Jacob, the Torah, and the Abrahamic Promise : Studies on the Use and Interpretation of the Jacob Story in the Book of Jubilees

I denna avhandling forskar jag i den tidiga judiska receptionshistorian av Genesis (Första Moseboken). Fokus ligger pa Jubileerboken (c. 170–150 f.Kr.), ett verk som har ofta kallats ett parallelexempel på fenomenet ”omskriven bibel” (”Rewritten Bible”). Det handlar mest om ett antikt (och modernt) fenomen där man berättar och skriver om bibliska berättelser med hjälp av olika tolkningstraditioner som är anknutna till den bibliska texten. Genom att undersöka Jubileerboken och jämföra den med Genesis kan man avslöja hur berättelserna i Genesis har använts och tolkats under det andra århundradet f.Kr. Eftersom patriark Jakob står i fokus i Jubileerboken, har jag fokuserat på honom som huvudgestalt och undersökt hur Jakobberättelsen har tolkats och använts. Avhandlingen består av fyra delar. I det första kapitlet inleder jag studiet genom att diskutera Jubileerbokens mångfacetterade texthistoria. Den etiopiska texttraditionen har bevarat hela texten, så därför står den i fokus. Den är ocksa tillräckligt tillförlitlig för att säga något om den tidiga judendomen i andra årh. f.Kr. trots att manuskriptevidensen härstammar från medeltiden. Därutöver diskuterar jag olika möjliga redaktioner som boken kan ha haft och kommer till den slutsatsen att den ursprungligen varit en helhet som dock kan ha redigerats mer i Qumrankretsen, åtminstone för delen Jub 1:15b–25. Själva avhandlingen innehåller tre studier, av vilka tva (kap. 2 och 3) handlar om förhållandet mellan Jakob och Toran, och ett (kap. 4) handlar om förhållandet mellan Jakob och Abrahamslöftet. Med Abrahamslöftet menas i detta studium de löften som Gud gav åt Abraham i Genesis 12:1–3 och paralleltexter, nämligen (1) land, (2) säd/avkomlingar, (3) stort namn samt (4) välsignelsen. I det andra kapitlet behandlar jag hur psalm 78 har tolkats i Jubileerboken. Som utgångspunkt har jag Ps 78:5 där det står att Gud har ”placerat sitt testimonium i Jakob, och satt sin Tora i Israel.” Jubileerbokens författare har tolkat versen att tyda på att patriark Jakob har fått lagen. Själva termerna ”testimonium” (תעודה /עדות ) och ”Tora” (תורה ) är viktiga för författaren, som hela tiden hänvisar till ”testimoniet” som har skrivits på himmelska tavlor. Av allt att döma har författaren använt det tidiga gezera shava -tolkningssättet, där ovanliga ord och uttryck i olika texter tolkas i ljuset av varandra. Nu har författaren använt Ps 78:5 och kombinerat den med Jes 8:16, 20 och Rut 4:7 och kommit till den slutsatsen att Jakob har fått Toran som helhet, och att uppenbarelsen angående lagen eller halakha har fullbordats i Jakobs tid. Jakob ger budskapet vidare till sin son Levi, som ska förkunna det för Israels folk (Jub 45:16). Denna transmittering av materialet som Jakob gör med Levi är annorlunda än det som sker med patriarkerna före Jakob, men själva traditionsförmedlingen är något som också Ps 78:5–8 betonar och som är viktigt för författaren till Jubileerboken. Tredje kapitlet handlar om hur författaren har kombinerat patriark Jakob med Deuteronomium (Femte Moseboken). Deuteronomium har skrivits som tilltal till Israel. I tilltalet förekommer andra person singularis och pluralis växelvis. I studien lyfter jag fram Jub 30–32 (jfr. Gen 34–35) som utgångspunkt och visar hur författaren har kombinerat deuteronomiska bud med Jakobs liv. Jakob heter ocksa Israel. I den omskrivna versionen av Jubileerboken är Jakob en perfekt israelit, som uppfyller de deuteronomiska lagarna in i minsta detalj och som redan fått alla lagar. När det under författarens tid förekom risken att man trodde att patriarkerna inte kände Toran, så anser författaren tvärtom. De kände dem, och uppfyllde dem så bra som möjligt. Under Jakobs=Israels tid blev allt klart, och därför ska alla följa författarens lagtolkning. Fjärde kapitlet är ett studium om Abrahamslöftet och dess reception i Jubileerboken. Det visade sig att löftet spelar en väldig stor roll i Jubileerboken. Löftet tolkas pa konditionellt sätt: Redan från början (Jub 12) är Abraham den aktiva parten som tar första initiativet, och patriarkernas aktiva roll betonas i hela boken. Författaren har också lagt in flera betydelsefulla tillägg som inte har någon parallel i Gen. Dessa inkluderar Abrahams tal till Rebecka (Jub 19), hans testament till sina söner (Jub 20), till Isak (Jub 21), Jakob (Jub 22), Rebeckas tilltal till Jakob (Jub 25) samt Rebecka och Isaks testamente till Jakob och Esau (Jub 35–36). Gen 18:18–19 fungerar som hermeneutisk nyckel till löftet. Både de omskrivna delarna och de tillägg, av vilka några väl kan härstamma från tidigare tolkningstraditioner, visar att löftet om Abrahams säd har tolkats att hänvisa till Jakob. Jakob repsenterar således en typos, förebild av en ideal israelit, som följer Toran enligt författarens halakha. Samtidigt har denna tolkning kombinerats med tanken pa Jakob som ”helig säd” och representant av ”resten” som är ocksa viktiga termer i Jes och Esra-Neh. Inte alla etniska judar hör till Jakob/Israel, utan Esau fungerar också som typos av en apostat som inte ärver löftet. Löftet om landet har tolkats på två olika sätt: å ena sidan handlar det ännu om det utlovade landet, men å andra sidan har det också tolkats som att gälla hela världen. Detta kan systematiseras på sådant sätt att det lovade landet står som högkvarteret till Israels hegemoni, som sedan sprids åt hela världen. Levi som typos till leviter/präster samt Juda som typos till (messiansk) kung är huvudaktörer i det hur hegemonin blir realitet. Genom dessa två söner och de institutioner och individer som de representerar blir också Abrahams namn stort, såsom löftet om stort namn lovade. När Jakob/Israel följer lagen enligt författarens halakha, så blir de ocksa välsignade. Denna välsignelse har både partikularistiska och universalistiska drag. Å ena sidan kan andra folk endast begära samma slags välsingelse (Jub 20:9, en tolkning av nif’al/hitpa’el-formen av ברך “välsigna” i Gen 12:3 par.), å andra sidan reparerar dessa välsignelser världen (Jub 19:25). Patriark Jakob står således som ett exempel på hur alla sanna israeliter ska bete sig. De ska uppfylla lagen. När lagen är uppfylld, kan de ocksa ärva de löften som gavs åt Abraham. I slutet av avhandlingen visar jag att Jubileerboken kan fungera som viktigt parallelmaterial bl.a. för forskare av Nya testamentet och särskilt i Paulusforskning, eftersom Pauli syn på både Abrahamslöftet och Toran står i motsats till den som finns i Jubileerboken. Patriark Jakob har också kopplats intimt ihop med Deuteronomium i senare rabbinska tolkningstraditioner (t.ex. Sifre Deuteronomium), men själva tolkningstraditionen är mycket äldre än vad forskarna har tidigare trott