Humanurin till åkermark och grönytor

This study investigates how nutrients from source-separated human urine from Gothenburg properties can be used as fertiliser in agriculture or for parks or sports fields. The initiator is the Department of Sustainable Water and Waste Management at the City of Gothenburg. Today urine-diverting systems are installed in two apartment buildings and two public-use buildings. Urine recycling is expected to lead to less exploitation of natural resources and less eutrophicating discharges into water recipients. In the study the urine's market potential is investigated, for which practical handling issues, business aspects and acceptance of customers, employees and visitors have proved to be important. The study also sheds light on prerequisites for a good recycling system from the perspective of experiences from Gothenburg and similar recycling in other places, the stakeholders' points of view, as well as legal and financial frameworks and tools. A qualitative approach was used in which data collection was largely based on interviews with potential urine users, stakeholders and experts, as well as pertinent literature. The results show that it should be possible to find a market for the urine among farmers around Gothenburg, even if the prospects are not as good as in regions with more grain production. An accurate utilisation of the urine, in terms of storage, spreading and the appropriate crops, is crucial for reaching the objective of the system. Local farmers often lack suitable equipment that, however, often can be leased. The spreading of urine is less flexible in time and more expensive than the spreading of mineral fertilisers. Free provision of the sanitised urine will in many cases likely cover additional spreading costs. However, the municipality may have to finance storage and compensate the farmer for additional spreading costs or financial risk taking. Sanctions from purchasers within the food and feed industries can reduce or eliminate income from crops grown on fields fertilized with urine. Quality-control measures at the retrieval system in Gothenburg may, however, clear the way for leading purchasers' approval of usage on feed grain, and on food crops with a qualifying period of one year. Such an approval is of great importance for the market potential. There is a large need for fertilisers on golf courses and football fields; in parks the need is lower. Often there are no obvious solutions regarding spreading technique, although such could in most cases be found or developed. Small areas in parks can be spread manually. Questions concerning acceptance, smell and hygienic risks for employees and users remain. Heavy use of the areas increases the requirements in these aspects. Small-scale experiments in parks can give valuable experience and increase public awareness of the system's purpose. The park employees asked were sceptical, although some were open to discuss experimental spreading, provided that compensation for additional costs as well as the health of employees and visitors are guaranteed. When the city launches the urine-recycling system, past experiences should be considered, control instruments be used and resources allocated. A review of the existing infrastructure for the recycling shows a need for improvements of technical and communicative nature. Quality-control measures regarding the urine as fertiliser and the system are, besides a demand by farmers and their customers, a tool for the city to realize a higher environmental profile. These measures must be developed in concert with all stakeholders, thereafter coordinated throughout the whole chain. A careful work plan must be prepared to ensure a good follow-up.I studien har undersökts hur näringen i källsorterad humanurin från fastigheter i Göteborg kan komma till nytta på åkermark eller på grönytor i stadens park- och idrottsverksamhet. Uppdragsgivare är Kretsloppskontoret, Göteborgs Stad, vars mål är att urinen ska nyttiggöras som ersättning för mineralgödselmedel, i första hand på jordbruksmark. Urinsortering finns idag i två flerbostadshus och i två hus med nyöppnade publika utställningscentra/kontor. Genom kretsloppsanpassning av urinens näring förväntas en bättre resurshushållning och en minskning av övergödande utsläpp. Möjligheter till avsättning för urinen har utretts i studien, för vilka hanteringsmöjligheter, ekonomi, samt acceptans hos kunder, besökare och personal visat sig ha betydelse. Likaså har förutsättningar för en god organisation av återföringen belysts i form av viktiga erfarenheter från Göteborg och andra håll, aktörernas synpunkter samt juridiska och ekonomiska ramar och styrverktyg. En kvalitativ ansats har använts, där datainsamlingen vid sidan av artiklar och litteratur i hög grad baseras på intervjuer och samtal med möjliga avnämare, berörda och kunniga. Undersökningen har visat att det finns möjligheter till att finna avsättning för urinen på åkermark, även om de är mer begränsade i Göteborgsområdet än i mer spannmålsintensiva områden. Rätt gröda, lagring och spridning är avgörande för att målet i form av en bättre resurshushållning ska uppnås. Traktens lantbrukare saknar ofta passande utrustning vilket många gånger kan lösas genom att sådan köps/lejs in. Hantering av urin är mindre flexibel tidsmässigt och dyrare än för alternativet handelsgödsel. Ett gratis mottagande av hygieniserad urin kan rimligtvis uppväga merkostnader för spridningen, men förhållandena varierar. Kommunen bör vara beredd att behöva ersätta lantbrukaren för merkostnader eller ekonomiskt risktagande. Uppköpares sanktioner kan förhindra eller minska intäkter för gröda från uringödslad mark. Kvalitetssäkrande åtgärder av återföringen i Göteborg öppnar för ledande uppköpares godkännande av humanuringödslingen på fodergröda, med ett års karenstid för livsmedelsgröda. Detta är av stor betydelse för möjligheterna till avsättning. På golfbanor och fotbollsplaner finns ett stort gödselbehov, i parkerna är behovet mindre. Ofta finns inga självklara lösningar beträffande spridningsteknik, men sådana kan sannolikt hittas eller tas fram. Spridning av mindre mängder i parkmiljö kan hanteras manuellt. Frågeställningar kring acceptans, lukt och hygieniska risker för personal, idrottare och besökare kvarstår. Att grönytor används mycket frekvent höjer kraven i detta avseende. Försöksmässig spridning i liten skala i parkmiljö kan troligen ge viktiga erfarenheter och bidra till att öka allmänhetens kretsloppsmedvetande. Tillfrågad parkpersonal var skeptisk, men några inte helt främmande för att diskutera spridning i liten skala, förutsatt att ekonomiska resurser ges och att personalens och besökares säkerhet kan garanteras. Vid kommunens upprättande av urinåterföring bör viktiga erfarenheter tas till vara, olika styrverktyg nyttjas och resurser avsättas. En granskning av den infrastruktur som finns idag visar att det finns ett behov av åtgärder av både tekniskt och kommunikativt slag. Att miljö- och kvalitetssäkrande åtgärder avseende både gödselprodukt och system kontinuerligt utförs är ett krav från både lantbrukare och deras uppköpare, tillika ett hjälpmedel för kommunen att uppnå en hög miljöprofil. Dessa åtgärder måste kommunen utforma i samklang med samtliga aktörer och därefter samordna över hela kedjan. En noggrann arbetsplan måste utarbetas för att säkra en god uppföljning

Tätskiktsmaterial i sluttäckning av deponier – En litteratur- och fallstudie om tätskiktsmaterial ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv.

Strängare lagstiftning (SFS 2001:512) har medfört att ett stort antal deponier kommer att avslutas och sluttäckas inom de närmaste åren. Till detta behövs stora mängder material, som lever upp till olika krav som täthet och långtidsbeständighet. Då det finns ett överskott av material som exempelvis avloppsslam, aska och andra restprodukter från industrier, skulle dessa kunna vara ett alternativ till de naturliga och syntetiska materialen som ofta används idag. Men både ur ett miljömässigt och ur ett ekonomiskt perspektiv kan materialens lämplighet variera. Syftet med detta examensarbete är därför att analysera vilka för- och nackdelar det finns med de olika typerna av tätskiktsmaterial, ur ett miljömässigt och ekonomiskt perspektiv. Detta har gjorts genom en litteraturstudie och en fallstudie. I litteraturstudien sammanfattas tidigare studier och erfarenheter av olika material. I fallstudien görs mätningar på lakvattnet från en pilotsluttäckning på en deponi i Lessebo, där fiberslam används i tätskiktsmaterial. Fallstudien inkluderar även en marknadsundersökning av tillgången på material i området. Resultaten av litteraturstudien visar att de flesta material som har undersökts, går att använda som tätskiktsmaterial. Endast sammanpressad lera kunde få för hög permeabilitet efter en tid. Tätskikt med material som innehåller slam, har högre risk för ammoniakbildning och därmed dålig lukt. Material med slam kräver även hög packningsgrad, för att minimera nedbrytning och sprickbildning. Alla materialen ifrågasätts med avseende på långtidsbeständighet. Kostnaderna för materialen varierar från fall till fall och är därför svåra att generalisera. Resultaten av fallstudien i Lessebo visar att tätheten på tätskiktet varierar beroende på andelen fiberslam i materialet. Den bästa tätheten uppnåddes med 80 % fiberslam och 20 % flygaska. Dessutom finns det stora skillnader på urlakning av näringsämnen, vilket kan bero på andelen fiberslam och flygaska. Resultatet av marknadsundersökningen visar att tillgången på fiberslam och flygaska i området runt Lessebo är begränsat, men att vid kombination av olika bruk och förbränningsanläggningar skulle det kunna finnas material att tillgå inom en rimlig tid. Slutsatserna i detta examensarbete är att det finns många potentiella alternativa material som kan användas som tätskiktsmaterial, men de behöver undersökas noggrant innan de används. Ur ett miljöperspektiv är det positivt att det finns möjlighet att använda restprodukter från industrin då material på så sätt kan återanvändas, istället för att naturresurser eller syntetiska material används. Fallstudien visar att det går att använda fiberslam som tätskiktsmaterial, men att kontinuerliga analyser av lakvattnet bör göras. För deponiägare som planerar att sluttäcka, kan det vara fördelaktigt att lägga lite tid på att undersöka vilka material som finns att tillgå i området, då de både kan vara miljömässigt och ekonomiskt gynnsamt

LCA av dricksvattendesinfektion

Disinfection methods for drinking-water produced at the two water works of Stockholm Water Co are compared in this study. Three different nethods are compared; disinfection with chlorine gas, disinfection with sodium hypochlorite and disinfection with UV-light and monochloramine. The method used is Life cycle assessment, LCA. LCA is defined as the compilation and evaluation of the inputs, outputs and potential environmental impact of a product system shroughout its life cycle. The environmental burden is compared for the three different disinfection methods. Potential health effects and the working environment are also included. One disadvantage with chlorination is the production of unwanted by-products when the free chlorine reacts with organic matter. These by-products, e.g. trihalomethans, THM, have shown to bee carcinogenic. This was one of the reasons that contributed to the changeover to disinfection with UV-light, at one of the two outgoing lines at Lovö water works. The UV-disinfection makes it possible to ure half of the ordinary dose of chlorine, it also lowers the amount of THM in the drinking water with 90%. (Blomberg et al. 2001) UV-disinfection also led to increased bacterial reduction compared to chlorination. Another positive aspect is that the risks with handling of chlorine gas are reduced. Chlorine gas is an acute toxic gas that is hard to handle with regard to the working environment. Results from the LCA show that disinfection with UV-light and monochloramin is about 45% more energy demanding than the other alternatives. The total use of energy with UV-disinfection is equal to 0.5-1% of the total energy required to produce and distribute the drinking water. Regarding to the environmental impacts the alternative with UV-disinfection contributes to the most amounts of greenhouse gases. The contribution of emissions that led to eutrofication and acidification dominates by the alternative with disinfection with hypochlorite. To compare the human toxic risks two different methods has been used. According to the first method, USES-LCA, the biggest human toxic risks occurs with disinfection with hypochlorite and chlorine gas. With the other method, EDIP, the greatest risks occurs with disinfection with hypochlorite and disinfection with UV-light. The positive effects of the changeover to UV-disinfection are received at the expense of higher energy consumption. Thich alternative to prefer are decided by how the values are made between the studied parts; energy- and environmental aspects verses health aspects and the working environment.Detta är en jämförande studie av desinfektionsmetoder för dricksvatten framställt vid Stockholm Vattens två vattenverk. Jämförelse sker mellan tre olika metoder; desinfektion med klorgas, desinfektion med natriumhypoklorit samt desinfektion med UV-ljus. Metodiken som används är livscykelanalys. Jämförelsen är gjord med avseende på miljöpåverkan och energianvändning för de tre olika desinfektionsmetoderna. Dessutom har även eventuella skillnader i hälsoeffekter samt arbetsmiljö undersökts. En betydande nackdel med klorering är att det bildas oönskade biprodukter när det fria kloret reagerar med organiska föreningar. Dessa biprodukter, bl.a. trihalometaner har visats vara cancerogena. Detta var en av faktorerna som bidrog till en övergång till UV-desinfektion på en av de två utgående linjerna från Lovö vattenverk. UV-desinfektion möjliggör en halvering av klordosen vilket leder till att mängden THM i utgående dricksvatten kan minskas med hela 90% i jämförelse med dagens klorerade dricksvatten (Blomberg m.fl., 2001). UV-desinfektion medför även en större bakteriereduktion jämfört med klorering. En annan positiv aspekt är att hanteringen av klorgas undviks. Klorgas är en akut toxisk gas som är svårhanterlig ur arbetsmiljösynpunkt. Resultaten av livscykelanalysen visar att desinfektion med UV-ljus och monokloramin är ca 45% mer energikrävande än de övriga alternativen. Den totala energianvändningen vid UVdesinfektion motsvarar ca 0,5-1% av den totala energin för att producera och distribuera dricksvatten. Vad gäller miljöpåverkan bidrar alternativet med UV-desinfektion med mest växthusemissioner. Emissioner bidragande till försurning och eutrofiering domineras av alternativet med hypokloritdesinfektion. För jämförelse av humantoxiska risker har två olika metoder använts. Enligt den ena metoden, USES-LCA, föreligger den största humantoxiska risken vid desinfektion med hypoklorit och klorgas. Enligt den andra, EDIP-metoden, föreligger de största riskerna vid desinfektion med hypoklorit samt med UV-ljus. De positiva följderna av en övergång till UV-desinfektion fås på bekostnad av en ökad energianvändning. Vilket alternativ som är att föredra avgörs av hur man lägger värderingen mellan de studerade delarna; energi- och miljöaspekter gentemot hälsoaspekter och arbetsmiljö