Retorik naratif dalam novel “Orang Kota Bharu”

Kajian ini merupakan penelitian secara tekstual dan kontekstual terhadap novel Orang Kota Bharu karya Sasterawan Negara S. Othman Kelantan. Tumpuan utama kajian ini adalah untuk mengenal pasti jenis retorik dan meneliti beberapa elemen retorik yang digunakan. Pengkaji memanfaatkan teori retorik moden oleh Enos dan Brown (1993) untuk menjelaskan makna kata yang halus sifatnya. Dapatan kajian menunjukkan bahawa pengarang mementingkan retorik jenis naratif untuk menyampaikan pemikiran beliau. Novel ini bertemakan sejarah masyarakat Kota Bharu selepas kemerdekaan negara dengan mengetengahkan beberapa isu politik, ekonomi, keagamaan dan sosial. Berdasarkan analisis elemen retorik, didapati pengarang memanfaatkan bahasa figuratif yang merangkumi elemen metafora, anafora, repeten, epifora, simile, personifikasi, hiperbola, dan hibrida dengan berkesan. Pemanfaatan elemen ini dalam penulisan novel menjadikan bahasa yang digunakan halus dan mendalam. Tahap pemikiran yang tinggi diperlukan untuk memastikan bahawa pembaca memahami maksud sebenar yang ingin disampaikan oleh pengarang

Retorik dalam novel-novel Abdullah Hussain

Rhetoric means the art, competence and effective usage of language, either in oral or writing. In communication, rhetoric is the skill and competence of speaking, using the language effectively in order to win over an audience or a listener. In essay writing, rhetoric is the art of using attractive writing style; beautiful and effective word choices with the goal of influencing the reader. The understanding of this concept guides the researcher to make a study in linguistic field with five Abdullah Hussain’s novels being used as the subject of the study. The rational for these novels as the subject of the study is the genre relevance as rhetoric tool because novels are not read just for fun or amusement but they serve as a medium for disseminating the author’s ideas, ideologies or discourses about human life or events to the reader too. Even though many studies on Malay novels had been carried out by local scholars, an exhaustive linguistic study that focuses on the rhetoric elements is quite rare. Base on the researcher searches on the Malay corpus, most of these linguistic studies are based on the rhetoric elements usage in advertisement, public speaking, and poems. This descriptive study is based on the Rhetoric Theory. The content analysis approach is used to examine the texts’ context and contextual elements. The main objective or focus of the study is to identify the type, structure, form, and the style of the rhetoric used in these Abdullah Hussain’s novels. Besides that, this research is to examine and explain the relations between the rhetoric signs in the texts vis a vis to their functions and to the author’s ideas. The findings of this research shows that the author used five types of rhetoric in his novels, namely, narrative, descriptive, exposition, argumentative and persuasive. From the structural analysis perspective, the rhetoric types used in the novels are the grammatical and lexical items, phrases, clauses, sentences as well as discourses. The research findings reveal that the author’s rhetoric style usage includes comparative stylistic, repetition and highlighting, confrontational approaches and extensive usage of linguistic forms of proverb and metaphor. And, the analysis of the rhetorical signage reveals that these rhetoric signs have direct relation to the author ideas of propagating his social critiques to his readers. Hence, rhetoric is an important element utilized in the writing of an author to gloss up his works as well as to win over his audience

Something like this but not this - en betraktelse över det kreativ språket

Det finns hur mycket material och litteratur som helst om hur en regissör ska tilltala sina skådespelare men knappt något om hur en regissör ska verka som kreativ chef inom arbetsgruppen. Ett motargument till att det inte finns så mycket tillgänglig information om regissörens kreativa diskurs inom arbetsgruppen kan vara att det inte behövs, vill en som regissör lära sig om kreativt ledarskap kan hen vända sig till de i affärsvärlden skrivna teser om ämnet. Problemet är ändå att det som i affärsvärlden går under benämningen kreativt ledarskap handlar om övertygelse och salesment medan en regissörs kreativa ledarskap mer grundar sig på att förmedla känslor. En regissör har inte heller ett företags trygghet och att falla tillbaka på eller maktepitet att gömma sig bakom, utan är helt beroende av sig själv, sin röst och sitt kroppspråk som arbetsredskap. Den retorik som i böcker om regissörens och skådespelarens gemensamma retorik går i viss mån att applicera även på regissörens och arbetsgruppens retorik men det finns en markant skillnad: där regissören för skådespelaren är just en regissör, är regissören för arbetsgruppen mer en instruktör. Det kreativa språket är en kombination av kunskap, spontanitet och eftertanke. Det kreativa språket är i denna essä mer ett hjälpmedel för att som regissör klara av att sätta sina åhörare, och tillika medkreatörer, i en kreativ trans. Med trans menas då inte en negativt klingande hypnotisk förmåga som ofta inom fiktion tillskrivs mystiker. Det handlar inte om hjärntvätt eller på ett konspiratoriskt sätt komma åt makt, likt den bild folkloren målat upp av Rasputin. Den kreativa transen kräver en mer dialogisk verksamhet, under vilken även lyssnaren bär ansvar. Det kan jämföras med att utöva yoga; instruktören vägleder sina yogis samtidigt som de själva ideligen måste vara ärliga mot sina egna fysiska och mentala begränsningar. Med andra ord kan trans även likställas med det för några år sedan så trendiga ordet flow; ett samlingsbegrepp för ett önskat mentalt tillstånd av kreativ genomströmning. Essän tar även upp kontraproduktiva fallenheter en regissör kan ha med och gentemot sina medkreatörer, såsom överfokusering på kunskap, prokastrinering, beslutsångest, rädslan för att ha fel, konflikträdsla (överdriven snällhet) samt formalism. Jag kommer inte med lösningar utan vill belysa problem. Jag sysslar inte med objektiva sanninger då de, enligt min subjektiva åsikt, inte existerar. Jag vill inte skriva om hur en ska göra för att nå resultat, det har jar inte mandat till. Det här är mer en diskussionsöppnare om ledarskap än en tiostegs-guide och quick fix till bättre slutresultat eller en bruksanvisning för hur det kreativa ledarskapet bör se ut. Framför allt är denna essä en betraktelse över hurudan min framtida idealretorik kunde vara, både som aktiv talare och åhörare, kreatör som medkreatör. En betraktelse främst därför att detta ämne är så oerhört brett. Jag har mer strävat efter att vara övergripande, inte forskande. Mycket av det som tas upp i denna essä är inga nya rön utan mer en tvärvetenskaplig godispåse av olika teorier: att helt enkelt sammanställa adekvat material från olika källor till något jag själv hade velat läsa som ny registuderande