Aggression in cyberspace and self-defence

Cyber attack is a new phenomenon that can change the classical warfare techniques carried out by state and non-state actors. The unique nature of this extremely destructive threat and attacks through cyberspace have the power to damage, kill and physically destroy. Traditional definitions of the use of force have therefore changed. The real question is whether a cyber attack is the use of force equal to an armed attack in terms of international law, or is it basically a prohibition of interference in the internal affairs of countries. In other words, based on Article 2(4) of the United Nations Convention, an answer is sought to the question of whether cyber attack can be considered as the use of armed force. On the other hand, in the case of a large-scale cyber-attack that causes human casualties or property damage or to basic infrastructure comparable to an armed attack with only conventional weapons, does the victim state have the right to defend itself against the cyber-attack? It also gives the armed forces the right to respond with conventional weapons. This study details the question of when a cyberattack constitutes an armed attack according to Article 51 of the UN Charter and allows a state to take kinetic measures alongside active cyber defense measures. Then, the rules prohibiting the use of force in international law will be discussed and whether there is a right of self-defense against cyber attacks will be examined within the framework of current international law, and suggestions will be made regarding cyber attack and kinetic defense policy options for states

Cybervandalism or Digital Act of War? America\u27s Muddled Approach to Cyber Incidents Will Not Deter More Crises

If experts say a malicious [cyber] code \u27 has similar effects to a physical bomb, \u27 and that code actually causes a stunning breach of global internet stability, is it really accurate to call that event merely an instance of a cyber attack ? Moreover, can you really expect to deter state and non-state actors from employing such code and similarly hostile cyber methodologies if all they think that they are risking is being labeled as a cyber-vandal subject only to law enforcement measures? Or might they act differently if it were made clear to them that such activity is considered an armed attack \u27 against the United States and that they are in jeopardy of being on the receiving end of a forceful, law-of-war response by the most powerful military on the planet? Of course, if something really is just vandalism, the law enforcement paradigm, with its very limited response options, would suffice. But when malevolent cyber activity endangers the reliability of the internet in a world heavily dependent on a secure cyberspace, it is not merely vandalism. Rather, it is a national and international security threat that ought to be characterized and treated as such. Unfortunately, the United States\u27 current approach is too inscrutable and even contradictory to send an effective deterrence message to potential cyber actors. This needs to change

Meeting the Challenge of Cyberterrorism: Defining the Military Role in a Democracy

Denna forskningskonsumtion strävar efter att utifrån två frågeställningar undersöka dels var det deliberativa samtalets möjligheter och begränsningar ligger, dels undersöka hur det deliberativa samtalet påverkar lärarrollen i klassrummet. Detta sker genom en systematisk litteraturstudie som behandlar ett urval av relevanta svenska författare och även ett par internationella engelskspråkiga författare. Det deliberativa samtalet är en kommunikativ metod där samförståelse, konsensus och demokrati står i fokus. Tomas Englund, en av de mest uppmärksammade förespråkare av metoden beskriver det deliberativa samtalet med en rad punkter. Dessa punkter beskriver samtalet som att det ska ge olika argument utrymme, samtalet ska vara tolerant, samtalet ska ha inslag av kollektiv viljebildning, traditionella uppfattningar ska ifrågaställas och samtalet ska helst utesluta lärarledning. Det deliberativa samtalet har av bl.a. Skolverket lyfts fram som en  metod som ska gynna värdegrundsarbetet i skolan. Runt millenieskiftet hade det deliberativa samtalet samt värdegrundsarbetet fått en allt mer central del i skolan där Tomas Englund var en av de mest framträdande förespråkarna av metoden. Ytterligare styrkor i samtalet kunde även förstås som dess potential i att kunna implementeras i andra kommunikativa situationer inom flertalet ämnen. Trots att förespråkarna av det deliberativa samtalet kan lyfta många styrkor hos metoden finns fortfarande flera invändningar. De främsta styrkorna som lyfts ur det deliberativa samtalet är värdegrundsarbetet och samtalets tillämpningsbarhet, men de mer kritiska författarna vill gärna uppmärksamma hur det tämligen strukturerade samtalet kan påverka klassrummet och dess dynamik mellan lärare och elever. Hur ska exempelvis läraren förena sin position som betygsättande maktfigur med att hålla samtalet så öppet och tolererande som möjligt, oavsett åsikter som tas upp? Hur ska retoriska färdigheter hos eleverna behandlas när samtalet ska vara öppet och inkluderande? Forskningskonsumtionen lyfter även hur sociala och kulturella faktorer spelar in på elevers förmåga att deltaga i samtalet och lyfter genom författarna fram en diskussion om samtalets lämplighet i klassrummet, främst genom dess deltagare som utgångspunkt. Slutsatsen härleds till att lämpligheten hos det deliberativa samtalet i klassrummet kan kondenseras ned till frågan om förutsättningarna i klassrummet. Det deliberativa samtalet är ingen universallösning för värdegrundsarbete, men har samtidigt en rad andra styrkor som är värda att lyfta fram. Författarna saknar även en enhällig lösning över vilken roll läraren ska ha i samtalet och saknar även en riktig diskussion om hur det deliberativa samtalet ska behandla konflikter när samtalet drivs till sin spets

The Battlefield of Tomorrow, Today: Can a Cyberattack Ever Rise to an “Act of War?”

In a sense, war has not changed. The end results will always remain the same: death and destruction; even if that destruction is not fully tangible. The results may be instantaneous, or they may be delayed. It is only the means implemented to achieve these destructive ends that evolve. Cyberwarfare is a product of that evolution. Most importantly, we must always remain abreast of evolution and the changes in warfare in order to effectively and efficiently respond to new attacks, and to prevent them as well. This Note sheds light on recent evolution in warfare. It enlightens the reader of the history and science behind cyberattacks through recent incidents involving cyber; argues that cyberattacks can constitute an act of war in international law by triggering the right to self-defense; proposes a tiered analysis in order to effectively, proportionally, and legally respond to attacks in cyberspace; and recommends that the international and national community take the necessary measures to implement this suggestion in order to prepare for the inevitable: a devastating cyberattack