Laxens nedströmsvandring mot fiskavledare till Stornorrfors fisktrappa i Umeälvens nedre del

Rapporten sammanfattar våra arbeten med målsättning att skapa en fungerande fiskavledning för nedströmsvandrande fisk i vid Stornorrfors kraftverkskomplex i Umeälven. Rapporten visar även på verksamheter som nyttjats vid planering och utvärdering av gjorda åtgärder. Åtgärder i fisktrappan, fiskavledare och utrustning för registrering av PIT-tags har möjliggjorts genom finansiering av Europeiska Fiskefonden, Havs- och Vattenmyndigheten, Umeå kommun, Vattenfall och SLU. Arbetena har genomförts som två pilotprojekt (3b Nedströmsvandring Stornorrfors 2009-2010 och 3b2 Nedströmsvandring Stornorrfors 2011-2013). Vilda lax- och öring bestånd i våra älvar är viktiga naturresurser för människan och ekosystemet. Vindelälvens naturliga fiskproduktion av lax- och havsöring ungar är betydande för Östersjöns laxbestånd. De senaste åren har mer än 10 000 lax årligen vandrat uppströms för lek i älven. Många föräldrafiskar (Kelt, vraklax, besa, mm) överlever leken och vill vandra tillbaka till havet. Laxens naturliga avkomma, smolten, strävar också att ta sig till födoområdena i Östersjön. I flödesreglerade vattendrag som Umeälven med sitt unika laxbestånd i biflödet Vindelälven finns problem med dödlighet då kelt och smolt på sin nedströmsvandring ska passera Stornorrfors kraftverk. I Umeälvens nedre del färdigställdes en ny fisktrappa i Norrfors 2010 som utrustats med en ”fiskavledare”. Projektets mål var att bygga och ansluta fiskavledaren till nya fisktrappan och utvärdera dess funktion/effektivitet. Det mätbara målet för den planerade anläggningen vid Stornorrfors utskovsdamm sattes till att 75 % av den utvandrande vilda smolten och minst 50 % av den övervintrande kelten skulle avledas till nya fisktrappan för vidare vandring till havet. Detta mål kunde inte uppnås. Den nya fisktrappan skulle alltså fungera som ett klassiskt "omlöp" förbi kraftverket. Vild smolt har märkts med Passiva Integrerade Transpondrar (PIT) eller aktiva Radiomärken (RT) och senare skannats vid passage i fisktrappsområdet (PIT + RT-märkt fisk) eller vid intaget till Stornorrfors kraftverk (RT-märkt fisk). SLU’s utvärdering av ledarmens funktion och fiskens vandring nedströms har visat att fiskavledarens funktion varit mycket svår att kontrollera då ledarmen inte fungerat som tänkt i den tuffa strömmiljön ovan fisktrappans område mellan 2010-2012. Avledningseffektiviteten kunde med visst förtroende endast värderas vid 2013 års försök med PIT-märkt fisk (n=1749 fiskar) som släpptes dagligen efter fångst i Vindelälven (INDEX Spöland) när flödet var < 800 m3/s i älven. Den totala avledningseffektiviteten visade sig vara 4,5 %. Begränsande för utvärderingen har varit att stora grupper smolt periodvis inte kunnat fångas och märkas på grund av höga flöden i Vindelälven. Effektiviteten i ledarmen har varierat mellan 0 och 100 % under säsongen. Väldigt få Kelt av lax kunde avledas. Höga turbinflöden tycks haft en positiv inverkan på ledarmens funktion. Smoltens passage nedströms i och genom fisktrappan verkar fungera utan större problem. Via PIT-märkt fisk och videofilmning i flera delförsök kunde vi visa på en lyckad genomfart där laxsmolten passerar fisktrappan inom några timmar till 2-3 dagar. Flödesmätning och modellering av strömningen runt fiskavledarens område mot ingången till nya fisktrappan visar att ledarmen borde ökas till ca 150 meters längd istället för dagens 110 meter. Flödesmodelleringar visar då att en större del av ytströmmen kan styras in mot fisktrappans ingång. Försöken med fångst, märkning, utsättning och återfångst har fungerat bra och PIT-märkningstekniken bedöms överlägsen andra märktekniker för detektering av fisk om detekteringsutrustning installerats. Detta kan utvecklas vidare inom ramen för indexälvsverksamheten (ICES-DCF) som nu bedrivs i Vindelälven. Sverige bör fortsätta att ta ansvar för den här typen av utveckling då det finns samordningsvinster mellan indexvattendrag, fiskavledning och utvärdering av fisktrappan för lekvandrande fisk. Lyckas man avleda den naturligt producerade avkomman av lax och öring i reglerade vattendrag med unika bestånd finns mycket att vinna för att etablera långsiktigt hållbara bestånd av vandringsfisk. Den typ av fiskavledare som nu prövats har tidigare inte prövats i Europa varför detta pilotprojekt är unikt. Arbetet som nu avslutats har varit ett samverkansprojekt mellan Europeiska Fiskerifonden, Havs- och Vattenmyndigheten, vattenkraftsägare, lokala och nationella fiskeriadministratörer samt forskare i fiskbiologi och hydraulik