Mapping the concept, content, and outcome of family-based outdoor therapy for children and adolescents with mental health problems: a scoping review.

Outdoor therapy and family-based therapy are suggested to be promising interventions for the treatment of mental health problems. The aim of the present scoping review was to systematically map the concept, content, and outcome of combining family- and outdoor-based therapy for children and adolescents with mental health problems. The Joanna Briggs Institute methodology and PRISMA guidelines were applied. Eligible qualitative and quantitative studies were screened, included, and extracted for data. Seven studies were included. Findings from these studies indicated that family-based outdoor therapy programs have a positive impact on family- and peer relationships, adolescent behavior, mental health, self-perceptions (self-concept), school success, social engagement, and delinquency rates. However, participant characteristics, study design, and content and mode of delivery of the interventions varied substantially, hence preventing detailed comparison of outcomes across studies. In addition, most of the studies included few participants and lacked population diversity and comparable control groups. Although important ethical concerns were raised, such as non-voluntary participation in some of the programs, there was a lack of reporting on safety. This review indicates that a combination of family- and outdoor-based therapy may benefit mental health among children and adolescents, but due to the limited number of studies eligible for inclusion and high levels of heterogeneity, it was difficult to draw firm conclusions. Thus, future theory-based studies using robust designs are warranted

Deep Brain Stimulation of Caudal Zona Incerta and Subthalamic Nucleus in Patients with Parkinson's Disease: Effects on Diadochokinetic Rate

The hypokinetic dysarthria observed in Parkinson's disease (PD) affects the range, speed, and accuracy of articulatory gestures in patients, reducing the perceived quality of speech acoustic output in continuous speech. Deep brain stimulation (DBS) of the subthalamic nucleus (STN-DBS) and of the caudal zona incerta (cZi-DBS) are current surgical treatment options for PD. This study aimed at investigating the outcome of STN-DBS (7 patients) and cZi-DBS (7 patients) in two articulatory diadochokinesis tasks (AMR and SMR) using measurements of articulation rate and quality of the plosive consonants (using the percent measurable VOT metric). The results indicate that patients receiving STN-DBS increased in articulation rate in the Stim-ON condition in the AMR task only, with no effect on production quality. Patients receiving cZi-DBS decreased in articulation rate in the Stim-ON condition and further showed a reduction in production quality. The data therefore suggest that cZi-DBS is more detrimental for extended articulatory movements than STN-DBS

Self-absorbed or inviting? : A quantitative and qualitative examination about how NGO’s communicate with their audience on Facebook.

Worldwide result over internetusers show that Sweden internet users comes at third place. The technological development has been explosive. Individuals can with the help of technology live some, in other cases all their social lifes through social media. Therefore organizations has a lot to gain by using social media to interact and start up dialogue with their audicence. There are different views whether a civic society has developed on internet or not. The focus in our thesis has been on NGO’s, if and how they choose to communicate with their audience on Facebook. The NGO’s in question was WWF, The Red Cross, UNICEF and Greenpeace. Our purpose with our thesis was to examine the communication on Facebook and what phraseology the organizations used on Facebook.   We have done this thesis through our theoretical framework with a Habermasian overhaul, further with Web 2.0, PR 2.0 and interactivity. With quantitative and qualitative methods we examined how the organizations used interactivity and if they opened up to a dialogue with their audience.   Our main findings was that the organizations didn’t use interactivity or opened up to a dialogue on Facebook. WWF was the organization that used interactivity and tried to start a dialogue. The organizations language was often casual and sometimes even personal. This suggests that social media has changed parts of the language organization can use on social media. The discussion whether social media is a new place for civic conversations and what role organizations and corportation can and should play is a discussion in time. Further academic research could focus on how NGO’s use different kinds of social media, also how the audience feel and think regarding interaction and dialogue on social media. These are questions that needs to be further explored

To perform a pancreas function - Parents experiences of having a child with diabetes type 1

Bakgrund Diabetes Mellitus typ 1 är den tredje vanligaste kroniska sjukdomen i världen hos barn i skolålder. Diabetes typ 1 drabbar över 132 000 barn och ungdomar varje år världen över och Sverige är bland de länder med högst incidens av diabetes typ 1 i denna åldersgrupp. Denna kroniska sjukdom är utmanande för föräldrar eftersom diabetesbehandlingen är komplex och kräver familjestöd och hjälp. Tidigare forskning visar att föräldrar kan hamna i kris när ett barn drabbas av diabetes typ 1. Syftet med denna studie var att beskriva föräldrars erfarenheter av att ha ett barn med diabetes typ 1. Metoden som användes var en litteraturöversikt som bestod av totalt 11 vetenskapliga kvalitativa artiklar. Databaserna PubMed och Cinahl användes för litteratursökningen. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades med induktiv ansats. Artiklarna lästes igenom, huvudfynd identifierades, resultaten sammanfattades och nya teman bildades. Resultaten av analysen genererade fem huvudteman; Upplevelser av sjukvården, Upplevelser i det dagliga livet, Emotionella upplevelser, Upplevelser i de nära relationerna samt Svårigheter i att släppa taget. Slutsatsen är att föräldraskap till ett barn med diabetes är extremt krävande. Det innebär en intensiv inlärningsprocess, en oförutsägbar vardag, påfrestande känslor, brist på stöd från omgivningen och upplevd svårighet att överlämna ansvaret till andra. Ett familjefokuserat förhållningssätt från sjuksköterskorna tillämpades inte alltid

Artikulatorisk hastighet och precision i stavelseupprepning för patienter med Parkinsons sjukdom: : En postoperativ jämförelse mellan patienter som genomgått Deep Brain Stimulation i Caudal Zona Incerta (cZi) respektive Nucleus Subthalamicus (STN)

Bakgrund: En förbättring av kroppslig motorik efter Deep Brain Stimulation (DBS) har noterats hos Parkinsonpatienter efter Deep Brain Stimulation (DBS) i Nucleus Subthalamicus (STN) och Caudal Zona Incerta (cZi). Postoperativa effekter för talmotorik och övrig kroppsmotorik skiljer sig dock ofta åt. Försämring av flera talaspekter har rapporterats, inklusive nedsatt artikulatorisk precision. Minskad artikulatorisk precision hos Parkinsonpatienter påverkar produktionen av tonlösa klusiler, såväl som talhastigheten. Detta kan mätas via akustisk analys av diadochokinetiska uppgifter (DDK) i form av stavelseupprepning, genom kontroll av andel stavelser med mätbar Voice Onset Time (VOT) samt antal stavelser per sekund.  Mål: Att jämföra effekten av DBS-stimulering i STN respektive cZi vid stavelseupprepning genom andelen mätbara VOT-resultat samt antalet stavelser per sekund. Ett andra mål var att beskriva hur relationen mellan artikulatorisk hastighet och andel mätbara VOT-värden påverkas av stimulering för de båda lokalisationsgrupperna.  Metod: Det fanns 7 patienter i varje lokalisationsgrupp. Talinspelningar skedde före operation, samt 12 månader efter operation med stimulatorn av respektive på. Andelen mätbara VOT-resultat för de tonlösa klusilerna mättes i varje uppgift, liksom antalet stavelser per sekund. Hypotesprövning genomfördes mellan grupperna såväl som mellan de båda postoperativa tillfällena (stimulator av respektive på). Regressionskoefficienten beräknades för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och talhastighet för respektive lokalisationsgrupp.  Resultat: Andelen mätbara VOT-resultat minskade då stimulatorn var på för båda lokalisationsgrupperna. Minskningen var signifikant för STN men inte för cZi. Resultatet för cZi närmade sig dock signifikans. Antalet stavelser per sekund ökade för AMRuppgiften samt förblev oförändrat för SMR-uppgiften hos STN-gruppen med påslagen stimulator. För cZi sågs då en konstant nedåtgående trend. Regressionskoefficienten för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och antalet stavelser per sekund förändrades inte på ett enhetligt sätt när stimulatorn var av respektive på mellan de båda grupperna.  Slutsats: Talet påverkas av DBS-stimulering genom en oprecis artikulation av tonlösa klusiler. Lokalisationsgrupperna STN och cZi uppvisade samma förändringsmönster för andelen mätbara VOT-värden, men skiljde sig åt vid antalet stavelser per sekund. Detta tycks vara en indikation på att operation i dessa lokalisationer har olika effekt på taltempo. Teorin om articulatory undershoot tycks kunna appliceras på båda grupperna, dock uppvisar cZi en samtidig hastighetsminskning gällande antal stavelser per sekund, där STN istället uppvisar en hastighetsökning vid stimulering.   Nyckelord: Parkinsons sjukdom, DBS, STN, cZi, stavelseupprepning, andel mätbara VOTvärden, antal stavelser per sekund, artikulatorisk precision, artikulatorisk hastighet

Artikulatorisk hastighet och precision i stavelseupprepning för patienter med Parkinsons sjukdom: : En postoperativ jämförelse mellan patienter som genomgått Deep Brain Stimulation i Caudal Zona Incerta (cZi) respektive Nucleus Subthalamicus (STN)

Bakgrund: En förbättring av kroppslig motorik efter Deep Brain Stimulation (DBS) har noterats hos Parkinsonpatienter efter Deep Brain Stimulation (DBS) i Nucleus Subthalamicus (STN) och Caudal Zona Incerta (cZi). Postoperativa effekter för talmotorik och övrig kroppsmotorik skiljer sig dock ofta åt. Försämring av flera talaspekter har rapporterats, inklusive nedsatt artikulatorisk precision. Minskad artikulatorisk precision hos Parkinsonpatienter påverkar produktionen av tonlösa klusiler, såväl som talhastigheten. Detta kan mätas via akustisk analys av diadochokinetiska uppgifter (DDK) i form av stavelseupprepning, genom kontroll av andel stavelser med mätbar Voice Onset Time (VOT) samt antal stavelser per sekund.  Mål: Att jämföra effekten av DBS-stimulering i STN respektive cZi vid stavelseupprepning genom andelen mätbara VOT-resultat samt antalet stavelser per sekund. Ett andra mål var att beskriva hur relationen mellan artikulatorisk hastighet och andel mätbara VOT-värden påverkas av stimulering för de båda lokalisationsgrupperna.  Metod: Det fanns 7 patienter i varje lokalisationsgrupp. Talinspelningar skedde före operation, samt 12 månader efter operation med stimulatorn av respektive på. Andelen mätbara VOT-resultat för de tonlösa klusilerna mättes i varje uppgift, liksom antalet stavelser per sekund. Hypotesprövning genomfördes mellan grupperna såväl som mellan de båda postoperativa tillfällena (stimulator av respektive på). Regressionskoefficienten beräknades för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och talhastighet för respektive lokalisationsgrupp.  Resultat: Andelen mätbara VOT-resultat minskade då stimulatorn var på för båda lokalisationsgrupperna. Minskningen var signifikant för STN men inte för cZi. Resultatet för cZi närmade sig dock signifikans. Antalet stavelser per sekund ökade för AMRuppgiften samt förblev oförändrat för SMR-uppgiften hos STN-gruppen med påslagen stimulator. För cZi sågs då en konstant nedåtgående trend. Regressionskoefficienten för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och antalet stavelser per sekund förändrades inte på ett enhetligt sätt när stimulatorn var av respektive på mellan de båda grupperna.  Slutsats: Talet påverkas av DBS-stimulering genom en oprecis artikulation av tonlösa klusiler. Lokalisationsgrupperna STN och cZi uppvisade samma förändringsmönster för andelen mätbara VOT-värden, men skiljde sig åt vid antalet stavelser per sekund. Detta tycks vara en indikation på att operation i dessa lokalisationer har olika effekt på taltempo. Teorin om articulatory undershoot tycks kunna appliceras på båda grupperna, dock uppvisar cZi en samtidig hastighetsminskning gällande antal stavelser per sekund, där STN istället uppvisar en hastighetsökning vid stimulering.   Nyckelord: Parkinsons sjukdom, DBS, STN, cZi, stavelseupprepning, andel mätbara VOTvärden, antal stavelser per sekund, artikulatorisk precision, artikulatorisk hastighet

Artikulatorisk hastighet och precision i stavelseupprepning för patienter med Parkinsons sjukdom: : En postoperativ jämförelse mellan patienter som genomgått Deep Brain Stimulation i Caudal Zona Incerta (cZi) respektive Nucleus Subthalamicus (STN)

Bakgrund: En förbättring av kroppslig motorik efter Deep Brain Stimulation (DBS) har noterats hos Parkinsonpatienter efter Deep Brain Stimulation (DBS) i Nucleus Subthalamicus (STN) och Caudal Zona Incerta (cZi). Postoperativa effekter för talmotorik och övrig kroppsmotorik skiljer sig dock ofta åt. Försämring av flera talaspekter har rapporterats, inklusive nedsatt artikulatorisk precision. Minskad artikulatorisk precision hos Parkinsonpatienter påverkar produktionen av tonlösa klusiler, såväl som talhastigheten. Detta kan mätas via akustisk analys av diadochokinetiska uppgifter (DDK) i form av stavelseupprepning, genom kontroll av andel stavelser med mätbar Voice Onset Time (VOT) samt antal stavelser per sekund.  Mål: Att jämföra effekten av DBS-stimulering i STN respektive cZi vid stavelseupprepning genom andelen mätbara VOT-resultat samt antalet stavelser per sekund. Ett andra mål var att beskriva hur relationen mellan artikulatorisk hastighet och andel mätbara VOT-värden påverkas av stimulering för de båda lokalisationsgrupperna.  Metod: Det fanns 7 patienter i varje lokalisationsgrupp. Talinspelningar skedde före operation, samt 12 månader efter operation med stimulatorn av respektive på. Andelen mätbara VOT-resultat för de tonlösa klusilerna mättes i varje uppgift, liksom antalet stavelser per sekund. Hypotesprövning genomfördes mellan grupperna såväl som mellan de båda postoperativa tillfällena (stimulator av respektive på). Regressionskoefficienten beräknades för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och talhastighet för respektive lokalisationsgrupp.  Resultat: Andelen mätbara VOT-resultat minskade då stimulatorn var på för båda lokalisationsgrupperna. Minskningen var signifikant för STN men inte för cZi. Resultatet för cZi närmade sig dock signifikans. Antalet stavelser per sekund ökade för AMRuppgiften samt förblev oförändrat för SMR-uppgiften hos STN-gruppen med påslagen stimulator. För cZi sågs då en konstant nedåtgående trend. Regressionskoefficienten för förhållandet mellan andelen mätbara VOT-värden och antalet stavelser per sekund förändrades inte på ett enhetligt sätt när stimulatorn var av respektive på mellan de båda grupperna.  Slutsats: Talet påverkas av DBS-stimulering genom en oprecis artikulation av tonlösa klusiler. Lokalisationsgrupperna STN och cZi uppvisade samma förändringsmönster för andelen mätbara VOT-värden, men skiljde sig åt vid antalet stavelser per sekund. Detta tycks vara en indikation på att operation i dessa lokalisationer har olika effekt på taltempo. Teorin om articulatory undershoot tycks kunna appliceras på båda grupperna, dock uppvisar cZi en samtidig hastighetsminskning gällande antal stavelser per sekund, där STN istället uppvisar en hastighetsökning vid stimulering.   Nyckelord: Parkinsons sjukdom, DBS, STN, cZi, stavelseupprepning, andel mätbara VOTvärden, antal stavelser per sekund, artikulatorisk precision, artikulatorisk hastighet

Pedestrians' perceptions of motorized traffic variables in relation to appraisals of urban route environments

It is important to examine how motorized traffic variables affect pedestrians along a gradient from rural to inner urban settings. Relations between pedestrians' perceptions of four traffic variables and appraisals of route environments as hindering-stimulating for walking as well as unsafe-safe for reasons of traffic, were therefore studied in the inner urban area of Stockholm, Sweden (n = 294). The pedestrians rated their perceptions and appraisals with the Active Commuting Route Environment Scale (ACRES). Correlation, multiple regression, and mediation analyses were used to study the relationships between the traffic variables and the outcome variables. Noise related negatively to both hindering-stimulating for walking, and to unsafety-safety for traffic reasons. Vehicle speed related negatively to unsafety-safety for traffic reasons. Furthermore, vehicle speed protruded as an important origin of the deterring effects of traffic among those who commute by foot. The study shows the value of both partial and simultaneous analyses of the effect of all four traffic variables in relation to outcome variables relevant for walking

Perceived exertion can be lower when exercising in field versus indoors

Purpose: Studies indicate that the rated perceived exertion (RPE) during physical exercise can be lower in field environments than indoors. The environmental conditions of those studies are explored. Furthermore, we study if the same phenomenon is valid when cycling indoors versus in cycle commuting environments with high levels of stimuli from both traffic and suburban- urban elements. Methods: Twenty commuter cyclists underwent measurements of heart rate (HR) and oxygen uptake (V O2) and RPE assessments for breathing and legs, respectively, while cycling in both laboratory and field conditions. A validated mobile metabolic system was used in the field to measure V O2. Three submaximal cycle ergometer workloads in the laboratory were used to establish linear regression equations between RPE and%of HR reserve (%HRR) and%V O2max, separately. Based on these equations, RPE from the laboratory was predicted and compared with RPE levels at the participants' individual cycle commutes at equal intensities. The same approach was used to predict field intensities and for comparisons with corresponding measured intensities at equal RPE levels. Results: The predicted RPE levels based on the laboratory cycling were significantly higher than the RPE levels in cycle commuting at equal intensities (67%of HRR; 65% of V O2max). For breathing, the mean RPE levels were; 14.0-14.2 in the laboratory and 12.6 in the field. The corresponding levels for legs were; 14.0-14.2 and 11.5. The range of predicted field intensities in terms of%HRR and%V O2max was 46-56%, which corresponded to median differences of 19-30% compared to the measured intensities in field at equal RPE. Conclusion: The cycle commuters perceived a lower exertion during their cycle commutes compared to ergometer cycling in a laboratory at equal exercise intensities. This may be due to a higher degree of external stimuli in field, although influences from other possible causes cannot be ruled out

Quantification of platelet function - a comparative study of venous and arterial blood using a novel flow cytometry protocol

Studies of platelet function in surgical patients often involve both arterial and venous sampling. Possible effects of different sampling sites could be important, but have not been thoroughly investigated. We aimed to compare platelet function in arterial and venous blood samples using a novel flow cytometry protocol and impedance aggregometry. Arterial and venous blood was collected before anesthesia in 10 patients undergoing cardiac surgery of which nine was treated with acetylsalicylic acid until the day before surgery. Flow cytometry included simultaneous analysis of phosphatidylserine exposure, active conformation of the fibrinogen receptor (PAC-1 binding), α-granule and lysosomal release (P-selectin and LAMP-1 exposure) and mitochondrial membrane integrity. Platelets were activated with ADP or peptides activating thrombin receptors (PAR1-AP/PAR4-AP) or collagen receptor GPVI (CRP-XL). Leukocyte-platelet conjugates and P-selectin exposure were evaluated immediately in fixated samples. For impedance aggregometry (Multiplate®), ADP, arachidonic acid, collagen and PAR1-AP (TRAP) were used as activators. Using impedance aggregometry and in 27 out of 37 parameters studied with flow cytometry there was no significant difference between venous and arterial blood sampling. Arterial blood showed more PAC-1 positive platelets when activated with PAR1-AP or PAR4-AP and venous blood showed more monocyte-platelet and neutrophil-platelet conjugates and higher phosphatidylserine exposure with CRP-XL alone and combined with PAR1-AP or PAR4-AP. We found no differences using impedance aggregometry. In conclusion, testing of platelet function by flow cytometry and impedance aggregometry gave comparable results for most of the studied parameters in venous and arterial samples. Flow cytometry identified differences in PAC-1 binding when activated with PAR1-AP, exposure of phosphatidyl serine and monocyte/neutrophil-platelet conjugates, which might reflect differences in blood sampling technique or in flow conditions in this patient cohort with coronary artery disease. These differences might be considered when comparing data from different sample sites, but caution should be exercised if a different protocol is used or another patient group is studied