veterinary nurse to know what is to be expected of them when it comes to ECG in their professional practice. This study intended, by interviewing veterinary nurses and veterinarians, to try to answer what veterinary nurses believe they have to know about ECG and what the veterinarians expect from the veterinary nurse when it comes to performing and interpreting an ECG. Four veterinary nurses and one veterinarian who all worked either in an operating room or in an intensive care unit were interviewed as well as one cardiologist who did ECG consultative work amongst these two units. We found in the interview study that the veterinary nurses were well versed when it came to the ECG machine and its different settings, how an ECG is best executed, and all the nurses had solid knowledge in ECG interpretation. There was a good correspondence between the competence of the veterinary nurses and the expectations from the veterinarians. After the interview study an in-depth literary study regarding ECG was conducted, as a background. The purpose with the literary study was to illustrate the knowledge that a veterinary nurse working in an operational theater or an intensive care unit can be expected to have. Even though this is a small study and the results most likely are not representative for the ECG knowledge of the veterinary nurse in general which motivates more studies to be done within the field, the conclusion is that this study indicates that the veterinary nurse should be able to perform a satisfactory ECG and be able to interpret a normal ECG tracing. The study also indicates that veterinary nurses working in an operating room or in an intensive care unit are expected to have knowledge of different arrhythmias

Rehabilitering inom djuromvårdnad

Rehabilitering är ett relativt nytt område inom djursjukvården som har expanderat de senaste åren. På djurkliniker och djursjukhus arbetas det dagligen med rehabilitering där många professioner är inblandade, bland annat djursjukskötare. Syftet med denna kandidatuppsats är att genom en litteratur- och enkätstudie undersöka huruvida legitimerade djursjukskötare arbetar med rehabilitering av smådjur i Sverige och hur deras arbete i sådana fall är utformat, vilka kunskaper de anser krävs samt hur arbetet med rehabilitering är reglerat juridiskt för en legitimerad djursjukskötare. Enkätundersökningen besvarades av 118 respondenter och deras resultat delades in i två grupper beroende på om de arbetade på en djurklinik med rehabiliteringsavdelning eller inte. Det framkom i enkätstudien att majoriteten av djursjukskötarna inte arbetade med rehabilitering. De som arbetade med rehabilitering och hade en rehabiliteringsavdelning på sin arbetsplats utförde framförallt range of motion (ROM) -träning, ståträning, gåträning, kylterapi och massage. De djursjukskötare som inte hade en rehabiliteringsavdelning på sin arbetsplats men arbetade med rehabilitering utförde ljusbehandling, visade djurägare övningar, utformade hemgångsråd och utvärderade patienter. Kunskaper som djursjukskötarna ansåg krävdes för att arbeta med rehabilitering var framförallt kunskaper inom anatomi, fysiologi, läkningsprocesser, skador inom hundsport, smärtbedömning och behandlingsmetoder. För att en djursjukskötare ska få arbeta med rehabilitering krävs en formell och reell kompetens där djursjukskötaren arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. I enkätundersökningen framkom det även att ungefär hälften av respondenterna inte var medvetna om vad de juridiskt fick utföra för rehabiliteringsarbete. Det framkom tydligt att fler studier behöver göras inom området och förhoppningen är att denna kandidatuppsats kan ligga till grund för framtida studier angående djursjukskötarens roll inom rehabilitering.Rehabilitation is a relatively new field in veterinary care that has expanded in the recent years. The staff at animal clinics and animal hospitals work daily with rehabilitation where many professions are involved, including veterinary nurses. The purpose of this bachelor thesis is to investigate through a literature- and questionnaire study whether licensed veterinary nurses work with rehabilitation of small animals in Sweden and how their work in such cases is designed, what knowledge they consider is required and how the work with rehabilitation is legally regulated for a licensed veterinary nurse. The questionnaire was answered by 118 respondents and their results were divided into two groups depending on whether they worked at an animal clinic with a rehabilitation ward or not. It emerged in the questionnaire study that the majority of veterinary nurses did not work with rehabilitation. Those who worked with rehabilitation and had a rehabilitation ward at their workplace performed mainly range of motion (ROM) exercises, standing exercises, walking exercises, cold therapy and massage. The veterinary nurses who did not have a rehabilitation ward at their workplace but worked with rehabilitation performed light treatment, showed pet owners exercises, designed home care advice and evaluated patients. Knowledge that the veterinary nurses considered was required for work with rehabilitation was primarily knowledge in anatomy, physiology, healing processes, injuries in dog sports, pain assessment and treatment methods. In order for a veterinary nurse to be allowed to work with rehabilitation, a formal competence and prior learning is required where the veterinary nurse works based on science and proven experience. The survey revealed that approximately half of the respondents were not aware of what kind of work they were legally allowed to perform in rehabilitation. It became clear that more studies need to be done in the area and the hope is that this candidate essay can form the basis for future studies regarding the veterinary nurse's role in rehabilitation

Clinical monitoring and care of hospitalized cats and dogs with seizures

Djursjukvården har blivit alltmer avancerad de senaste åren och hundar och katter med kramptillstånd är vanligt förekommande. Kramper är ett symtom på sjukdom, som exempelvis epilepsi eller intrakraniella patologier och kan ta sig olika uttryck. Vid fokala kramper pågår en abnorm nervcellsaktivitet i ena hjärnhalvan, som kan ta sig uttryck som ryckningar i ansiktet eller en extremitet. Vid generaliserade kramper pågår en abnorm nervcellsaktivitet i båda hjärnhalvorna och vanligtvis blir patienten inledningsvis stel i hela kroppen och går sedan in i konvulsiv kramp. Katter drabbas oftast av komplexa fokala kramper som kan bli mycket kraftiga, där de bland annat försöker springa och klättra frenetiskt, medan hundar oftare drabbas av generaliserade kramper. Syftet med denna kandidatuppsats var att sammanställa litteraturen om hundar och katter med kramptillstånd och undersöka hur väl det stämmer överens med hur arbetet på kliniken sker. Arbetet inleddes med en litteraturstudie för att undersöka den evidens som i nuläget existerar kring hur omvårdnaden och övervakningen bör utformas för dessa patienter. Sedan utfördes en intervjustudie där fyra respondenter från tre olika djursjukhus i Sverige intervjuades. En respondent var djurvårdare på nivå tre och resterande legitimerade djursjukskötare. Syftet med intervjuerna var att undersöka klinikernas rutiner och kunskapsnivån kring dessa patienter och hur omvårdnaden och övervakningen utförs. Det framkom i denna kandidatuppsats att den generella kunskapen gällande kramppatienter var god på samtliga kliniker och ett samband kunde ses där det på den klinik som hade veterinärer med fördjupad kunskap inom neurologi anställda även var den klinik där rutinerna kring arbetet med kramppatienter upplevdes fungera bäst. Det framkom även att respondenterna på samtliga kliniker försöker uppnå och bibehålla ett stressreducerande arbetssätt och minska stimuli kring kramppatienterna för att motverka uppkomsten av krampanfall. I tidigare litteratur har främst kramptillstånd hos hundar studerats. Kunskapen om katter och deras kramptillstånd är begränsad och mer forskning behövs, till exempel varför katter får komplexa fokala kramper men inte hundar, samt om epilepsi hos katter kan vara genetiskt orsakad.Veterinary care has become increasingly advanced in recent years and patients with seizures are common. Seizures are a symptom of disease and can take various forms. In focal seizures, abnormal nerve cell activity takes place in one half of the brain, which can manifest itself as face twitching or twitching of an extremity. In generalized seizures, abnormal nerve cell activity takes place in both halves of the brain and initially the patient usually becomes stiff throughout the body and then goes into convulsions. Cats most often suffer from complex focal seizures that can become very severe, where they try to run and climb frantically, while dogs most often suffer from generalized seizures. The purpose of this paper was to compare the literature on dogs and cats with seizures with the routines and management at the clinic. The work began with a literature study to examine the evidence based knowledge that currently exists about how nursing and monitoring should be designed for these patients. An interview study was later conducted where four respondents from three different animal hospitals in Sweden were interviewed. One respondent was a level three animal caretaker and the remaining licensed veterinary nurses. The purpose of the interviews was to examine the clinics' routines and the level of knowledge about these patients and how the nursing and monitoring was performed. What came out from this paper is that the general knowledge is good in all clinics, but a connection could be seen that it can be beneficial to have a neurologist in the clinic for functioning 5 routines and to avoid patients being treated mechanically. It also showed that the respondents from all the clinics try to achieve and maintain a stress reducing way of work and minimize stimuli around seizure patients to prevent the occurence of a seizure. During this process of work, it has been clear that the evidence-based literature is mainly based on dogs. Knowledge about seizures in cats is limited and more research is needed, for example why cats get complex focal seizures but dogs do not

Rådgivning och behandling av innekissande katter inklusive användandet av psykofarmaka

När katter inte är nöjda med något i sin omgivning kan de börja kissa utanför lådan. Detta problembeteende är en vanlig anledning till att djurägare tar sina katter till veterinären. För att bli av med detta problembeteende är det viktigt att börja med en klinisk undersökning av katten för att se att den inte har någon fysiologisk anledning till att den kissar inne. I detta arbete kallas dessa katter för innekissande katter. Om ingen fysiologisk anledning hittas ska man gå vidare med att finna grundorsaken till innekissandet. När man har hittat grundproblemet ska en skräddarsydd plan med miljöförändringar skapas tillsammans med ägaren. I vissa fall räcker inte miljöförändringar för att få bukt med problemet och då kan det vara indikerat att kombinera med psykofarmakabehandling. Psykofarmaka är ett samlingsnamn för flera olika läkemedel som används för att behandla beteendeproblem på djur. Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur vanligt det är att använda psykofarmaka till innekissande katter och vilken evidens det finns kring dess effekt. Studien undersöker även djurhälsopersonalens inställning till psykofarmaka och vilken rådgivning och behandling de ger idag. En litteratursammanställning, enkätstudie och intervju har genomförts. Det är ovanligt att använda psykofarmaka som behandling av innekissande katter i Sverige. Inställningen hos djurhälsopersonalen som besvarat denna studies enkät är att miljöåtgärder ska vara den huvudsakliga behandlingen. De anser att psykofarmaka ska ges när det finns tydliga indikationer på att psykofarmaka kan vara en lämplig behandling eller i extrema undantagsfall. En stor del av djurhälsopersonalen anser sig ha för lite kunskap och erfarenhet för att ha en åsikt, 34% av respondenterna har aldrig hört talas om psykofarmaka som behandling för innekissande katter. Den rådgivning och behandling som ges idag är framförallt miljöförändringar för ett tryggare och mer kattanpassat hem. Det är viktigt att djurhälsopersonalen är medveten om att psykofarmaka är ett behandlingsalternativ för innekissande katter. Med en ökad medvetenhet kan katternas välfärd förbättras och onödiga avlivningar undvikas. Det finns få studier på psykofarmaka som behandling till innekissande katter, men den evidens som finns visar att det har effekt. Resultaten i denna studie indikerar att det behövs mer utbildning av djurhälsopersonalen inom ämnet och fler studier behöver göras för att få en tydligare bild av psykofarmakas effekt på innekissande katter. Nyckelord: beteendeproblem, djurhälsopersonal, djuromvårdnad, katt, miljöåtgärder, psykofarmaka, urinering, urineringsmönsterA common reason for cat owners to bring their cats to the vet clinic is that their cat is urinating outside the litter box. It is important to start the journey to get rid of this behaviour with a clinical examination of the cat to exclude any physiological reason for the house soiling. If such a reason cannot be found, it is recommended to proceed with finding the root cause to the behavioural problem. A tailored plan with environmental modifications adjusted to the root cause should be made together with the owner. In some cases, environmental modifications are not enough to get rid of the house soiling and an additional treatment with psychoactive medication can be suggested. Psychoactive medication is a group of drugs used to treat behavioural problems in animals. The aim of this study was to examine how common the use of psychoactive medication is and what evidence there is for the effect. The study also investigates the animal health staff’s attitude to psychoactive medication and what advice and treatments they give today. The study is built on a literature review, a survey study and an interview. It is unusual to use psychoactive medication as a part of the treatment plan to house soiling cats in Sweden. The attitude of the animal health staff who answered this study is that environmental changes should be the main focus of the treatment plan. They think psychoactive medication should be used only if obvious indications of the cat being a candidate for the medication are present or when nothing else worked. A big part of the animal health staff considers itself to have inadequate knowledge to have an opinion, as 34% of the respondents has never heard about psychoactive medication as a treatment for house soiling cats. The most common counselling and treatment is environmental changes for a safer and more cat friendly home. It is important that the animal health staff know that psychoactive medication is a treatment alternative for house soiling cats. An increased awareness of psychoactive medication can improve the welfare of cats and help to avoid unnecessary euthanizations. There are not many studies on the use of psychoactive medication for house soiling cats, but the evidence presented by these studies show that it has effect. The results in this study indicate that animal health staff needs more education on the subject and more studies on the effect of psychoactive medication on house soiling cats needs to be conducted. Key words: behavioural problems, animal health staff, animal care, cat, environmental changes, psychoactive medication, urination, urination habit

Triage in the small animal emergency room : a survey study of triage scales and usage of triage protocols

Triage är en viktig process för att flödet på akutmottagningen ska fungera. Det finns triagesystem beskrivna för smådjur, exempelvis Veterinary Triage List som använder sig av en femgradig färgskala för att sortera patienterna. Tanken bakom ett standardiserat system för att sortera patienterna är att effektivisera triagen och öka patientsäkerheten genom att minska subjektivitet. Men det finns även potentiella nackdelar med standardisering såsom att det kan vara tidskrävande och innebära ökade kostnader. Hur mycket den triagerande sköterskans utbildning och erfarenhet påverkar triagen är litteraturen inte helt enig om och de flesta studier som undersöker detta är gjorda inom humanvården. Med anledning av bristen på data gällande vilka triageskalor som används på Sveriges djursjukhus samt hur triageprotokollen är utformade gjordes detta kandidatarbete med syftet att bli en inledande kartläggning. Studien består av en sammanställande litteraturstudie och en enkätstudie i vilken 134 triagerande djurvårdare och djursjukskötare från 23 av landets djursjukhus inkluderades. Majoriteten av respondenterna i denna studie uppgav att någon form av triageskala användes. De fyrgradiga och de femgradiga triageskalorna var signifikant högre förekommande än den tregradiga skalan. Gällande vilken skala som användes på arbetsplatsen rådde det dock inte konsensus om inom flera djursjukhus. Majoriteten av respondenterna uppgav dock att standardiserade protokoll användes samt att dessa underlättade triagen. Det gick inte att fastslå om yrkestitel eller grad av erfarenhet påverkade hur protokollen används. Däremot indikerade punktestimatet att djurvårdare i större omfattning än legitimerade djursjukskötare alltid följer protokoll. Den vanligaste anledningen till att protokollet frångås uppgavs vara patientens sökorsak. De vitalparametrar som 90% eller fler av respondenter uppgav ingå i protokollet var slemhinnornas färg, kapillär återfyllnadstid, andningsfrekvens, allmäntillstånd, hjärtfrekvens, pulskvalitet och rektaltemperatur. Resultatet av denna studie indikerar att mer fokus bör läggas på intern utbildning och information kring användandet av triageverktyg på flera av landets smådjurssjukhus.Triage is important for the patient-flow process in the emergency room. There are triage systems described for small animals, for example Veterinary Triage list which uses a five-level color scale to sort patients. The idea behind using a standardized system to sort patients is to increase the triage effectivity and patient safety by decreasing subjectivity. But there are potential disadvantages with standardization, such as increased time and increased costs. The literature does not entirely agree on to what extent the education and experience of the triage nurse affects the triage, and most of these studies are made in human medicine. Due to lack of data of which triage scales are used at small animal emergency hospitals in Sweden and which design the triage protocols have, this study aimed to do a pilot investigation. This bachelor thesis consists of a literature study and a survey in which 134 triaging nurses from 23 of the country’s small animal hospitals were included. The majority of the respondents stated that some kind of triage scale was used. The four-and five-degree scales were significantly more common than the threedegree scale. However, within several animal hospitals the respondents did not reach consensus regarding which scale that was used. The majority of the respondents stated that standardized protocols were used and that these are helpful during triage. It was not possible to establish if professional title or degree of experience affected how the protocols were used. However, the point estimates indicated that non-licensed nurses follow the protocols to a greater extent compared to licensed nurses. The most commonly stated reason for the protocol to be adjusted was presented problem of the patient. The vital signs that 90% or more of the respondents stated that the protocols included were; color of mucus membranes, capillary refill time, respiratory rate, general condition, heart rate, pulse quality and rectal temperature. The results of this study indicate that more focus should be put on training and information about the triage tool on several small animal hospitals in Sweden

An interview study focusing on the functionality and development of peripheral intravenous catheters in connection to intravenous infusions in small animal medicine. : including an initial evaluation of ReLink®

Det är vanligt att perifer venkateter (PVK) används på patienter i stationärvård inom djursjukvården och syftet med denna studie var att undersöka vilka problem som upplevs vid användning av PVK. Även vilka för- och nackdelar som upplevs med de kopplingar mellan PVK och intravenösa infusioner som används idag samt om det kan finnas ett behov av en annan typ av koppling undersöktes. Det finns få studier gällande komplikationer med användandet av PVK på hund och katt, men i studier som genomförts inom humanvården framgår att det förekommer komplikationer såsom flebit, ocklusion, läckage, smärta, att PVK:n går subkutant/extravaskulärt och att PVK:n avlägsnas eller förflyttas av misstag. I denna studie undersöktes hur personalen på ett stort djursjukhus upplevde användandet av PVK på hund och katt i relation till de rutiner som tillämpades på djursjukhuset vid tidpunkten för studiens genomförande, samt om de ansåg att det fanns ett behov av en ny typ av koppling som separerar vid drag. Totalt intervjuades sex personer varav två var djurvårdare på nivå två och fyra var legitimerade djursjukskötare. Intervjuerna delades in i två delar som genomfördes i samband med varandra. Den första delen bestod av frågor gällande användandet av PVK och den andra delen bestod av testning av en ny produkt, en “breakaway connector” som heter ReLink®. Intervjuerna visade att informanternas åsikter och attityder kring användandet av PVK, och eventuella komplikationer som kan uppstå i samband med användandet av PVK, skiljde sig åt. Informanterna var inte samstämmiga i sin uppfattning om vilka patientgrupper som är överrepresenterade vad gäller problem med PVK. Den generella uppfattningen bland informanterna var att det inte var svårt att koppla på- och av infusioner, och inte heller att det var vanligt förekommande med drag i PVK:n åsamkat av patienterna själva. Det framkom i intervjuer med några av informanterna att de upplevde att det kunde förekomma ett visst drag eller rotation vid hantering av PVK och/eller infusionsslang. Vid testning av ReLink® framkom att informanterna ansåg att produkten var för stor och för trög för att utlösas vid det drag som orsakas av en hund eller katt. Det nämndes som en negativ aspekt att produkten saknar backventilsfunktion då den är ihopkopplad. Något som flera informanter nämnde var en önskan om en produkt som fungerar som en snabbkoppling, det vill säga en koppling som gör det snabbt och smidigt att koppla av infusionen från patienten tillfälligt, utan att behöva använda korkar för att skydda PVK och infusionsslang. Utifrån denna studie går det inte att dra någon slutsats om vilka generella för- och nackdelar som upplevs med användandet av PVK och de kopplingar som finns idag. Deltagarantalet var för lågt och åsikterna skiljde sig åt alltför mycket. Samtliga informanter arbetade på samma arbetsplats vilket innebär att de endast kan representera detta djursjukhus och dess rutiner. Vad gäller informanternas åsikter kring produkten ReLink® så kunde slutsatsen dras att de ansåg att produkten i sitt nuvarande utförande är för stor och för trög samt att de gärna skulle se att den även/istället hade en snabbkopplingsfunktion.It is common practice to use peripheral intravenous catheters (PIVC) on ward patients in a veterinary hospital setting. The purpose of this study was to explore what problems are being experienced regarding the usage of PIVC:s, as well as the positive and negative aspects of connections used when administering intravenous (IV) fluids, while also exploring if there is a need for a different type of connector other than those used today. There are few studies on the topic of problems regarding the usage of PIVC:s in veterinary care, however, the subject has been thoroughly researched in the field of human medicine. These studies include findings of complications such as phlebitis, subcutaneous infiltration, occlusion, leakage, pain, and dislodgement of the PIVC. This study explore how staff members of a major veterinary hospital experience the usage of PIVC:s on dogs and cats based on the hospitals routines. The purpose of the study was also to investigate if the participants experienced a need for a new product developed to serve as a breakaway connector. A total of six people were interviewed of which four were registered veterinary nurses and two were other members of the nursing staff. The interviews consisted of two parts, one part regarding the usage of PIVC:s and the other regarding the testing of a new product called ReLink®. The results of these interviews showed that the participants’ opinions and attitudes regarding the usage of PIVC:s and its possible complications varied greatly. There was no consensus among the participants on which patient groups were overrepresented in regards to problems surrounding the PIVC:s. Most of the participants did not find it difficult to connect or disconnect IV lines, nor did they find tugging or pulling on the PIVC/IV line caused by the patients themselves to be particularly common. They did however concede that pulling or other manipulation of the PIVC could occur during handling of the patients’ IV connection. The participants were able to test the ReLink® connector during the interview. The consensus among all participants was that the product was too large as well as too hard to disconnect to work on dogs and cats as it is intended on humans. The fact that the product does not work as a check valve while connected was considered a downside. All the participants expressed that they liked the product as a quick-release connection to use, for example, when temporarily disconnecting the IV fluids. They also liked that it could be used to disconnect the IV without using plastic caps. Based on this study, no conclusion can be drawn on the overall positive and negative experiences of PIVC usage or of the connections currently used in IV fluid administration. The reason for this being the low number of participants in this study and the vastly different answers given. In addition to this, all the participants were employed by the same veterinary hospital and thus worked by the same routines. Therefore, the results of this study might not be representative of the experiences of veterinary nursing staff in general. It can be concluded that the general opinion on the product, ReLink®, is that in its current form it is too large to use on most dogs and cats and too difficult to disconnect, but would be appreciated as a quick-release connection

Overweight in dogs : the importance of communication with dog owners

Övervikt är ett globalt problem, inte bara hos människan utan även hos våra husdjur. En hund med övervikt riskerar att få en rad olika följdsjukdomar. Övervikten kan också leda till att hundens livskvalité påverkas negativt och kan förkorta hundens liv. En helt avgörande faktor för en lyckad viktnedgång hos en överviktig hund är att få hundägare att förstå att hunden behöver gå ner i vikt samt att få hundägaren engagerad och motiverad till viktminskning. Hundens hull kan bland annat skattas med hjälp av en 9-gradig skala kallad body condition score (BCS). Vanligtvis underskattar hundägare sin hunds hullstatus och är alltså benägna att ge sin hund en lägre BCS-poäng jämfört med utbildad djurhälsopersonal. Syftet med arbetet var att beskriva konsekvenserna av övervikt hos hund samt undersöka hur djurhälsopersonal och djurvårdare kan bemöta en hundägare med en överviktig hund. Vidare ämnade studien beskriva rutiner för att upptäcka övervikt hos hund samt undersöka sätten att kommunicera hundens övervikt gentemot hundägaren på olika smådjurskliniker och djursjukhus i Sverige. En litteraturstudie utfördes för att få en överblick av överviktens konsekvenser samt av verktyg att tillgå vid kommunikation med hundägare till överviktiga hundar. Vidare utfördes en enkät som riktade sig till djursjukhus och smådjurskliniker för att undersöka deras rutiner kring diagnosticering av övervikt hos hund och hur personalen kommunicerar för att få hundägare att förstå problematiken med hundens övervikt. Litteraturstudien visade att övervikt kan resultera i såväl metabola som ortopediska samt kardiorespiratoriska sjukdomar. Övervikt påverkar även utförandet av den kliniska undersökningen negativt samt försvårar bilddiagnostik. Vidare visar litteraturen att en avgörande del i att kommunicera budskapet om hundens övervikt är att anpassa och individualisera kommunikationen till hundägaren. Enkäten visade att respondenterna ansåg att sättet att kommunicera, var av stor vikt när det gäller att bemöta hundägare till överviktiga hundar. Den visade även att många djursjukhus och smådjurskliniker hade arbetssätt kring övervikt men det var oklart om det fanns tydliga rutiner som alla på djursjukhuset eller smådjurskliniken följde. Mycket vanligt var dock att respondenterna bedömde hundarnas BCS. En del av respondenterna i enkäten kommunicerade med hundägare till överviktiga hundar genom att visa bilder på olika BCS och genom att lära ut hullbedömning. Något som flera respondenter belyste var vikten av att inte skuldbelägga hundägaren utan istället uppmuntra till förändring. Att lyfta fram överviktens konsekvenser för en ökad förståelse ansågs väsentligt av flertalet respondenter. Att ha gemensamma rutiner för att tidigt kunna upptäcka övervikt samt för att behandla övervikt är betydelsefullt för att ge överviktiga hundar en chans till en ökad livskvalité. Utbildning och vidareutbildning av djurhälsopersonal och djurvårdare inom anpassad kommunikation till hundägare, inom nutrition och inom överviktsproblematik hos hund, är centralt för ett hållbart hull hos hund och hundars framtida hälsa. Vidare forskning bör utreda vilken rutin som är den mest effektiva för att upptäcka och förebygga övervikt hos hund.Overweight is a global problem, not only for humans but also for our pets. A dog with overweight is at risk for several secondary diseases. The overweight can also influence the quality of life and lifespan of dogs. A big part for a successful weight loss in an overweight dog is to get its owner to understand that the dog needs to lose weight and to get the owner engaged and motivated to a weight loss plan. The degree of overweight in dogs can be measured with a scale ranging from 1 to 9, called body condition score (BCS). It is more common that dog owners underestimate their dogs BCS and usually assign lower scores then the dog actually has. The aim of this study was to describe consequences of overweight and to investigate ways for animal health personnel to communicate with dog owners so that the best possible result is achieved. Furthermore, the purpose was to describe routines at animal hospitals and small animal veterinary practices for detecting overweight in dogs and investigate the way the personnel communicate with dog owners of overweight dogs. The authors reviewed existing literature on the topic to get an overview over the consequences of overweight in dogs and existing tools when communicating with owners of overweight dogs. The authors continued the investigation by making a survey that addressed employees at animal hospitals and small animal veterinary practices to see if they had any routines around detection of overweight in dogs and how they communicated to get the dog owners to understand the problems with their dogs’ overweight. The result of the literature study showed that overweight in dogs may result in metabolic, orthopedic as well as cardiorespiratory diseases. The overweight also impairs the clinical examination and complicates diagnosing through imaging such as x-ray or ultrasound. Furthermore, the literature study showed that a crucial part in communicating the dogs’ overweight was to adjust and individualize the communication to the dog owner. The result of the survey showed that the respondents agreed that communication was a very important part when meeting dog owners of overweight dogs. It also showed that many animal hospitals and small animal veterinary practices had procedures to follow when meeting overweight dogs and their owners, but it was unclear if the routines were distinct and how many of the personnel that actually followed these routines. It was very common that BCS of the dogs were assessed. Some of the respondents in the survey communicated with the dog owner by showing pictures on the BCS scale and by teaching the dog owner how to assess the BCS themselves. Several respondents pointed out the importance of not to blame the dog owner but instead encourage a change in behavior. According to multiple respondents it was substantial to emphasize the consequences of the dogs’ overweight, to broaden the understanding of the dog owners. To have common routines for early detection of overweight and routines to treat overweight dogs is important to give the overweight dog a chance for improved quality of life. Education of the health care personnel in individualized communication to dog owners, in nutrition and in obesity-related problems is central for sustainable body condition and future dog health. Further research should examine the most effective routine to discover and prevent overweight in dogs

Adrenal crisis in dogs : monitoring and nursing the intensive care patient

Addisonkris hos hund är en livshotande komplikation av den endokrina sjukdomen hypoadrenokorticism och kan leda till att hunden hamnar i en hypovolemisk och kardiovaskulär chock. En patient i Addisonkris är i behov av omfattande omvårdnad och noga monitorering. För att ge patienten de bästa förutsättningarna för att överleva är det av yttersta vikt att förhindra, upptäcka och åtgärda eventuella komplikationer som kan tillstöta i sjukdomsförloppet. Djursjukskötaren har således en betydelsefull roll i vården av dessa patienter. Syftet med detta examensarbete i djuromvårdnad var att undersöka vilken omvårdnad och monitorering som ges till hundar i Addisonkris under vistelsen på en intensivvårdsavdelning på tre stora svenska djursjukhus. Detta med syftet att undersöka vilka parametrar inom respektive område som en djursjukskötare behöver vara särskilt observant på vid sjukdomstillståndet. En intervjustudie utfördes med tre erfarna djursjukskötare som är verksamma på olika intensivvårdsavdelningar. En litteraturstudie där vetenskapliga artiklar samt facklitteratur söktes inom ämnet användes som ett komplement till studien. Det sammanställda resultatet från intervjustudien och litteraturstudien visade att monitorering av cirkulation, blodtryck och vätskestatus var av särskild vikt vid tillståndet. Resultatet av intervjuerna visade att djursjukskötarna inte upplevde att en patient i Addisonkris har några specifika, utmärkande omvårdnadsbehov, utan att ett holistiskt perspektiv för individuell omvårdnad används. Det holistiska synsättet omfattade generella omvårdnadsbehov som patientkomfort, hygien, nutrition, smärtlindring samt vätsketerapi och skötsel av infartskatetrar. Konklusionen av denna studie är att det föreligger en brist på forskning inom ämnet omvårdnad av hundar i Addisonkris. Majoriteten av de studier som finns behandlar patofysiologi, diagnostisering samt den medicinska behandlingen av sjukdomstillståndet. För att kunna möta utvecklingen inom veterinärmedicin och djurägares ökande krav och efterfrågan av specialiserad vård idag bedöms det finnas ett behov av ytterligare forskning gällande djuromvårdnad. Detta skulle även bidra till en ökad djurvälfärd.Addisonian crisis in dogs is a life-threatening complication due to the endocrine disorder hypoadrenocorticism and can lead to hypovolemic and cardiovascular shock. A patient in an Addisonian crisis is in need of extensive nursing and careful monitoring. In order to provide the patient with the best conditions for survival, it is of the utmost importance to prevent, detect and countermeasure any complications that may occur in the course of the disease. The veterinary nurse therefore has a significant role in the care of these patients. The purpose of this bachelor’s thesis in veterinary nursing was to investigate the nursing and monitoring of dogs in Addisonian crisis during their stay in an intensive care unit at three large animal hospitals in Sweden. This with the purpose of examining which parameters that a veterinary nurse must be particularly observant of with this condition. An interview study was conducted with three experienced veterinary nurses that work in different intensive care units. A literature study of scientific articles and literature within the subject was conducted as a complement to the interview study. The compiled results from the interviews and literature highlighted the importance of monitoring circulation, blood pressure and hydration during this condition. The results from the interviews showed that the veterinary nurses did not experience that a patient in an Addisonian crisis had any specific, distinctive nursing needs, but that a holistic approach to individual nursing was used. The holistic approach included general nursing needs such as patient comfort, hygiene, nutrition, pain relief as well as fluid therapy and the maintenance of catheters. In conclusion, this study has shown that there is a need of more research in the field of nursing in dogs in Addisonian crisis. The majority of the studies available cover the pathophysiology, diagnosis and the medical treatment of this condition. In order to meet the development in veterinary medicine and the increasing demands from the animal owners and demands for specialized care there is a need for further research in the field of animal nursing. It could also contribute to an increased animal welfare