A Method to Measure the Permeability of Dry Fiber Mats

Close to the finalization of the medium density fiberboard process, a fairly thick bed of loosely entangled fibers is compressed in a belt-press to often less than a tenth of its original unstressed thickness. This single unit operation is very important to consider when the manufacturing process of the boards is to be optimized. Despite this, there is a lack of knowledge of the interaction between the fiber mat strength and how the fluid flows through it, i.e. de-aeration. Thus, it is of greatest importance to find reliable methods for studying this stage of the manufacturing process. Following this quest, a method is developed with which the gas permeability of fiber mats can be measured. The method offers the potential to measure the permeability at different flow rates and thus at arbitrary pressure gradients through the material. The method is successfully validated with a porous reference material consisting of polymer spheres, and it is shown that the flow follows Darcy's law at the flow rates of interest. Finally, the method is demonstrated by a presentation of permeability measurements on fiber mats consisting of spruce fibers

Large-time asymptotic equivalence for a class of non-autonomous semilinear parabolic equations

AbstractIn this article we prove new results concerning the long-time behavior of solutions to a class of non-autonomous semilinear parabolic Neumann boundary-value problems defined on open bounded connected subsets Ω of RN. The nature of the equations that we investigate leads us to consider two complementary situations, according to whether the time-dependent lower order terms in the equations possess recurrence properties. If the lower order terms are recurrent, we prove that every solution stabilizes around a spatially homogeneous and recurrent solution of the same Neumann problem in the C1 (Ω)-topology. In contrast, if the lower order terms are not recurrent, the asymptotic states need not be solutions to the original problem and we prove that every solution stabilizes around such an asymptotic state again in the C1 (Ω)-topology. In all cases the dynamics of the asymptotic solutions are governed by a compact and connected set of scalar ordinary differential equations, which are thereby asymptotically equivalent to the original Neumann problem for large times. A major difficulty to be bypassed in the proofs of our theorems stems from the fact that we allow the nonlinearitics to depend explicitly on the gradient of the unknown function. Our method of proof rests upon the use of comparison principles and upon the existence of exponential dichotomies for the family of evolution operators associated with the principal part of the equations. It is also based on ideas that stem for the classic reduction methods for non-autonomous finite-dimentional dynamical systems originally devised by Miller, Strauss-Yorke and Sell

Tätheten av av sjöpennor i skyddade och bottentrålade områden i Skagerrak och Kattegatt : förslag till övervakningsprogram för epifaunans status

Livsmiljöer med mjuka bottnar med sand, silt och lera har ett rikt liv både på ytan och nere i sedimentet. I djupare miljöer där ljuset inte räcker till för fotosyntes dominerar olika djurgrupper. De organismer som lever på bottnarna brukar kallas epifauna (epi = på). På lite större djup på svenska västkusten domineras större arter av epifaunan på mjukbottenmiljöerna av kräft- och koralldjur. En del arter är relativt storväxta och kan både vara rörliga som olika arter av kräftdjur eller förankrade i sedimentet som vissa koralldjur som sjöpennor och cylinderrosor. Dessa livsmiljöer exploateras av yrkesfisket efter skaldjur och bottenlevande fiskarter med olika redskap. Särskilt mobila redskap som bottentrålar dominerar i utsjöområden och då dessa dras fram över och i kontakt med botten kan arter påverkas på olika sätt. Antingen direkt genom fysisk skada eller att de fångas, eller indirekt genom att arternas livsmiljö påverkas, sedimentet rörs upp och grumling sker eller att näringsväven och konkurrensförhållanden mellan arter förändras av bottentrålningen. Syftet med denna studie har varit att i ett antal fallstudier jämföra epifaunans artsammansättning, täthet av sjöpennor och totala abundansen av epifauna som tänkbara indikatorer för status av epifaunan på mjukbottnar i Kattegatt och Skagerrak. Sjöpennor lever förankrade i sedimentet, är relativt stora och bedöms generellt som känsliga för fysisk störning. OSPAR kommissionen inkluderar också habitatet ”Seapens and burrowing megafauna communities” i sin lista över hotade arter och habitat. Metoden vi har använt för att kvantifiera epifaunan är en kameraförsedd släde som dras fram över en sträcka på havsbotten och filmar en definierad bredd; metoden kallas UWTV (UnderWater TeleVision). I båda havsområdena är olika arter av sjöpennor bland de dominerande arterna som kan anlyseras med denna metod, men fördelningen av arter av sjöpennor skiljer sig åt mellan havsområden och djup. I samtliga fallstudier är också den totala abundansen av epifaunan (alla taxa inräknade) högre i skyddade områden jämfört med närliggande jämförbara områden som bottentrålas. Resultaten antyder också att olika arter av epifauna har olika känslighet för påverkan från bottentrålning och störst skillnad fanns för den stora piprensaren Funiculina quadrangularis som återfanns i cirka 8 gånger högre täthet i de skyddade områdena i det djupa området Bratten jämfört med närliggande trålade områden i Bratten. I Kattegatt och kustnära i Skagerrak dominerade sjöpennorna mindre piprensare Virgularia spp. och sjöfjäder Pennatula phosphorea med endast enstaka observationer av andra arter av sjöpennor. I dessa grundare områden förekom P. phosphorea, men inte Virgularia spp., med lägre abundans i trålade jämfört med skyddade områden i Kattegatt. Motsvarande trend kunde ses, men inte lika tydligt i Skagerraks kustområden. Jämförelserna mellan skyddade och bottentrålade områden bekräftar tidigare beskrivna mönster om att känsligheten för fysisk störning från bottentrålning är störst för de storväxta arterna av sjöpennor medan de mindre arterna är mindre känsliga. Resultaten från studierna av epifaunan visar sammanfattningsvis att fysisk störning från bottentrålning har effekter på denna grupp av organismer och att effekterna kan övervakas kvantitativt med metodiken videofilmning med en kamerautrustad släde. En bra miljöövervakning i större skala som Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön i enlighet med Havsmiljödirektivets avgränsning, förutsätter också en god rumslig täckning. En miljöövervakning av status av bevarandevärden i marina skyddsområden förutsätter å andra sidan högre upplösning på provtagningar i avgränsade områden. Vi visar i denna rapport att det för epifaunan finns goda möjligheter att kombinera information som fås från övervakningen som primärt görs för bohålor av havskräfta med undersökningar som görs i marina skyddsområden primärt för biologisk mångfald med avseende på epifaunan. Provtagningarna i de marina skyddsområdena bidrar särskilt till övervakning i det storskaliga perspektivet genom att tillföra information från områden som är opåverkade av bottentrålning. Baserat på ovanstående resonemang föreslår vi ett långsiktigt övervakningsprogram enligt följande: • Metodik och indelning i taxa som övervakas följer beskrivningar för UWTV med transekter med en yta av cirka150 m2. • En databas upprättas med standardisering och kvalitetssäkringsrutiner med utgångpunkt i resultaten från denna rapport. • Havsområdesövervakning i Skagerrak och Kattegatt utförs årligen med epifaunaanalyser av insamlat material från den så kallade UWTV survey som genomförs samordnat av ICES och inom EU:s Data Collection Framework (DCF). • Uppföljning av fiskeregleringar i marina skyddsområden med fokus på epifauna genomförs med motsvarande metodik. Dessa omfattar kontrasterande studier med fasta stationer som redovisas för Natura 2000-området Bratten i denna rapport men, omfattar också Natura 2000-områdena Lilla Middelgrund, Stora Middelgrund och Röde bank samt Koster-Väderöfjordens Natura 2000 område med Kosterhavets nationalpark. • Utvärderingar av epifaunans status bygger på båda programmen, dvs. både på havsområdesskalan och på den lokala skalan av enskilda skyddsområden

SNX10 gene mutation leading to osteopetrosis with dysfunctional osteoclasts

Acknowledgements We sincerely thank the patients and family members who participated in this study. We would also like to thank Stefan Esher, Umeå University, for help with genealogy, and Anna Westerlund for excellent technical assistance. This work was supported by grants from the FOU, at the Umeå university hospital, and the Medical Faculty at Umeå University. The work at University of Gothenburg was supported by grants from The Swedish Research Council, the Swedish Rheumatism Association, the Royal 80-Year Fund of King Gustav V, ALF/LUA research grant from Sahlgrenska University Hospital in Gothenburg and the Lundberg Foundation. The work at the University of Gothenburg and the University of Aberdeen was supported by Euroclast, a Marie Curie FP7-People-2013-ITN: # 607446.Peer reviewedPublisher PD

Long-term effects of no-take zones in Swedish waters

Marine protected areas (MPAs) are increasingly established worldwide to protect and restore degraded ecosystems. However, the level of protection varies among MPAs and has been found to affect the outcome of the closure. In no-take zones (NTZs), no fishing or extraction of marine organisms is allowed. The EU Commission recently committed to protect 30% of European waters by 2030 through the updated Biodiversity Strategy. Importantly, one third of these 30% should be of strict protection. Exactly what is meant by strict protection is not entirely clear, but fishing would likely have to be fully or largely prohibited in these areas. This new target for strictly protected areas highlights the need to evaluate the ecological effects of NTZs, particularly in regions like northern Europe where such evaluations are scarce. The Swedish NTZs made up approximately two thirds of the total areal extent of NTZs in Europe a decade ago. Given that these areas have been closed for at least 10 years and can provide insights into long-term effects of NTZs on fish and ecosystems, they are of broad interest in light of the new 10% strict protection by 2030 commitment by EU member states.In total, eight NTZs in Swedish coastal and offshore waters were evaluated in the current report, with respect to primarily the responses of focal species for the conservation measure, but in some of the areas also ecosystem responses. Five of the NTZs were established in 2009-2011, as part of a government commission, while the other three had been established earlier. The results of the evaluations are presented in a synthesis and also in separate, more detailed chapters for each of the eight NTZs. Overall, the results suggest that NTZs can increase abundances and biomasses of fish and decapod crustaceans, given that the closed areas are strategically placed and of an appropriate size in relation to the life cycle of the focal species. A meta-regression of the effects on focal species of the NTZs showed that CPUE was on average 2.6 times higher after three years of protection, and 3.8 times higher than in the fished reference areas after six years of protection. The proportion of old and large individuals increased in most NTZs, and thereby also the reproductive potential of populations. The increase in abundance of large predatory fish also likely contributed to restoring ecosystem functions, such as top-down control. These effects appeared after a 5-year period and in many cases remained and continued to increase in the longer term (>10 years). In the two areas where cod was the focal species of the NTZs, positive responses were weak, likely as an effect of long-term past, and in the Kattegat still present, recruitment overfishing. In the Baltic Sea, predation by grey seal and cormorant was in some cases so high that it likely counteracted the positive effects of removing fisheries and led to stock declines in the NTZs. In most cases, the introduction of the NTZs has likely decreased the total fishing effort rather than displacing it to adjacent areas. In the Kattegat NTZ, however, the purpose was explicitly to displace an unselective coastal mixed bottom-trawl fishery targeting Norway lobster and flatfish to areas where the bycatches of mature cod were smaller. In two areas that were reopened to fishing after 5 years, the positive effects of the NTZs on fish stocks eroded quickly to pre-closure levels despite that the areas remained closed during the spawning period, highlighting that permanent closures may be necessary to maintain positive effects.We conclude from the Swedish case studies that NTZs may well function as a complement to other fisheries management measures, such as catch, effort and gear regulations. The experiences from the current evaluation show that NTZs can be an important tool for fisheries management especially for local coastal fish populations and areas with mixed fisheries, as well as in cases where there is a need to counteract adverse ecosystem effects of fishing. NTZs are also needed as reference for marine environmental management, and for understanding the effects of fishing on fish populations and other ecosystem components in relation to other pressures. MPAs where the protection of both fish and their habitats is combined may be an important instrument for ecosystembased management, where the recovery of large predatory fish may lead to a restoration of important ecosystem functions and contribute to improving decayed habitats.With the new Biodiversity Strategy, EUs level of ambition for marine conservation increases significantly, with the goal of 30% of coastal and marine waters protected by 2030, and, importantly, one third of these areas being strictly protected. From a conservation perspective, rare, sensitive and/or charismatic species or habitats are often in focus when designating MPAs, and displacement of fisheries is then considered an unwanted side effect. However, if the establishment of strictly protected areas also aims to rebuild fish stocks, these MPAs should be placed in heavily fished areas and designed to protect depleted populations by accounting for their home ranges to generate positive outcomes. Thus, extensive displacement of fisheries is required to reach benefits for depleted populations, and need to be accounted for e.g. by specific regulations outside the strictly protected areas. These new extensive EU goals for MPA establishment pose a challenge for management, but at the same time offer an opportunity to bridge the current gap between conservation and fisheries management

Factors promoting hunting groups’ sustainable harvest of moose in a co-management system

Collaboration between and within management levels and involvement of local communities (co-management) increases sustainable management of natural resources. In Finland, moose (Alces alces) are harvested by hunting groups within a co-management system, providing meat and social benefits. We computed the 14-year change in moose harvest (2007–2020) for 4320 hunting groups. Moose harvest declined on average 1.1% per year, but with substantial variation in moose harvest changes between the hunting groups. We extracted information describing the collaboration between the hunting groups, their democratic status as well as leader dynamics, and the year of establishment. A hunting group’s moose harvest was more stable (i.e. declined less) when the hunting group was (1) established a longer time ago; (2), had more changes in leadership over time, but did not depend on collaboration with other local hunting groups (in terms of jointly holding moose hunting licenses), whether the hunting group was a registered society (presumed to be more democratic than a non-registered one) or had consecutive leaders that shared a surname (presumed to be related). We conclude that encouraging resource users’ early establishment in groups and groups’ long-term persistence and promoting democratic leadership roles improves stable benefits from a natural resource in a co-management system

Kompensation för miljöpåverkan vid kustexploatering – dagens tillämpning av ekologisk kompensation och särskild fiskeavgift samt möjlig vidareutveckling

Kustekosystemen är mycket viktiga för både biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men påverkas samtidigt negativt av ett kontinuerligt ökat nyttjande av kustzonen för boende och olika verksamheter. Ekologisk kompensation är ett förvaltningsverktyg som syftar till att gottgöra oundviklig skada på naturmiljöer, exempelvis arter, naturtyper, ekosystemfunktioner och upplevelsevärden, i samband med mänsklig verksamhet. Verktyget har dock hittills använts i mycket begränsad omfattning i grunda kustmiljöer.Inom projektet ECOCOA, finansierat av Naturvårdsverket, har vi fokuserat på att utvärdera förutsättningarna för ökad användning av ekologisk kompensation i kustområden, som ett av flera verktyg som kan stöda miljövården. Projektets slutrapport (Bergström m.fl. 2021) ger en övergripande bild av samtliga resultat, medan vi i föreliggande rapport ger en fördjupning av de mer konkreta problem som kan uppstå vid handläggning av miljöärenden i förvaltningen, och möjliga lösningar på kort och lång sikt. Rapporten riktar sig i första hand till handläggare som vill utveckla tillämpningen av ekologisk kompensation vid vattenverksamhetsärenden, till tekniska råd vid markoch miljödomstolar, samt miljökonsulter och andra som kan behöva insyn i hur ekologisk kompensation kan användas och vidareutvecklas inom svensk kustmiljöförvaltning. I rapporten återger vi hur man hanterar ekologisk kompensation i svenska kustområden idag, till exempel hur handläggare arbetar med att mäta skada och bedöma omfattningen av kompensationsbehov. Vi beskriver även problematiken med småskaliga anmälningspliktiga ärenden, där den sammanlagda påverkan från många små exploateringar ger upphov till betydande förluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Slutligen beskriver vi hur den så kallade särskilda fiskeavgiften, som syftar till att tillvarata fiskeintresset i samband med vattenverksamhetsfrågor, tillämpas idag, samt analyserar hur beräkningsgrunderna skulle kunna utvecklas för att stärka användningen av ekologisk kompensationen som verktyg. Vår sammanställning och utvärdering utgår från ett generellt ramverk som utvecklats inom ECOCOA för att skatta skada och identifiera kompensationsbehov. Ramverket baseras på en kaskadmodell, som visar kopplingar mellan ekosystemets struktur, funktion, ekosystemtjänster och nyttigheter för människor. Modellen kan användas för att synliggöra hur verksamheter påverkar arter och livsmiljöer och vilka kostnader och förluster detta medför. Ramverket kan även användas för att bedöma i vilken omfattning en föreslagen åtgärd faktiskt kompenserar för de förluster som verksamheten innebär.Här följer en kort sammanfattning av resultaten som presenteras i rapporten: • En enkätundersökning riktad till aktörer inom kustförvaltningen visar att ekologisk kompensation i praktiken tillämpas mycket sällan inom kustmiljöförvaltningen idag, och att det finns ett stort behov av att ta fram riktlinjer för dess tillämpning, som stöd till handläggare, konsulter, domstolar och andra aktörer. På en mer generell nivå omfattar detta även ett behov av att förbättra kunskapen om restaureringsmetoder samt att ta fram metoder för värdering av skador på naturvärden. Det finns även ett behov av resurser för Sammanfattning 6 handläggare i form av tid och stöd för att tillämpa ekologisk kompensation i kustförvaltningen. • En utvärdering av befintliga domslut för ett antal tillståndspliktiga (dvs. storskaliga) vattenverksamhetsärenden visar att biologisk mångfald och ekosystemtjänster mycket sällan beaktas på ett sätt som är i linje med Sveriges åtaganden inom till exempel konventionen för biologisk mångfald och EU:s biodiversitetstrategi, där en bärande princip är att ingen nettoförlust ska ske. Det finns ett förbättringsutrymme som borde kunna mötas direkt genom en ökad kunskapsdelning mellan aktörer, och en förbättrad praxis gällande tillämpning av ekologisk kompensation. Samtidigt uppstår flera mer komplexa frågor som berör till exempel behovet av en gemensam fysisk planering och identifiering av lämpliga kompensationsåtgärder, där ett kunskapsbyggande behövs. • Småskalig kustexploatering, exempelvis bryggbyggen och små muddringar, är en särskilt utmanande fråga. Enskilda små ingrepp är anmälningspliktiga (dvs. sällan tillståndspliktiga), och trots att det vid handläggningen av dessa ärenden ställs krav på miljöhänsyn kan det ofta inte bedömas som skäligt att kräva att exploatören själv utför ekologisk kompensation. Den sammanlagda påverkan av dessa många små ingrepp är dock betydande, och det är angeläget att utforma ett system där även småskalig vattenverksamhet kompenserar för sina miljökostnader. Vi undersöker hur ett system för ekologisk kompensation som även omfattar småskalig exploatering skulle kunna se ut, i relation till konceptet habitatbanker eller kompensationspooler, där exploatören kan bidra ekonomiskt till habitatrestaureringar i stället för att själv utföra dem. • Den särskilda fiskeavgiften syftar till att kompensera för skador från vattenverksamheter på fisket och skulle kunna betraktas som ett förvaltningsverktyg för kompensation av en viss typ av förlust. I rapporten utvärderar vi hur det rådande fiskeavgiftssystemet fungerar och utforskar hur det kan fungera ur ett kompensationsperspektiv, samt ger förslag på hur beräkningsmodellen kan utvecklas.Sammantaget finns det ett stort behov av att utveckla ekologisk kompensation som ett av de verktyg som kan bidra till att motverka den allt snabbare förlusten av biologisk mångfald och ekosystemfunktioner. Parallellt behövs ytterligare åtgärder för att stärka skyddet av de känsligaste livsmiljöerna i kustzonen, eftersom bevarande av fungerande livsmiljöer är att föredra som ett mer kostnadseffektivt verktyg än restaurering av störda miljöer

Hexa-X the European 6G Flagship Project

Hexa-X will pave the way to the next generation of wireless networks (Hexa) by explorative research (X). The Hexa-X vision is to connect human, physical, and digital worlds with a fabric of sixth generation (6G) key enablers. The vision is driven by the ambition to contribute to objectives of growth, global sustainability, trustworthiness, and digital inclusion. Key 6G value indicators and use cases are defined against the background of technology push, society and industry pull as well as objectives of technology sovereignty. Key areas of research have been formulated accordingly to include connecting intelligence, network of networks, sustainability, global service coverage, extreme experience, and trustworthiness. Critical technology enablers for 6G are developed in the project including, sub-THz transceiver technologies, accurate stand-alone positioning and radio-based imaging, improved radio performance, artificial intelligence (AI) / machine learning (ML) inspired radio access network (RAN) technologies, future network architectures and special purpose solutions including future ultra-reliable low-latency communication (URLLC) schemes. Besides technology enablers, early trials will be carried out to help assess viability and performance aspects of the key technology enablers. The 6G Hexa-X project is integral part of European and global research effort to help define the best possible next generation of networks